Herregud, det var som att läsa en tråd av mig själv!
Min dotter är lite drygt 1 månad nu, hon är prematur och förlossningen var mycket traumatisk. Ett par dygn efter födseln klappade hennes lungor ihop totalt, och vi som föräldrar kunde mer eller mindre bara stå brevid och se hur hon kämpade för livet för varje andetag hon drog. Lyckligtvis jobbade ett fantastiskt läkarlag med henne hela natten och till slut vände det, nu mår lillsessan bra och vi är hemma igen.
Dock satte det där jävligt djupa spår, och jag drömmer nu allt oftare förjävligt hemska mardrömmar om att jag hittar henne alldeles kall och vit i sängen.
Inte gör det saken bättre att veta att prematurer löper ökad risk att drabbas av PSD.. Det gör även barn med låg födelsevikt (vilket hon som prematur givetvis också hade)
Vi har inte skaffat något andningslarm. Jag har av flera olika orsaker varit ganska starkt emot dessa larm. Men nu börjar oron på allvar överskugga glädjen över våran ljuvliga baby.
Jag har blivit rådd av både barnmorska och kurator att ändå köpa ett larm, inte för att de tror att något ska hända just henne utan för min egen sinnesfrids skull.. De menar att man får väga för-och nackdelar med apnélarm mot varandra och tycker att i mitt fall kan det ändå finnas en nytta i att ha ett. Kuratorskontakt har inte hjälpt (även om hon var fantastisk) inte heller läkarsamtal, och jag kan inte tala mig själv till rätta i det här med oron (skräcken?).
Jag och sambon har haft en allvarlig diskussion kring detta, och bestämt att vi nu ändå ska köpa ett larm.
Jag vet så väl hur du känner!!! Stor kram.