TessaCarlsson skrev 2011-12-01 01:08:14 följande:
Bosse (26+6) hade sin psykologutvärdering i somras och låg fint inom de olika testområdena, hon kunde inte se att han påverkats av prematuriteten. Det vanligaste tecknet brukar tyydligen vara koncentrationssvårigheter. När Bo var liten (innan han fyllt ett) så kunde han gå in i en fas av hyperaktivitet om något var roligt och han blev lite för uppspelt. När han var hyper så gick det i princip inte att få kontakt med honom utan han var för uppslukad och stissig i sättet. Även om det var positiva situationer som orsakade det så började vi träna på att ta det lugnt. Efter ett tag så lärde jag mig att se tecken på att han var på väg att bli hyper och då avledde jag hans uppmärksamhet från det som gjorde honom hyper, som om farmor kom på besök, och så satte vi oss och utförde en lugn aktivitet. Vi tränade medvetet på att ta det lugnt, att sitta och titta i en bok, rita lite eller bara sitta och kramas och ta en pratstund i soffan. Det tog något halvår men efter det så har han inte uppvisat några tecken på samma typ av hyperaktivitet, Han blir ju givetvis fortfarande glad och uppspelt men inte lika hysteriskt som det var innan (idag är han tre år).
Det var iaf ett av knepen som vi tagit till som har hjälpt oss mycket.
Vi har inte upplevt några problem i det sociala samspelet med andra barn från Bos sida däremot har det redan uppstått situationer där andra barn påpekar hans storlek. Han var lite ledsen på väg hem från förskolan en dag och när vi pratade om det så berättade han att två av hans kompisar sagt att han var liten. En av kompisarna hade sedan sagt att han inte fick vara med och leka för att han var för liten. Det är två pojkar som är jämngamla med Bosse, fysiskt är han ju dock mindre. Det gjorde så fantastiskt ont i mig och jag önskar verkligen att jag skulle kunna skydda honom från den typen av kommentarer. Vi har pratat med förskolepersonalen som är medvetna om att några av barnen anser att han är liten och att de sagt att han inte får vara med pga det, de jobbar hårt med att på olika sätt betona att han är en stor pojke och att man inte ska exkludera sina kompisar när man leker. Är det någon annan av er mammor som märkt av något liknande?
Jag känner mig lite nervös när jag tänker på att det är dags för skolan om ett par år. Även om jag tycker att Bo känns som en trygg kille så kan det ju vara tufft att stå ut mycket jämfört med sina kompisar. Är det något ni tänkt på, hur ni ska tackla det?
Cleary: Ett jättestort grattis till er stora tjej!! Vad fantastiskt att förlossningen gick så bra och att hon inte förlorade allt för mycket blod! Vad hade hon för apgar?
Än så länge har hon inte fått höra så mycket om att hon är liten, men däremot har jag vid flera tillfällen hört barn säga saker i stil med "Hon har konstigt huvud." Hon har ett ganska prematurt utseende och eftersom hon haft väldigt lite och ljust hår så har det synts extra mycket. Ganska stor panna och ytliga blodkärl. Jag blir så ledsen och rädd när jag hör det. Vill bara ta henne i famnen och springa därifrån och aldrig släppa ut henne bland barn, men så kan man ju så klart inte göra. Hon går hos dagmamma och där är det inga problem alls, trots att hon har haft sond där och har lite specialgrejer kring maten. Men oron inför skolan och mobbing/utamförskap gnager i bakhuvudet...
Hon låg precis i mitten på normalkurvan när det gällde motorik och det kognitiva. Språkligt låg hon mycket bra till och i det översta skiktet. Kul, för hon var så sen med att både gå och prata... Så härligt! Två stolta föräldrar idag! Fast det hade vi väl varit ändå , för hon är ju vår bästa tjej hur som helst 
