arbetsträning = panik ?!?

Hej! Tyvärr har jag inget tips men känner igen mej helt och fullt! Vet inte alls vad jag ska ta mej till nu när man snart är utförsäkrad!!! Lägg till fibromyalgi oxå så har du mej!
Finns det någon form av terapi eller sjukgymnastik där du bor? Jag har börjat på det, som är specialinriktat på kvinnor(oftast) som har stress, depressioner, gått in i väggen och värk. har inte hållit på så länge men det känns bra än så länge!

Hoppas att du kommer på ngt bra och lycka till!

Ja inte är det kul med ffk! De har nog inte riktigt förstått hur det ska funka!
Jag fick inte hjälp frän öppen mottagningen utan jag går till en "privat" som jag fick från hälsocentralen här i Ume! Kolla med någon läkare där...

Inte mår man direkt bättre när man vet att "inkomsten" försvinner heller... Näe, sist jag skulle arbetsträna funkade det i två dagar sen kräktes jag blod och tog mej inte upp ur sängen för kroppen bara la av! men arbetskapasitet DET har jag (ironi...)

Har själv inte varit i din situation, men tänkte ändå ge dig en liten tanke.
Risken finns alltid att det blir problem då man återgår till arbete efter en lång tids sjukskrivning, speciellt inte om man inte känner sig beredd. Finns en teori som är väldigt känd kring detta fenomen och det handlar om social identitet. Eftersom du varit hemma sjukskriven så länge så har det blivit en del av den du är. Nu tvingas du till förändring, vilket inte bara blir på situationen utan även en förändring av din identitet och i slutändan även hur du ser på dig själv. Det kan vara väldigt påfrestande då man inte är beredd för förändringen eller inte riktigt vill ha den förändringen.
Jag har en mamma som har varit i samma situation och som aldrig tagit sig tillbaka till arbetslivet, och hon går applicera direkt på den teorin. Så därför är mitt tips att försöka prata med någon kurator/psykolog eller liknande (om du inte redan gör det) och ta upp hur du känner. Men även ta upp det med dem som ska besluta vart och när du ska arbetsträna så ni kan komma överens om något som passar dig.

Hade en smärre panik i höstas innan jag skulle börja arbetsträna...
Har fått diagnosen asteno emotionellt syndrom (hjärntrötthet/mental trötthet).
Kroppen reagerar ungeför som vid en utbrändhet, inte riktigt men liknande i alla fall. Jag har fått den diagnosen till följd av annan sjukdom. Har också haft en del kramper, skakar i hela kroppen. (antagligen utlöst av de andra diagnoserna jag haft)
Mina symtom förvärras av yttre stimuli som ljud, ljus och rörelse. De förvärras också av stress.

Var jättenervös innan jag skulle börja arbetsträna och tänkte att det här går ju aldrig. Det krävs inte mycket för att förvärra mina symtom...
Jobbar med barn och skulle tillbaka till det arbetet.
Visst var arbetsträningen tuff i början, men sen kom man in i det...
Nu jobbar jag 50%
Har haft jättepanik inför varje steg som man ska öka sysselsättningsgraden... Från att arbetsträna 25%, till att jobba 25%, till att jobba 50%...
Och visst har jag haft en hel del bakslag, grinat och varit arg, nära att ge upp och be om förflyttning till annan arbetsplats... Men... 
Jag har alltid velat bli förskollärare... Så skam den som ger sig...

Mina råd är att:
Välj nåt som du känner att du kan trivas med.
Gå sakta fram (inte lätt med FK i hasorna).
Satsa på det som är viktigast och låt det andra vara så länge, man kan inte göra allt...
Prata med någon regelbundet om hur du mår och vad du känner, nån som du litar på och som förstår dig och din situation.
Var envis... Det kommer bakslag. Ibland får man ta två steg fram och ett tillbaka... Bara man ser till att det inte blir ett fram och två tillbaka så är det helt ok...

Lycka till

Det har ju kommit nya regler nyligen också...
Har för mig att enligt dem ska man kunna ta tjänstledigt från ordinarie arbetsplats och få hjälp via FK och arbetsförmedlingen att prova annat yrke ett tag (3 mån)
Kanske kunde hjälpa för att hitta nåt som passar dig och som du skulle trivas med...
Vad jag har förstått så ska man ju efter de 3 mån kunna fortsätta jobba på nya stället om det fungerar...
Men jag vet inte om man måste ha prövat på ordinarie arbetsplats först och det inte fungerat eller om man kan pröva annat direkt...
Kolla med din handläggare vad som gäller för dig. Det här med de nya reglerna är så tillrört och snurrigt att man inte fattar hälften...
FK ska ju hjälpa en att komma tillbaka till arbete (även om det oftast känns som om de istället försöker stjälpa en...) 

Det har betydelse vilken inställning man själv har, både till praktiken och till vart man vill i livet och till omgivningen.

Försök bjuda till med att intala er själva att praktiken kommer bli kul och bra. Du kommer att klara av det!

Om det är jobbigt en viss tid så tänk på att det är ett viktigt och bra steg för att komma vidare.

Det är ingen fara att göra en liten tabbe eller om man inte kan jobbet. Bara fråga och tacka för hjälpen. Ingen kan allt, men alla kan något.

Jag hoppas och tror att det går bra för er med er praktik.

Jag har inga direkta råd om ställen eller så tyvärr... Men idag har jag varit och arbetstränat, första dagen.... Jag har varit sjukskriven i 1,5 år pga svår deppression och helvetisk ångest Legat på psyk ett par omgångar, så jag känner igen mig en del i dig... Jag har känt ett tag att jag så gärna skulle vilja komma igång med något igen men ändå inte haft krafterna som liksom krävs... testade att arbetsträna ett par dagar i somras men rasade totalt efter 3 dagar och hamnade oxå på psyk Under desista tiden har jag ändå känt att jag mått något bättre, orkat lite mer och haft lite mer tid då ångesten varit hanterbar. Känt att det varit jobbigt att vara hemma men tanken på att börja jobba har skrämt skiten ur mig bokstavligen! FY vilken ångest jag har haft inför att komma tillbaka!! Jobbar i sjukvården och ville absolut inte visa hur jäkla blåst jag känner mig när jag inte ens minns de enklaste sakerna som var kaffet står i fikarummet osv... Har gråtit och tänkt att jag nog aldrig kommer att kunna gå tillbaka. Men innerst inne kände jag ändå att jag mådde bättre och jag började känna att jag inte "kom längre" genom att trampa här hemma. Så när jag var hos min läkare sist så¨tog jag upp detta och hon var lite tveksam först men tyckte att jag kunde testa... Med darriga händer ringde jag min chef som tog emot mig väldigt fint faktiskt. Med ännu mer darriga händer ringde jag försäkringskassan och undrade hur det gick till rent praktiskt... Tack o lov att jag har en bra handläggare säger jag bara... Jag är dock inte påväg att bli utförsäkrad utan är beviljad färlängd sjukpenning så den pressen har jag ju inte, det måste vara fruktansvärt!!!!!
Men i alla fall så var jag på mitt jobb i 3 timmar idag och hängde mest med de andra"och kollade in läget" liksom.... Insåg snabbt hur mycket jag har tappat under denna tid... pinsamt men jag tänkte att det får va så, jag MÅSTE igenom detta på något jävla vis. Och faktiskt så överlevde jag hela 3 timmar... Var Totalt slut när jag körde hem men fan vad stolt jag känner mig nu!!! Jag klarade denna dag utan att bryta ihop och faktiskt kan jag känna att jag längtar till i morgon när jag ska dit igen.... Trodde jag inte i morse när jag grät i duschen av rädsla för hur det skulle gå idag. Antar att jag kommer få arbetsträna en tid innan jag börjar jobba på riktigt men för mig känns det så skönt att jag slipper ansvaret för patienter mm. Jag är ju "utöver". Känns som en bra start att få komma in i personalgruppen osv igen.

Vill bara sända lite positiv energi till dig, förstår mer än väl hur nervöst det känns osv. Nu arbetstränar jag ju på mitt ordinarie arbete vilket för mig är en trygghet, hade nog känts ännu läskigare om det var på ett annat ställe som det verkar bli för dig. Men du har ju viljan och den kommer man en bra bit på!!!!

All världens lyckatillkramar till dig!!!! Kämpa på! Det måste gå, även om det ÄR svårt i början.

(Jag  har gjort denna resan 1 gång tidigare för flera årsedan och då klarade jag av det även om det var jäkligt tufft,men jag kom upp i min heltidstjänst igen och jobbade i flera år innan jag tyvärr rasade igen, men jag VET att det går!!!! Kram igen...)