Trisomi 13 & 18

Grattis till era barn. Har inte varit inne på länge men det hjälper så att läsa att man inte är ensam när man hamnar i en liten dipp. Går också och är nervös för att bli gravid igen. Fick ett missfall för ett par månader sedan men tidigt - bara i v 7. Skulle lyssnat på den ena läkaren som rekommenderade mig att vänta 6 månader... Vi kommer nog också ta FVP eftersom Kub inte visade något sist även om vår dotter hade trisomi 18. Det som dock känns tryggt är att det inte är ärftligt men jag vill ändå kunna njuta av graviditeten och jag tror att jag kommer att ha svårt att göra det om jag inte har så mycket kontroll som jag kan ha. Vi kommer också att bli erbjudna att gå på specialistmödrarvården.
Tack också för att ni delade med er av era bloggar, ni som har änglabarn - känns som man läser sina egna tankar. Förhoppningen under nio månader som byttes ut av oro när tillväxtkurvan inte var optimal på slutet och sedan det fruktansvärda beskedet att det inte är förenligt med liv. Men samtidigt en enorm glädje och vacker stund vi fick med vår underbara dotter. Jag tänker nu tillbaka på det som en fantastisk upplevelse samtidigt som det är väldigt tragiskt. Har kännt en stor ilska men nu mest en saknad.

Det är nu 3 år sedan vi förlorade vår Wilma och 2 år sedan jag besökte denna sidan. Tack alla, ett enormt stöd att ni finns och att ni delat med er av era öden samtidigt som jag verkligen beklagar. Vår Wilma föddes i v.38 med Trisomi 18 och levde endast 3 h. Vi fick reda på diagnosen 3 dagar innan (efter tester i 5-6 v) och att den inte var förenlig med liv så de skulle inte sätta in några insatser när hon föddes. Hon somnade därför lugnt in, hade det tufft med andningen. Så det blev en väldigt fina och lugna timmar vi fick tillsamman. Men det händer att jag tänker...tänk om de hade hjälpt henne med andningen vid födseln, hade hon levt vidare????? Är det några fler som tänker så? Jag fick aldrig reda på om det var full T18... Wilma har en storebror som såklart hjälpte oss oerhört att ta oss genom detta. Har nu fått en liten flicka igen, nu 15 månader och min lilla prinsessa. Det är verkligen som ni skriver, man uppskattar sina barn oerhört samtidigt som man försöker att inte vara för orolig och överbeskyddande.... Till "upp i det blå" Jag hade missfall i v.12 innan mitt första barn, sedan ett efter Wilma tidigt i v.7. Önskar er alla lycka.