Anonym (svårångest) skrev 2013-10-27 21:50:07 följande:
Någon mer än jag som är livrädd för att vara ensam hemma? Eller ensam hemma med sitt barn?
Min sambo arbetstränar bara 4timmar om dagen, men jag känner sådan ångest ändå. När han åker så sväller alla symtom över mig och jag får panik för det känns som jag är döende och helt plötsligt drabbas av alla möjliga sjukdomar. Det är skitjobbigt, det hindrar mig från att ta hand om min son. Han känner ju att jag är orolig och så.
Han är bara 11månader gammal så han förstår ju inte heller.
Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag någonsin ska kunna få tillbaka mitt gamla liv då jag mådde bra och kunde/orkade gör saker. Nu är jag mest hemma hela tiden då jag är livrädd för att jag ska börja må dåligt när jag åker iväg.
Detta tär verkligen på mig. Känner mig så borta i huvudet. Som att jag lever i min egna lilla bubbla och inte hänger med riktigt. Overklighetskänslor och nervositet. Stressad heeela tiden. Vissa dagar mår jag toppen, för att andra dagen må skit. Jag mår nästan alltid dåligt på kvällar.
Någon som känt likadant? Hur gjorde ni, mår ni bättre nu och vad finns det för hjälp?
Jag är livrädd för medicinering. Det är något jag aldrig någonsin kommer stoppa i mig, avskyr allt sådant.
Det är så många som sagt att det skulle vara bra med medicin, men det stämmer inte. Inte när man till och med är livrädd för medicinering och får ångest av att tänka på det.
Hej!
Det är väldigt många (inklusive mig själv) som tycker att det är jobbigt att vara hemma. Främst tror jag det beror på att man omedvetet sätter igång någon slags "worst-case scenario" process i tankarna, typ att man så klart
just när man blivit lämnad ensam hemma kommer att få någon plötslig allergichock och inte kunna andas eller något annat fruktansvärt, och då alltså vara hjälplös i hemmet. Rätta mig gärna om jag har fel för din del, men lite så har det iallafall varit för mig.
Samma sak gällde mig när det kommer till kvällarna. Jag kunde gå hela dagarna i skolan/på jobbet och må åtminstone okej, men så fort lugnet kom över mig och jag satt där hemma i soffan började jag känna det ena symptomet efter det andra, började tänka mörka tankar och kände mig mer och mer låg. Många gånger resulterade det i att jag blev tyst/otrevlig/sur mot min sambo, och sen att jag hade väldigt svårt att somna och tillslut somnade in men sov ytligt och väldigt oroligt.
Summa summarum började jag med KBT och bestämde mig i princip från möte 1 med min psykolog att jag skulle göra
allt i min makt för att så snabbt, effektivt och bra som möjligt bli bättre. Nu idag, drygt 8 månader sen första besöket på vårdcentralen, har jag lärt mig att kontrollera mig själv och min vardag till en väldigt stor del, med viss reservation för enstaka dagar/kvällar då det känns lite sämre. Men så är livet ju, det går upp och ner.
Jag tycker personligen det låter sunt att du redan nu inte verkar vara intresserad av att bli behandlad på medicinsk väg. En del kanske tycker att det hjälper, men i långa loppet vinner man oftast på att undvika det för behandlingens långvariga effekt. Det låter hemskt att ha ett litet barn på 11 månader i sitt förfogande när man mår som du gör, och därför tycker jag att du ska ta kontakt med sjukvården för att få prata ut och förklara hur du känner, och få hjälp därefter!
Trevlig (blåsig) kväll allesammans!
