40-årskris och syskonlängtan

Antagligen söker jag efter något mer, men jag brukar ofta undra om det är rätt av mig att begära det? Jag inser att det jag har är mycket mer än vad många andra fått. På det yttre planet har jag man och barn och många vänner, vi bor bra och vi har jobb som vi tycker om och en skola som är bra för vår dotter. Vi är friska. Men vi är inte alltid så glada och nöjda med vårt äktenskap. Jag har svårt att slappna av med min man, innan jag säger något till honom måste jag först tänka igenom det om det kommer att uppfattas rätt, formuleras på rätt sätt. Han är en sensibel person som känner av stämningar och tycker sig veta vad andra människor bär på för känslor. Många gånger tolkar han mig negativt utan att det är så. Om jag är trött och irriterad över nåt helt annat så tar han åt sig personligen.

Jag längtar efter en större samhörighetskänsla mellan mig och min man, och jag önskar att vi skulle delat en längtan efter barn nummer två. Om vi nu inte ska ha syskon till så skulle jag vilja vara mer tillfreds med det liv som min man visionerar om.
Nu ska jag fylla 40 i år och det är med tungt hjärta jag tar farväl av mina egna önskningar om ett till barn.
Vår familjebild är något komplicerad och vi har varit hos fyra olika familjerådgivare under en period av 13 år, för att skapa mer kommunikation, trygghet och närhet mellan oss. Under en period av 8 månader (för två år sedan) var vi separerade och skulle sälja huset, men sen återgick vi till varandra och hade en bra period ett tag. Jag upplevde det då som att vi lyckades börja om på ett bra sätt som lite mer mogna människor och det var i den vevan jag verkligen önskade att vi skulle skaffa ett till barn ihop. Vi har en dotter som är 8 år.
 
Min man har en stor dotter sen en tidigare relation. Just styvfamlijs-utmaningarna har varit sten-tuffa för oss. Än idag sörjer jag över hur allt blev, och att jag fortfarande inte har någon samhörighetskänsla med min mans stora dotter. Det jobbar jag på, jag ringer henne ibland, funderar ut sånt som hon skulle tycka är roligt att göra tillsammans med oss. Min man har en tät och fin relation med sin stora dotter, de kan prata om allt. Detta är givetvis viktigt och positivt, och jag tänker mig att en så bra pappa är toppen för mig och vår dotter också. Men jag och min man kan inte prata om allt så som han och hans stor dotter kan. Jag har kämpat med min avundsjuka och skuldbelagt mig själv. På den punkten är vi väl överens, min man anser att jag själv bär skulden till att jag inte etablerat en bättre relation med hans stora dotter.
Ja, just nu känns det som att vad jag än är missnöjd med så får jag skylla mig själv. Därför har jag ingen lust för tillfället att gå i parterapi, jag ser inte att det skulle stärka. jag kanske borde tänka om?

Mitt nyårslöfte är att inte sprida missnöje omkring mig. Så hemma strävar jag efter att lyssna på de andra, visa hänsyn och respekt, göra vad jag kan för att muntra upp dem och underlätta för dem. Praktisera allt vi lärt oss hos familjerådgivarna. Jag hoppas att om man sprider värme får man värme tillbaka. Visst är det så att man måste må bra själv för att kunna ge. Där hoppas jag att det ska lösa sig om jag bara slappnar av och är tacksam för allt gott jag fått av livet.

Vår 8-åriga dotter och jag en härlig tid ihop, jag helt enkelt njuter av samvaro med henne. Jag får mycket kraft och glädje att vara mamma till henne, det har varit och är en rolig och faktiskt lätt process. Ibland utmanande förstås, som det är att ha barn. man ställs på prov och de testar ens gränser. Jag tänker att det är normal. Jag kan dock känna en stor sorg att min man och vår gemensamma dotter ofta hamnar i konflikt. De är som hund och katt, säger otrevliga saker till varandra. Det var värre förut när hon var 7 år, nu börjar det bli färre tillfällen, men mönstret finns där nästan varje dag. Vad jag förstått så kan 7-årsåldern vara dramatisk och knepig, att det inte är så enkelt alla gånger då. Det är lättare att förklara för, och guida, ett barn om de sociala samspelsreglerna, vad det innebär att vara sjysst och hänsynsfull. Men jag kan inte påpeka för min man att han säger saker till henne som jag tycker är tveksamt ur barnuppfostringssynpunkt. T ex säger han till henne att hon är otrevlig, tyken, tråkig mm negativa karaktärsdrag. Jag försöker medla mellan dem, och om vår dotter gör och säger något som inte är ok så försöker jag säga det utan att cementera beteendet hos henne. Ärligt talat tror jag att min man överreagerar vid några tillfällen. Det har hänt att vår dotter ställer en vanlig fråga och han hör fel och tror att hon säger något som är menat illa mot honom. Min man och jag är överens om att vi måste lära henne vad som är rätt och fel i samspelet mellan människor, men vi är inte överens om vilken metod som är den bästa och effektivaste.
De två döttrarna han har verkar stå i väldigt olika relation till honom. Den stora har aldrig gjort revolt, alltid varit pappas flicka. Den lilla är sprallig och testar gränser, normalt busig, väldigt smart och rolig. Hon vill säkert veta var hon har sin pappa. 8-åringen har lätt för sig socialt i skolan, med jämnåriga och med våra vuxna vänner.

Att kunna prata om allt, det är väl vad jag önskar av min vuxna relation. Men där är vi inte nu. Tabu-samtalsämnen är t ex att komma med kritik mot min man, att prata om hans stora dotter (om det inte gäller att berömma och uppskatta henne). Under hösten har vi haft så sårande samtal att jag gett upp det. Jag försöker se att det är inte givet att en familj ska vara på ett visst sätt. Kanske det är så att vi gör så gott vi kan och lyckas med en hel del. Men den riktigt starka samhörigheten är inte förunnat oss.