Min man sover bort helgen! Nån mer med en trött man?

Har aldrig förstått mig på vuxna som beter sig som tonåringar och sover hela dagarna. Du får väl helt enkelt förklara att han får välja antingen kliver han upp eller flyttar ut? Jag skulle aldrig klara av en sambo som sov bort hela dagarna.
Jag tog sovmorgon idag till 0815 Den första på långt över en månad då jag tentat över 20 högskolepoäng och flyttat till hus från en lägenhet och haft en massa renovering i huset sen mitten av december. Idag var första dagen jag kunnat slappna av men jag har ändå inte tid att sova längre känns bara meningslöst. Jag har inte ens några barn skulle jag ha det finns det inte på kartan att jag sov bort dagen.

Har också svårt fatta hur man kan tycka det känns ok att bara sova bort dagen. Visst, jag gillar att sova o kunde förr sova länge, men inte varje helg!
Det jag funderar på mycket är väl om jag ska lämna eller inte, jag tycker att jag har försökt få honom att fatta läget ända sen vi fick barn nr 2 men det händer liksom ingenting.
Samtidigt älskar jag honom o vill leva med honom, men inte så här. Han verkar inte tro att jag menar allvar dock,

Min sambo sover jämt också. Jag tar då ensam hand om barnet. Det jag retar mig på mest är att jag blir så ensam. Jag kan ju inte umgås lika fritt med vänner eftersom jag inte kan lämna mitt lilla barn hemma med en pappa som bara sover.

Vilken egoist! Har han ens tänkt tanken på vad som händer om du också skulle ta dig friheten att sova till 12-13 på helgerna?! Ska era barn då springa runt ensamma hemma hos er och fixa frukost och lunch själva fram tills ni vaknar eller? Har man barn så har man faktiskt ett ansvar och kan inte sova bort hela dagen!

Jag tycker att du ska sätta ner foten rejält och berätta hur du känner. Skärper han inte till sig så finns den en risk att du sticker.

En kompromiss kunde kanske vara att man fick sovmorgon till 09-10? För givetvis ska detta gälla dig också! Han sover till nio på lördagen och du ansvarar för barn och ser till att frukosten är serverad 09. Sen gör ni tvärt om på söndagen. Då har ni nästan hela dagen kvar samtidigt som man får sova en dag.

Jag kan lätt sova en hel dag! Är så fruktansvärt morgonstrött och seg när jag ska kliva upp,kan ligga och dra mig hur länge som helst! Däremot så vill jag inte vara sån. Önskar att jag vore pigg på morgonen! Brukar sova till 9-10 när jag är ledig,beroende på vad jag ska göra på dagarna,sedan vissa gånger tar jag en dundersovmorgon,en gång i månaden kanske.

Jag är tjej för övrigt. Min sambo (kille) däremot är morgonpigg! Nu har vi inga barn så han låter mig sova och kommer säkert göra det när vi får barn också,i alla fall nångång ibland. Men jag vill ju och hoppas jag blir piggare när jag får barn. När man har barn och är ensam hemma har man ju inget val. Men jag förstår att man vill hitta på saker tillsammans som en familj.

Men om din sambo jobbar och arbetar hela veckorna så är det ju förståligt om han vill sova och ha sovmorgon på helgen,dock kanske man inte kan få lyxa till det och sova ända till 13. 9-10 borde räcka när man har barn!

OJ! Tack o lov att jag har en man som tycker det är OK att jagh ar ett större sömnbehov än honom. Att han inte funderar på att lämna mig för att jag gärna sover till 11-12 när jag är ledig.
Nu har jag en morgonpigg make, men annars hade jag utverkat att vi tog varsin dag o sov ut.

Jag har också en trött man. Hans syster är lika trött och även hans dotter. Det verkar ligga i generna

Jag har försökt i sju långa år att tjata. Men det slösar mest energi från mig..... Verkar ha motsatt effekt....

Jag har en klok mamma som sa till mig att endera lära man sig att leva med det eller också gör man det inte.....

Hur man än vänder o vrider på det så kan man inte förändra en annan människa. Så kanske är det som min mamma säger...

Jag har iaf valt att leva med det och det känns bra. Jag inrättar mitt liv efter mig, inte efter honom och hans sömn. Jag har valt att inte skaffa barn med denna man. Men det är också ett val man gör. Och förhoppningsvis vet man innan att man har en trött man.....

Jag älskar min man och vi har ett bra liv, trots hans trötthet

Skulle aldrig stå ut med en sovgris! Hade en sån, en gång för längesen. Han kunde aldrig gå upp i tid för att göra saker med mig men han kunde jävlar i mig ta sig en enda liten timmas sömn för att sedan gå upp och spela match som ingenting. Min kille vill gärna sova på helgerna ibland, men inte så ofta. Hans son går upp vid sex och det gör jag med. Vi chillar och kollar på tecknat och jag ger honom något att äta. Sen skickar jag in grabben för att fråga om han vill vakna kl nio. Han får max en halvtimme till annars kör jag igång dammsugare och släpper lös husdjur och tar inte minsta hänsyn. Sova kan man göra på natten, jag och lillen vill gärna komma igång med dagen nu!

Vad skönt att höra att fler har samma problem som jag har!
Jag har också två barn hemma. Ett som är 2.5 och ett på 36... Det sistnämnda "barnet" sover vanligtvis till 11-12 och om han får vara ostörd till 15-16. Varje helg kan han sova bort. Även om vi bestämmer att jag ska få sovmorgon ibland så är det (nästan) alltid "jag somnade inte förrän fem så jag måste få sova", "jag är så trött - kan vi byta dag" osv...

Detta plus andra saker (precis som trådstartaren?) gör att jag snart inte orkar längre. Jag har provat allt!?
* Låta honom sova och göra egna saker = han blir arg för att jag gör saker med andra istället för honom
* Försöka väcka honom = han säger "ja, jag kommer" och jag tror på honom och blir surare och surare allt eftersom timmarna går och han inte tar sig upp
* Skicka in vår älskade dotter att fråga om han ska kliva upp = han svarar "ja" och vänder sig om och fortsätter snarka
* Jaga upp honom (genom skäll, hot, borttagande av täcke) = han tjurar och vad har vi då för glädje av honom?
* Låta honom sova och vara hemma och "vänta" på att han behagar kliva upp = jag går under för jag blir så låst

Visst får jag sovmorgon ibland men jag får tjata till mig dem och jag vet aldrig från en dag till nästa om jag verkligen kommer att få den.

Det går heller inte boka in saker tillsammans med gemensamma vänner på helgförmiddagar. Jag måste alltid se till att det blir efter dotterns sovstund vilket innebär att det knappt är någon dag kvar.

Just nu är vår dotter det enda som hindrar mig från att lämna honom. Jag orkar inte vara hans morsa och det är nog(?) enklare att vara ensamstående mor till vår underbara dotter än att må dåligt tillsammans med en karl som inte tar ansvar för "sin familj".

Kan nämna att han sällan tar sig i tid till jobbet på veckorna heller.
Jag har slutat jaga upp honom. Han blir bara arg och vresig. Nu vaknar han när jag väcker vår dotter för att hon och jag ska hinna till dagis i tid. Då borde han redan ha varit på jobbet...

gud det här var nåt som var att slå huvet mitt på spiken för mig..

Min man är exakt likadan - enda skillnaden är att han har en sån ful ovana att vara upp på nätterna och sen sova heeeeela dagen. Han är arbetslös just nu men jag tycker inte att det är en anledning till att bete sig så.

Vad som händer då är att jag har vår lilla tjej ( 4 månader ) hela dagen och ibland är det väldigt svårt att komma iväg då vi inte har nån bil osv vilket innebär att jag blir lite låst hemma.

Han vaknar oftast när hon har kanske 2-3 timmar kvar av dagen. Det är inte okej. Har försökt ta detta med honom men han verkar ju inte fatta.. vad ska man eg göra?????

Min man är hyfsat trött av sig, jag kliver alltid upp innan honom både vardagar och helg, tycker det är skönt till viss del men efter en timme någonting tycker jag att han kan kliva upp, jag har dock sådan tur att han hyser respekt för tid och min vilket gör att jag inte behöver tjata.

När vi har barn så får han väl gå upp med dem likaofta som jag, det är ju inte bara mina barn.

Jag tycker du skall "bussa" barnen på pappa =D

"hyser respekt för tod och mig" skall det vara.

Jag har levt med män som kan sova bort livet, såna attraherar inte mig längre.

haha tredje gången nu =) " hyser respekt för tid och mig"

Här är det likadant.
Vi har bara ett barn än så länge, men ändå...
Visst, jag vet att han jobba på veckorna och börjar tidigt (börjar kl 6 på morognen) men samtidigt känner jag mig lite irriterad då han stannar uppe till tidigast 23,30-00-30 på vardagarna.
I helgen lovade han mig sovmorgon en dag - jag valde att stiga upp på lördagmorgon och såg fram emot min sovmorgon på söndag.
Ja, kyss mig, inte fan fick jag någon sovmorgon i söndags inte.
När lillan krypit runt i vår säng i en halvtimme så gav jag upp, jag steg upp. Dottern ska väl inte behöva vänta en evighet på frukost för att pappa är ett pucko...
Jag orkar inte bry mig längre...
För när vi pratar om det får jag bara kastat i ansiktet "du är ju bara hemma (är arbetslös också, nu föräldraledig)" och "jag måste fixa saker på kvällarna på vardagarna för om jag gör det på helgen blir du arg på mig" (det han fixar är att han lägger in en massa filmer som vi har på DVD på en popcornhour som han köpt - jag fröstår inte varför, varför behövs det när vi har filmerna på DVD och en DVD-spelare????).
Tidigare i veckan sa han att vi på söndag skulle gå ut hela familjen - antingen åka pulka eller gå ut och gå osv. Inte blev det nått av det, han sov till lunchtid (då var det dags för lillan att sova middag) och sen direkt efter det åkte han hem till sin bror för att spela TV-spel...