Vi står också i valet och kvalet om vi ska göra ett syskonförsök med hjälp av äggdonation.
Våra funderingar gäller framför allt om vi (eller kanske framför allt jag som inte kommer att bidra med något DNA) kommer ha samma känslor för ett äggdonationsbarn som vi har för vårt genetiska barn samt hur äggdonationsbarnet kommer känna.
ståscha: Känner du någon skillnad för ditt genetiska barn och äggdonationstvillingarna?
isisisis: Jag tycker inte heller att man ska övertalas till att göra äggdonation - däremot är det ett viktigt beslut och genom att ventilera sina känslor och prata med andra som antingen är eller har varit i samma situation kan man få hjälp med att se saken från flera olika håll.
Vad gäller att vara säker på hur man kommer att känna för barnet finns det inga som helst garantier. Detta gäller inte bara äggdonationsbarn utan även genetiska barn. Hur man upplever en situation och vad man känner för olika människor är helt omöjligt att veta innan man befinner sig i situationen/lär känna människan.
Jag tror däremot det kan få väldigt tråkiga konsekvenser om man blundar för de etiska funderingar och frågor som trots allt finns i samband med äggdonation (och för den delen också i samband med adoption, inkluderande av en partners "äldre" barn i familjen etc. etc.) ... och om man inte ser några etiska frågeställningar undrar jag om man verkligen satt sig in i vad en äggdonation egentligen innebär, vad barn som kommit till geneom äggdonation tycker etc.
Vad gäller känslor hade jag faktiskt varit än mer intresserad av hur ståscha's tvillingar upplever situationen - men de är ju lite för unga för den diskussionen ännu.
Man ska absolut inte bygga sina känslor på vad andra tycker men i dessa situationer handlar det ju inte bara om mammans käslor utan även om pappans och de framtida barnens känslor. Pappan kan man ju som tur är dela sina funderingar med men att prata med framtida barn är svårt - därför tror jag det är bra att samla så mycket information som möjligt.
Att du är helt säker på vad du känner inför dina framtida barn låter underbart men är för många ingen självklarhet.
Jag är själv gravid efter 12 IVF -behandlingar (alltså med mitt eget genetiska barn - om vi någon gång vill ha syskon kommer detta dock ske genom adoption eller äggdonation varför jag tycker denna tråd är intressant) och har även genomgått utredning för äggdonation och stod i startgroparna för detta när vi äntligen blev gravida med IVF. Trots att jag är oerhört glad över att vara gravid känner jag ändå oro ibland - vem är det nya barnet, tänk om jag får problem med anknytningen (ex. amningspsykos) etc.
Att vänta barn nummer två tror jag dessutom är en ganska annorlunda upplevelse. Flera av mina vänninor har under syskongraviditeten undrat över hur de ska kunna älska ett barn till så mycket som de älskar sitt första. Har i och för sig inte hört någon som haft problem efter att syskonet fötts men jag tror att oro och funderingar är väldigt vanligt - och bra att ventilera.
När det gäller syskomförsök genom äggdonation kommer ju barnen dessutom att vara lite olika - det första barnet lever med båda sina genetiska föräldrar medan det andra lever med sin biologiska mamma och genetiska pappa. Även om barnen älskas lika mycket och behandlas rättvist finns det ju en risk att äggdonationsbarnet känner sig annorlunda (inte minst i tonåren då många börjar fundera över sitt ursprung) - eller så kanske det genetiska barnet inte känner sig lika speciell. Jag har ingen anining om vilka känslor som är vanliga och tycker därför diskussionen är intressant.