Jag har stängt av varenda känsla i kroppen

Träna! Gå och prata med någon om hur man gör det, eller testa på egen hand genom att ge dig själv tid med dig själv, gör eller upplev något du tycker om, börja med en angnäm och enkel känsla som glädje eller njutning, se på vackra föremål, naturen, konst, en bra film...pyssla om dig själv och ägna dig åt din egen upplevelse av saker och ting. Skriv en kortfattad dagbok där du beskriver om du upplever en känsla. 

Det låter som att du kanske är deprimerad. Du kanske behöver någon förändring, allt kanske bara rullar utan att du verkligen känt dig för vad d vill göra med ditt liv??
Äter du någon medicin, vissa mediciner kan göra en "avtrubbad".
Inlägget ovan har skrivit bra vad som är viktigt för dig, lycka till!

Jag var som du när jag var deprimerad. Inte så att jag ville ta livet av mig men jag blev känslokall och likgiltig. Och som du sa jag inte ifrån på skarpen om det inte var något som jag verkligen tyckte var fel. Annars brydde jag mig inte. Jag var mentalt överbelastad och kroppen reagerade genom att stänga av.

Åt en låg dos Citalopram drygt ett halvår och fick prata av mig, det gjordestor skillnad. Jag är fortfarande lite mer kall än jag var innan, men jag är väldigt mycket gladare och framåt. Tar för mig mer och har slutat göra allt som andra vill bara för att jag inte orkar bry mig/vill göra andra glada hellre än att göramig själv glad.

Du skriver själv att du har dina funderingar om bakgrunden till din "likgiltighet", det kanske är något du borde ta itu med?

Men varför måste det vara ett problem? Om du inte bryr dig och inte blir ledsen över att äta på McD i stället för på restaurang så är det väl bra? Måste man ha känslor om allt?

Kan absolut vara en depression. Har du gått igenom något svårt innan du blev så här? Hjärnan fungerar genom att stänga av känslorna om det blir för mycket för ens psyke att hantera det. Det är en försvarsmekanism. När man åter är redo att ta uti med känslorna så kommer man börja känna igen. Men ibland krävs det hjälp. Det tog mig flera år innan jag började känna känslor igen. Jag led inte av det, tyckte snarare att det var befriande att inte behöva känna allt som var jobbigt. Men allt det jobbiga kom istället flera år senare, när jag var stark nog att hantera det. Det försvinner inte, utan lagras snarare i kroppen. Önskar jag hade bett om hjälp tidigare och inte slösat bort så mycket tid på att vara känslolös.