• ozapoza

    Hur blir man en cool förälder?

    Jag är förstagångsmamma och har en son på 3 månader. Jag märker redan att jag är den ängsliga sorten som oroar sig för allt. Jag vill verkligen inte vara en sån förälder som överför min ängslan på min son. Dessutom vill jag ju kunna njuta av att vara mamma och ha roligt ihop med min son samtidigt som jag är ett bra stöd och förebild.

    Bara tanken på alla sjukdomar, sår, andra elaka ungar, branta berg, hala poolkanter, stora hundar och bakteriehärdar får mig att rysa. För att inte tala om gallskrik på ICA, trots, knepiga frågor och uppfostringsutmaningar som kommer. Jag nojjar dessutom (redan) mycket över att jag inte är en tillräckligt bra förälder när det gäller allt från att trösta, stimulera och ta rätt beslut ifråga om rutiner mm.

    Ni som är "coola" i ert föräldraskap hur tänker ni? Finns det några knep för att känna sig mer avslappnad och trygg som förälder? När började ni lita på er förmåga som förälder?

  • Svar på tråden Hur blir man en cool förälder?
  • Hägerbo

    bra fråga men jag tror det handlar mycket om hur man är, måste nog säga att både jag o min man är så kallade coola föräldrar som du beskriver det, tänker på det ibland att det är skönt att vi är det men kan inte förklara varför vi bara är så och har varit sen vi fick ett plus, klart man oroar sig för saker men tänker hellre på hur bra vi och hon mår man vet ju att de blir sjuka o slår sig eller ramlar men den dagen den sorgen tänk inte på farorna för mycket så du glömmer att njuta i nuet,
    lycka till med att bli en coolförälder :)

  • Disela

    Jag tror personligen att det är en "generationsfråga". Det vill säga, man brås på sina fräldrar, medvetet eller ej.
    Jag är nog en sån där "cool" förälder som du beskriver. Jag oroar mig inte i onödan. Jag fick min dotter för 2 år och 8 månader sen. Nu är hon trotsig, vild, uppmärksamhetstörstande, och alldeles alldeles underbar.

    Tänk så här: "vad är det värsta som kan händ om han trillar när han lärt sig att sitta/får en rejäl förkylning" och så vidare. Om du då kommer fram till att "ja, han får kanse en bula i huvudet, men den går över, och jag får trösta i en minut/ han kommer bli snorig och ha svårt att sova, men det går ju över". Självklart ska man oroa sig för sina barn, men det får inte gå till överdrift. Jag vill att min dotter ska bli självständig och säker på sig själv. Jag tror inte det hjälper att oroa sig för sånt som är oundvikligt. Han kommer slå sig, bli sjuk, få nyp och slag av andra barn, bli skrämd av spöken och monster. Men han kommer överleva det, och han kommer lära sig av det. Om han bränner sig på ugnen, så kommer han med störtsa sannolikhet inte gå dit och pilla igen, o.s.v.

    Ta det lugnt och njut av din son!


  • Jamaka

    Haha vilket roligt inlägg. Jag kanske inte ska svara i tråden för jag är nojjig över mina barn precis som du. Har alltså inga tips på hur man blir "cool". Min äldsta son är tre och ett halvt så det har inte gått över med tiden heller, jag oroar mig kanske lite mindre nu än precis i början dock.


    Du borde läsa den kända barnpsykologen Malin Alfvéns bok "Oron som gör oss till bättre föräldrar". Den tar upp det här med att vara orolig för sina barn, och hon menar att det är starkt förbundet med kreativitet att vara orolig. Att man har fantasi och ser tänkbara scenarion, vad kan hända, och så oroar man sig för det. Man är helt enkelt olika orolig beroende på hur känslig, fantasifull och empatisk man är.
    Jag har accepterat att jag är orolig av mig och försöker se det positiva istället. Jag vet att jag har knutit an väldigt bra för min barn, att jag värnar om dem, att jag är empatisk och inkännande och lyhörd mot dem. Och allt det är bra saker, men det gör också att jag oroar mig för dem. 
    Det är en stor press på föräldrar (speciellt mammor) att allt ska vara som vanligt så snart som möjligt när man får barn. Man ska vara ute och roa sig på egen hand veckan efter förlossningen, man ska bli smal snabbt, vara på jobbet och på gymmet  när bebisen är två månader, lämna till barnvakt genast och så vidare... Att vara en hönsmamma (egentligen ett negativt uttryck som jag ogilllar) som vill vara nära sina barn, som inte vill lämna dem och som oroar sig för dem är helt ute. Men det är tråkigt tycker jag att det ska finnas ett ideal av "coolhet" att leva upp till, det är väldigt stressande för många.
    Så det var kanske inte tipset du efterfrågade, men jag tycker att du ska acceptera oron som en del av ditt sätt att vara förälder, snarare än att känna att du gör något fel. Vad glad att du knutit an till ditt barn! Det är många som har problem med anknytningen och de oroar sig garanterat inte på det sättet som du gör, för det gör man bara när man älskar någon över allt annat på jorden. Desutom känner många som du, men de vill inte visa det, för de tror att de också måste vara "coola".
    Läs gärna det här underbara blogginlägget, det tar precis upp dina funderingar:
  • Tonx

    Jag tror det är som man är.
    Inlägget ovan tar upp "hönsmamma"-betéendet att vilja vara nära sina barn, det VILL jag. Jag är för att bära barn, samsova (sover med stolthet med båda mina tjejer på 4 och 2 år!) amma och gärna amma länge, inte lämna tidigt till barnvakt osv.
    Men jag är samtidigt cool på det sättet att jag nästan aldrig får panik, hetsar inte upp mig över saker som händer. Slår dom sig blodiga, so what? Sålänge dom skriker så lever dom, om dom ramlar från gungan och inte skriker, då kan vi börja oroa oss.

    Det är såhär; Barn klättrar, barn slår sig, barn blir retade, barn retar andra, barn blir sjuka.
    Thats life.

    Kanske beror mitt sätt på hur man själv är uppväxt. Ute på landet med stora djur och ett utomhusliv där smärre katastrofer inträffar varenda dag.

    Mina barn är alltid tilltufsade med skrapsår och blåmärken, men dom är glada

  • Eisa

    Man litar på sina barn helt enkelt. Tror på deras förmåga att fixa allt som kommer i deras väg.

  • ozapoza
    Eisa skrev 2010-01-24 17:06:45 följande:
    Man litar på sina barn helt enkelt. Tror på deras förmåga att fixa allt som kommer i deras väg.
    Tror det är viktigt som du säger, att se att barnet kan greja ganska mycket. Men allt som kommer i dess väg? Jag måste ju tillhandahålla rätt stöd, kunskaper och verktyg. Och det oroar jag mig för att inte greja:)
    Tonx skrev 2010-01-24 16:55:37 följande:
    Det är såhär; Barn klättrar, barn slår sig, barn blir retade, barn retar andra, barn blir sjuka. Thats life.
    Precis, livet är ju så, jag måste väl stålsätta mig inför allt detta som kommer att hända och acceptera det. Men nånstans inom mig så kommer jag nog alltid inbilla mig att jag kan/borde göra mer för att förhindra obehag för ungen. Men man saboterar väl bara om man försöker ingripa för mycket för då rustar dom ju sig inte med erfarenheter inför vuxenlivet.
  • ozapoza
    Jamaka skrev 2010-01-24 14:24:48 följande:
     Du borde läsa den kända barnpsykologen Malin Alfvéns bok "Oron som gör oss till bättre föräldrar". Den tar upp det här med att vara orolig för sina barn, och hon menar att det är starkt förbundet med kreativitet att vara orolig. Att man har fantasi och ser tänkbara scenarion, vad kan hända, och så oroar man sig för det. Man är helt enkelt olika orolig beroende på hur känslig, fantasifull och empatisk man är. Jag har accepterat att jag är orolig av mig och försöker se det positiva istället. Jag vet att jag har knutit an väldigt bra för min barn, att jag värnar om dem, att jag är empatisk och inkännande och lyhörd mot dem. Och allt det är bra saker, men det gör också att jag oroar mig för dem.  Det är en stor press på föräldrar (speciellt mammor) att allt ska vara som vanligt så snart som möjligt när man får barn. Man ska vara ute och roa sig på egen hand veckan efter förlossningen, man ska bli smal snabbt, vara på jobbet och på gymmet  när bebisen är två månader, lämna till barnvakt genast och så vidare... Att vara en hönsmamma (egentligen ett negativt uttryck som jag ogilllar) som vill vara nära sina barn, som inte vill lämna dem och som oroar sig för dem är helt ute. Men det är tråkigt tycker jag att det ska finnas ett ideal av "coolhet" att leva upp till, det är väldigt stressande för många. Så det var kanske inte tipset du efterfrågade, men jag tycker att du ska acceptera oron som en del av ditt sätt att vara förälder, snarare än att känna att du gör något fel. Vad glad att du knutit an till ditt barn! Det är många som har problem med anknytningen och de oroar sig garanterat inte på det sättet som du gör, för det gör man bara när man älskar någon över allt annat på jorden. Desutom känner många som du, men de vill inte visa det, för de tror att de också måste vara "coola". Läs gärna det här underbara blogginlägget, det tar precis upp dina funderingar: skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2010/01/a...
    Tack för lästips. Skall kolla upp.
    Vad jag menade med "cool" var väl just att inte oroa sig/hetsa upp sig i onödan. Det här med att vara smal, snygg och i svängen har jag gett upp :)

    Och tack även för tröstande ord. Man känner sig lätt lite löjlig som icke-cool mamma.
  • McIris

    Du är inte löjlig alls, det är en slags livskris att få barn för många. Man blir plötsligt inkastad i en helt ny värld av oro, starka känslor, lite sömn, stress etc. Du ska vara snäll mot dig själv, ge dig själv tid att vänja dig. Det blir bättre! Jag känner så väl igen mig och jag är mycket "coolare" med andra barnet nu.

    Det blir bättre, tro mig! Kram 

  • allakantralla

    Ha ha ha! Vad skönt att höra någon uttrycka den där osäkerheten, och så bra som du gör!


    Jag blev inte en cool förälder förrän med barn nummer två. Ettan har tyvärr fått ta alla mina nojjor, tvåan slipper helt.
    Det enda jag kan tänka mig att man kan göra, är att fundera igenom och bestämma sig för vad som är viktigt i relation till sitt barn. Är det att barnet ska känna sig tryggt - HUR vill man få barnet att känna det? Är det att barnet ska känna tillit till sina egna förmågor - HUR vill man förmedla det? Såna frågor.
  • pojkens

    jag var högst ocool det första halvåret. Tyckte det var jättejobbigt när han skrek utanför lägenehten. och var nojig med kläder och sömnen och allting. Men det blir bättre och bättre för jag frsöker jobba med det. Det blir ju lättare efter ett tag för att man faktiskt vänjer sig vid att var förälder, det är inte så lätt i början för man har ju aldrig gjort det förut.


    sen blir det alltid bättre när något "jobbigt" väl hänt och man överlevde det. det kommer du nog också märka. Första gången man är ute och sonen skriker högt i en timme och man är helt svettig. sen löser man situationen, eller abra överlever hem och sonen blir glad och nöjd igen. Då vet man hur det är, och nästa gång reagerar man lugnare (förhoppningsvis) 
    Jag skulle ta det lugnt om jag vore du. Övning ger färdighet!  du kanske r en störtcool mamma om ett halvår!! 
Svar på tråden Hur blir man en cool förälder?