Min dotter är så pappig, det gör mig ledsen.

Min dotter som är 20 månader är så otroligt pappig. Hon är enda barnet och var sen födseln lika nöjd med oss båda (förutom när hon var hungrig, då vad det ju jag som hade maten). Men allt eftersom har hon blivit mer och mer pappig. Och runt 12 månaders ålder blev hon riktigt pappig. Sen dess är det bara pappa som gäller hela tiden, det är bara han som duger när hon är ledsen eller gör sig illa, när han kommer hem från jobbet så blir hon jätteglad, det är inte alls samma sak när jag kommer hem. Om hon är i min famn och får syn på pappa så kastar hon sig mot honom och om vi sitter och leker så måste hon gå och titta var pappa är efter några minuter. Alla sa att det kommer att vända när jag började jobba igen och pappa var hemma, men det har tyvärr inte hänt. Jag duger bara när pappa inte är hemma.

Egentligen är jag jätteglad över att de har en sån fin relation och det underlättar ju också mycket för mig eftersom jag kan få lite mer tid för mig själv. Men samtidigt känner jag mig utanför och ledsen. Jag känner att jag inte duger och att jag har gjort något fel. Det är jobbigt och jag blir hela tiden påmind om mitt "misslyckande" eftersom omgivningen gärna påpekar hur pappig hon är. Samtidigt så skäms jag för att jag är så självisk, jag borde vara nöjd med att min dotter är glad och att hon har en sån fin pappa.

Det är många blandade känslor och jag vet inte riktigt hur jag ska jag hantera det. Är det bara att lära sig att leva med det eller finns det något jag kan göra för att hon ska känna sig mer bekväm tillsammans med mig?