Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12
Det känns så skönt att man inte är ensam. Denna tråden har hjälpt mig oerhört mycket. Har för det mesta googlat symtom, sen läst. Men detta är första gången som jag själv skriver.
Jag har inte i närheten av så mycket extraslag/dubbelslag som de flesta här inne. Men jag känner det nån/några gånger varje dag.
Mina extraslag började för ca 1 ½ år sedan. Har aldrig tänkt speciellt mycket på hjärtat, inte haft några problem över huvudtaget. Men så en dag var jag ute på en morgonpromenad kom första attacken, sista tuffa backen spårade hjärtat ur fullständigt och slog extraslag så det stod härliga till! Det hördes och kändes ut i öronen, gjorde ont upp i halsen och jag greps av panik. Sen dess har jag inte tränat.
Mina extraslag slår konstigt.. kanske håller i sig i max några sekunder, men obehaget stannar kvar, och den olustiga känslan i kroppen. Som ett brus innanför bröstbenet. Allt förvärras när jag har halsbränna (vilket jag lider av). Så magen och extraslag har definitivt ett sammanhang!
Kanske inte alla som vet det, men precis under hjärtat så går det en tarm. Och när man är lite bubblig i magen och luft passerar där så kan hjärtat hoppa till lite. (Det var det en läkare som berättade för min pappa).
Men men.. skönt att skriva lite.
Min fråga är däremot, hur känns era extraslag? Om ni beskriver dom så mycket ni kan, och känslan i kroppen.
Hur vet ni om det är VES SVES? Vad är skillnaden? Hur känns SVES resp VES? Är nån av de farliga?
Somliga slag är ju värre än andra, ibland känns det nästan som att hjärtat lägger i backen, och den känslan är den mest obehagliga. Likadant kramperna i magmunnen.
Har klarar ni kroppsarbete? Tränar ni? Jag krattade löv i höstas, fick en snabb puls (är grymt otränad, så var inte jätteförvånad), men tillslut gjorde det ont upp i högra käken.. kunde knappt röra mig för det gjorde så ont. Kommer dock inte ihåg hur hjärtat slog här, för jag blev som förlamad av smärtan.
Trodde att jag skulle trilla ihop på fläcken, så vågade knappt ropa på hjälp på min sambo. Där var jag beredd att checka ut och dö. Jag var övertygad om att jag fick en infarkt.
27 år och aldrig haft tidigare problem än för något år sedan... Jo tjena!! Dum man är. Men när det väl sker så mår man så psykiskt dåligt att man bara vill lägga sig ner och aldrig stiga upp igen.
Men om ni svarar så är jag väldigt tacksam.
En fråga till förresten, finns det situationer som ni drar er för och tycker är obehagliga?
Jag har en bakomliggande panikångest sedan jag var 9 år gammal. (Men kontrollerat tills nu).. Jag har problem med att ta bussen, tåget, flyget... och träningen... den är jag livrädd över.