ug, mer eller mindre - ditt stearinljus i vintermörkret

Jag har blivit hotad med obekvämt smisk om jag inte bloggar, så jag lyckades fatta ordern den här gången och faktiskt producera ett inlägg.

Jag har lite skrivkramp faktiskt, vet inte varför... Har många tankar som jag inte riktigt får ur mig...

WORD!

Men baserat på det du har berättat om din man tror jag att han är intresserad av information av den typen, även om det är hans beslut.

För övrigt är jag avundsjuk så hela jag skiftar i grönt på att era karlar velat pierca er. *sätter sig och osar på en fotpall så hon inte förstör soffklädseln*

Ah, jag tänkte mest att nämna det. En hel informationskampanj skulle jag nog också ta som enn försök att påverka

Intressant Just såna saker är de som gör att jag helt enkelt inte är tålmodig nog för maktförskjutning annat än sexuellt... (Det med de krånglande piercingarna alltså)

Självklart för man kliva in i tråden, och det finns inga krav på att man ska vara si eller så avancerad. Tvärtom har den här tråden fått ett behov av nytrevare, jag tror det finns flera som tyst följer den men som känner sig för oerfarna för att posta i den.
Och det är helt OK det med

Jag har på ett vis alltid känt till min undergivenhet, men det har tagit ganska lång tid för mig att erkänna den.

Jag hade en stark önskan om att bli bunden och instängd redan som mycket liten, de första minnena jag har är från att jag var i fyraårsåldern. Jag hade också som sjuåring en otroligt stark dröm där jag blev dominerad (även om jag var för ung för att det skulle vara kopplat till något sexuellt) och jag minns känslan jag hade när jag vaknade fortfarande. Det var som en djup förälskelse utan att ha en person att rikta den mot.
Jag har alltid haft dominans i mina sexuella fantasier, även de första. Men jag har på något vis också förstått att det inte är normen, så jag har hållt det inom mig även om jag inte egentligen har tänkt på min läggning med skam som andra har berättat i tråden att de gjort.
När jag var så pass mogen att jag spottat upp mig tillräckligt för att våga ställa sexuella krav hade jag utvecklat en smak för helt fel typ av män. I ärlighetens namn har jag inte haft någon relation med en man jag haft så mycket tillit till att jag vågade låta dem dominera mig, och att låta dem binda mig fanns inte på kartan.

Kanske är det just det som har besparat mig skammen, att jag har varit i våldsamma förhållanden och jag behöver inte känna att mina begär hånar de som utsätts för våld av sina partners, för jag vet att skillnaden är så stor att det inte ens går att tala om i samma vecka.

Min undergivna sida trängde sig på och tvingade sig fram när jag funnit min man, som är den första som jag kunnat lämna ut mig till så totalt att utlevnad är möjligt. Men då hade jag nästan glömt bort den. För mig var det så normalt att fantisera om tvång och dominans men inte nämna det att det gick automatiskt. Jag har inte ens reflekterat över vad som gjort mig riktigt kåt. Men när den väl trängde sig fram var det via en sexdröm som inte ville ge med sig. Jag fick inte sova normalt på en vecka.

Nu har Hekla såklart tolkningsföreträde till sina egna inlägg, men jag tror hon sätter fingret på en såndär krånglig sak - som jag dessutom tycker är väldigt intressant.

Som jag förstår det, är det hon pratar om att försöka sätta reglerna ur spel.
Ja, man väljer att inte kunna säga nej, men man gör det under förutsättningar som är givna. Man ger inte total maktförskjutning till en person som säger att han vill göra permanent allvarlig skada tex.
Om då den personen utnyttjar att du samtyckt till att inte säga nej och ändå gör något sådant har han satt reglerna ur spel, och missbrukat din undergivenhet. Du har inte getts möjlighet att lämna förhållandet innan du blev permanent allvarligt skadad.

Det känns som att det är jättesnårigt att få fram essensen i det, för det här berör lite av den problematik man ändå måste brottas med, och som vi tidigare pratat om, nämligen att man inte heller vill bekräfta att man är OK med att domineras hela tiden.

Är jag begriplig?

Välkommen tillbaka! Jag har saknat dig massor! Men jag undrar om du övervakar min hjärna eller något. Sist vi bytte några ord på DS hade jag funderat på dig medan jag röjde på vinden.
Idag satt jag bussen och tänkte på hur du har det och att jag saknat dina inlägg - och när jag loggar in är du här Spooky!

Ja visst finns det ett stråk av det här hos oss alla, oavsett om man gillar handbojor med rosa fluff och en lätt dask eller om man vill ha en total maktförskjutning.

Och jag tycker inte att det är så viktigt heller när det ligger på det planet att han kanske slog för hårt, vid fel tillfälle, sa fel sak eller så. Där känns det som att man måste våga för att vinna på något sätt. Men det blir viktigare och viktigare i proportion till insatserna.
Min relation påverkas inte det minsta av ett ärligt misstag när min man försöker göra något som fungerar, men det känns som att det inte alls är vad det här handlar om. Även om det kan ha en form som är förvillande lik i dåligt ljus