Är jag helt utan omdöme? Är det mitt eget fel?
Idag har vi bråkat.. Igen..
Det är jag som startar bråken.. Eller.. Det är jag som blir besviken över nåt och tjurar ihop och när han vill "prata" eller vad man nu ska kalla det -hävda sin rätt att göra vad han vill, när han vill- är jag sur och kort i tonen.
Jag började igår, han fortsätter idag.. Inte helt oväntat egentligen.. Det är så han gjort senaste tiden..
Vi har haft ett ganska skakigt förhållande, särskilt sista året eller så men det har blivit bättre på sista tiden efter en rejäl bottensmäll i oktober...
Vi har en son ihop, han har en dotter sedan tidigare. Han är en väldigt bra pappa med henne. Lite korttänkt och för snäll men dock kan nog ingen bry sig mer om henne och vilja henne mer gott än han gör...
Jag trodde att han skulle vara likadan med vår son..
Men det är han inte.
Han låter sin ilska mot mig gå ut över sonen och visar väldigt tydligt att han inte bryr sig om alls. Inte fysiskt alltså, gud nej, men han bryr sig inte om sonen (8månader) vill vara hos honom och skriker efter att bli hållen eller om att jag försöker lägga sonen att sova och ber om att musiken ska sänkas. Nej.. Han höjer istället..
Och säger att det är mitt fel att han inte bryr sig. Att jag varit elak mot hans dotter -jag kunde förr vara sur mot henne när sambon och jag bråkade, inget jag är stolt över och något jag verkligen har lagt av med för det är inte hennes fel att vi är idioter- och därför kan han vara det mot sonen nu..
Sen kan han andra gånger bli besviken över att sonen skriker hos honom och inte alls vill gosa eller leka med honom. "När ska du bli pappig?" undrar han...
Nu har vi skaffat hund med sedan ett par veckor tillbaka.. Han hävdade att den skulle han ta större ansvar för när jag uttryckte min oro för att bli den som fick sköta om hunden själv liksom sonen och hans dotter de veckor hon är här..
Nu är det jag som går ut med hunden, dresserar hunden, städar efter den osv..
När jag säger att det är så säger han att jag ska sluta klaga och att han faktiskt är trött när han jobbat och att han ju renoverar och inte hinner gå ut och gå...
Men...
Varför ville han ha hund då?
För att ytterligare binda mig vid hemmet?
För att det ser bra ut?
Vid varje bråk kommer samma mening upp från oss båda...
"Jag tvingar inte dig att vara tillsammans med mig"
Oftast blir svaret "Men gå/gör slut då" -"Nej, gör det själv om du så gärna vill det"
Ingen av oss vill egentligen göra slut.. tror jag..
Jag vet iaf att jag, idag, är jätteledsen och skäms över att vara tillsammans med denna människa.
Men jag kan inte hjälpa att jag undrar om det inte är mitt egna fel..
Är det fel på mitt omdöme?
Borde jag förstått bättre när jag vet att han dumpade förra sambon när dottern var 9 månader och att han bråkade massor med henne med och skyllde precis allt på henne? (Jag, min idiot, trodde ju det var hennes fel)
Borde jag förutsett att han skulle använda vår son mot mig och att inget skulle bli bättre av att vi skaffade barn och hund tillsammans?
)