Virrpirr skrev 2010-02-22 09:35:38 följande:
Stella 78: Jag bor i värmland så det är en bit till Stockholm, men tack ändå :) Jag är en sån som alltid väntar längst in i det sista för att söka hjälp, men denna gång kommer jag inte vänta på länge. Jag fick ingen remiss inne på akuten utan man bara tipsade att jag skulle ringa kvinnokliniken för att prata med en kurator. Frikadellen: Det sjuka är egentligen att jag inte har tyckt att jag har mått så dåligt rent psykiskt. Det var ju på kvällen samma dag som jag kommit tillbaka som jag klappade ihop och jag var helt övertygad om att det var fysiskt. Hade aldrig kunnat tänka mig att något psykiskt gav en sådan fysisk reaktion. jag känner igen mig i det du skriver om att leta efter sjukdomar. Sådan har jag aldrig varit innan. Att bli psykiskt sjuk har alltid varit en stor rädsla för mig, och nu blir ju ångesten bara värre för rädslan för det.
Det är skrämmande när man plötsligt inte kan kontrollera sin hjärna. Det är lättare med kroppen, den kan man ju "behandla". PSyket är svårare. Många gåner i västvärlden separerar vi psyke och kropp, och när psyket reagerar på kroppslig påfrestning så står vi handfallna. Sök hjälp och var uppriktig mot dig själv. Du, vi alla, är bara människa. Det är helt ok att vara svag ibland. Jag ställer ofta mkt höga krav på mig själv att vara stark och stabil, och när sorg eller ångest kommer så blir jag arg och besviken över att ajg är så svag. Det är inte bra. Ta varje dag för sig och låt dig själv vara prefcis så ledsen du behöver. Älta precis så mkt som du behöver. Du kommer se ljusningen i tunneln om du låter dig själv vara ledsen. Annars sparar du bara de ledsna känslorna.
Att det är vinter, mörkt och kallt, och att det är svårt att komma iväg och göra saker förvärrar ju allt. Du ska se att när våren och ljuset kommer, så kommer du må bättre längs med. Var inte "stark" utan låt allt det ledsna flöda. Det är en reningsprocess.
KRam!
