Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12

Hej på er!

Är ny som medlem här på sidan. Har tidigare endast läst era kloka och intressanta ord och berättelser, men känner nu att det är dags för mig själv att ”öppna upp” och berätta min situation i den här arytmidjungeln.

Mina första arytmibesvär började hösten -05 då jag var 21 år utan, vad jag vet, särskild anledning, med hjärtrusningar som kunde starta helt utan anledning när som helst. Episoderna varade i max någon minut, men kunde komma säkert 50 gånger på ett dygn. Besökte genast läkare som bara trodde att det berodde på oro, vilket jag visste att det inte var. Fick efter ett antal försök äntligen remiss för långtidsekg, som visade på rikligtmed regelbundna SVES per dygn och ett fåtal VES, episoder av supraventrikulära takykardier. Typisk ofarlig AVNRT löd kardiologens diagnos.

Fick Inderal att ta som symtomlindring vid behov, men medicinrädd som jag är så tog jag aldrig dessa. Arytmin var i perioder bättre och i perioder sämre. Jag har alltid efter en stunds försök kunnat avsluta mina hjärtrusningar själv genom att andas in djupa andetag.

När det har varit som värst har varje liten sak i min omgivning direkt stressat hjärtat, som att alla stressfaktorer gått direkt till mitt lättstressade hjärta.

Coca-cola, stress, förkylningar har alltid gjort hjärtat mer retligt. En gång när jag hade influensan så fick jag dessa hjärtrusningar säkert var 10:e minut i 2 dygn, tills jag tillslut åkte till akuten och fick ligga kopplad till alla möjliga maskiner för att de skulle förstå varför hjärtat slog i 210 nästan konstant.

Tillsist, hösten 2009 genomgick jag en ablation, där de förutom AVNRT upptäckte EAT och abladera dessa, enligt läkarna framgångsrikt, med kryo. Allt var i sin ordning tills jag 4 timmar efter stillaliggande efter ablationen skulle få inta vertikal läge – då fick hjärtat för sig att slå i 180 och det så fort jag satte mig upp! Ingen läkare hade någonsin varit med om detta och jag fick för första gången känslan av att livet är nog nu helt förstört. Jag fick ligga kvar för undersökningar i 4 dagar, men tillsist kom de fram till att mitt hjärta tydligen reagerade på detta sätt efter ablationen, men att det inte var något farligt. Fick åka hem och ordination att äta Seloken ZOC i 3 månader för att sen trappa ner om det kändes bra.

Allt gick som det skulle, kunde sluta med medicinen och kardiologen sa att allt såg bra ut.

MEN

I våras satte det igång igen. Dock på annat sätt, inga direkta rusningar som förut, men extreeeemt mycket extraslag och ett hjärta som enligt mig slog hur ojämt och oregelbundet  som helst och hårdare slag och uppehåll mellan slagen. Det blev långtids-EKG igen och läkaren förstod vad jag menade. Endel rusningar upp över 200slag/min och många extraslag; 7000extraslag/dygn. Enligt läkaren så har jag fortfarande så kallade ofarliga regelbundna arytmier och att man absolut kan ha så många extraslag utan att det är farligt, men att eftersom jag känner av VARJE extraslag så blir mitt liv ohållbart på detta sätt. Därför;

Ablation igen, nu i veckan L

Usch, jag är så nervös! Förra ablationen var helt klart det värsta jag varit med om någonsin! Både ablationen i sig och händelserna direkt efter.

Det jag är mest nervös över är:

Att det blir som sist; att hjärtat får ”snurr” och blir värre än vad det är nu innan Att en komplikation ska inträffa Att jag får problem med känselbortfall i låret i 6 månader, som efter förra ablationen Att de upptäcker något farligare hjärtfel Att det inte ska gå att göra något åt mina besvär, så att man blir medicinskt beroende för resten av livet Att jag får för mycket lugnande så att besvären blir svårutlösta så att behandlingen inte ger något Att jag får för lite lugnande så att jag får genomlida 4 hemska timmars ablation som sist Att få fler extraslag och högre puls efter ablationen Att de kommer behöva bränna istället för kyla Att det inte går att göra något åt extraslagen (Läkarna ger mig olika besked i denna fråga)

Min önskan är att äntligen få slippa dessa problem, de förstör verkligen livet. Vill kunna fokusera på annat och leva ett normalt liv.

 

Något tröstande/lugnande/konstruktivt tips/ord från er?