Den Indiska bebisfabriken

Jag hade gärna ställt upp som surrogatmamma om en nära vän till mig eller min syster inte kan få barn. Hade jag sedan blivit erbjuden en massa pengar hade det varit ännu mer lockande. (Till främmande människor) Har jag inget barn till barnet ser jag inga problem att det växer inuti mig.

Oj vad fel jag skrev, jag menar om jag inte har något band till barnet har jag inget problem med att det växer i mig.

Ja, jag såg programmet. Jag vet hur mycket som kan vinklas men det är så klart synd att inte kvinnorna behandlades med mer respekt.

Jag tycker det är en mycket, mycket svår fråga på många plan. Men efter att ha sett filmen, med vetskapen i bakhuvudet att det nog ändå är lite, lite vinklat så tycker jag denna form och sättet det utförs på är fel. Surrogatmammorna är inte alls tillräckligt införståda i och förberedda på vad de ger sig in i. De förtjänar mer stöd och support än vad de tycks få vid kliniken man fick se.

Däremot så är jag inte alls övertygad om att surrogatmammorna verkligen älskar dessa ofödda barn så som sina egna. Men visst man kan älska barn som sina egna även om de bär andra gener. Det jag tänker är att någonstans så måste det ju finnas en liten spärr/hämning av känslorna då de från start vet att det faktiskt inte är deras barn som de skall se växa upp. Med bättre förberedelse och ett ärligare val från början (då ej fattigdom som grund) så tror jag det skulle vara lättare att gå vidare efteråt.

Därför anser jag det viktigt att surrogatmödraskap blir lagligt i Sverige så att åtminstonde inte Svenskapar stödjer denna i mina ögon mycket tveksamma verksamhet.