Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Hej tjejer.

Jag ligger här och läser samtidigt som tårarna rullar ner på min kind. Jag opererades akut 12:e augusti 2013 för jag hade X och de tog bort min högra äggledare. Jag har haft det så sjukt jobbigt efter det med depression som följd. Blev lite bättre till våren men det går i perioder.. Just nu är jag nere i en svacka. Vi har försökt att bli gravida igen men utan resultat. Frågorna är fortfarande många och jag har väldigt svårt att se någonting positivt. Är det så att man har ÄL från höger resp. vänster varannan månad? Jag har tänkt att det säkert är så och att vi har noll chans varannan månad.. Även om den andra ÄL kan fiska upp så med min tur så kommer den inte göra det.

Vi har fått tid på fertilitetsklinik nu den 25:e. Ser fram mot det fast samtidigt inte. Vill inte höra att "det är inget fel på er, ni får bara fortsätta försöka".

Förlåt att jag är så negativ, inne i en svacka just nu och har PMS samtidigt som vi inte har fått till det denna månaden när det kändes som att jag hade ÄL från rätt sida..

Tack Kingston! Hur går ni vidare? Försöker ni nu?

Jag är så himla glad att jag hittade denna tråden som var aktiv. Känns som att det bara är andra som har gått igenom samma sak kan förstå hur man mår och vad man går igenom efter den här stympningen..

Krya på dig!

Hehe, ja men det är ju så det är ;)

Jag har lite problem med min sambo att han inte fattar hur mycket vi behöver försöka. "Det kommer när det kommer" men vi måste ju försöka ännu mer nu när jag vara har en äggledare..

Är det så att vi som har haft X får lättare hjälp sen om man vill gå till fertilitetsklinik?

Ja jo, visst är det så.. Kan man begära att få en spolning?

Enligt mina papper från operationen så stod det att min vänstra äggledare var u.a. man måste väl göra en spolning för att kunna se det ordentligt.

Ja varför kan det bara inte ta sig istället. Jävla skit!

Jag mådde oxå skit efter mitt X. Kom in i någon slags deprition. Åkte på semester och bröt mönstret och lyckades komma på bättre tankar efter det. Nu ett år och en månad efter jag blev opererad så har vi sökt hjälp och håller på med utredning nu. Vetskapen om att vi kommer få hjälp har fått mig att slappna av mycket mer. Sen återstår det att se vad utredningen ger för svar..

Håller med. Vi har gjort en utredning nu privat och har fått remiss på rmc nu så vi kan gå vidare. Inne på min andra kur med pergotime nu. Verkar som att det ibte vill sig ändå. De hittar inget fel på oss förutom att jag ev ägglossar lite dåligt och sen har jag bara en äggledare kvar.

Har försökt sen våren -12 och fick utomkveds i augusti -13.

Verkar helt omöjligt nu :(

Jag opererades akut så jag kan tyvärr inte hjälpa dig med något klokt svar.. :(

Jag vet hur du känner dig. Ärligt talat så mådde jag skit ett helt år efter det hände mig. Allt var så traumatiskt.. Tror faktiskt aldrig att jag kommer över det helt. Vissa dagar tänker jag mer på det som hände.. Opererades augusti -13 så det är ju ett tag sen men det är väl som ett missfall.. Svårt att komma över om man nånsin gör det..

Nu provar vi med ivf och har fått reda på att jag har pco.. Utebliven ägglossning men ibland händer det att ett ägg släpper. Nu när vi ska göra ivf och fått reda på varför det har varit så svårt för oss så river det upp såren och jag är ännu mer besviken över x:et just nu med tanke på vilken lyckoträff det måste varit att det lyckades befruktas just den gången trots mina glesa/nästan obefintliga ägglossningar.. :( (plus att jag tror att mitt X beror på ärrvävnad i min äggledare som kom pga jag gick med klamydia en hel sommar pga mitt ex hade varit otrogen mot mig och inte berättat. Han gjorde slut innan jag fick provresultaten från gyn när jag sa att jag testat mig. Hatar honom och vill skylla allt på honom) Ja ja.. Det var en parentes.. Försöker blicka framåt och inte tänka på det för mkt. Nu får vi ju hjälp :)

Jag berättade för min chef. Jag kunde då även senare berätta för honom att jag mådde skitdåligt psykiskt.. Är glad för det nu då jag har hans fulla stöd nu när vi gör ivf och jag behöver vara från jobbet vissa dagar. Han vet hur mkt vi kämpat och vad vi gått igenom.. Sen tycker jag att de jag har berättat för inte riktigt förstod hur ledsen jag var.. Men det var skönt att ventilera.. Det som fick mig att vända och se ljusningen var att jag åkte på solsemester. Det bröt mitt negativa tänkande och jag kunde lägga det bakom mig och blicka framåt.

Råkade visst skriva en roman.. :) Det är skönt och också ett sätt att få stöd att skriva här med andra som gått igenom samma sak :)

Krya på dig! Låt det ta tid.. <3

Jag är så jävla bitter på mitt x som slutade med en bortopererad äggledare.

Det har i efterhand visat sig att jag både har endometrios och pco så oddsen för att jag skulle bli gravid på egen hand var väldigt små. Så blev jag det och då skulle det givetvis fastna.

Nu gör vi ivf och jag är väldigt svåratimulerad och får inte ut så många ägg heller. Första försöket blev det ingen återföring. Nu i andra försöket fick vi ut två ägg och ett av dem ruvar jag nu på. Snälla kan det inte få gå vägen denna gång..

Ett försök kvar efter detta. Får inget till frysen heller när vi får så få.

Livet är orättvist. Kommer inte sluta kämpa. Vi ska ha ett eget barn!