När du bestämde dig för att "skaffa" barn funderade du då över om dina gener var tillräckligt bra för att sprida vidare? Eller lät du kanske egot i dig styra?

Jag var ego och skaffade barn oavsett gener, fast hade jag haft nån dödlig sjukdom (som var ärftlig) som jag visste kunde föras över via mina gener hade jag nog inte skaffat barn.

Jag har valt bort barn, det är till viss del berende på genetiska sjukdomar..

Jag funderade jättemycket över det innan jag blev gravid. Min man likaså.

Eftersom de dåliga gener jag har inte ger några ohanterliga åkommor (barndiabetes och NVLD), så tar vi risken. Min man har ingetdera i släkten, så han kan kanske "spä ut" det dåliga lite

Nej, jag reflekterade faktiskt inte över det. Hade jag däremot haft någon allvarlig, ärftlig sjukdom i släkten hade jag utan tvivel funderat över det.

När det gäller par som inte får barn tillsammans så tror jag sällan att människor menar att de har dåliga gener. Det handlar väl snarare om att man i sådana resonemang spekulerar kring genetisk inkompatabilitet. Dvs. två personer som båda är friska och inte bär på fler defekter än genomsnittet men som tillsammans inte ger en bra genkombination. Vad innebär det? I regel snackar man om MHC-gener som är viktiga för immunförsvaret. Vi vill ha en stor variation i MHC-generna eftersom det ger bättre immunförsvar. Om då två helt normala, friska människor som bara råkar ha en liknande uppsättning MHC-gener försöker få barn tillsammans kan problem uppstå. Detta är välkänt på andra djur men det finns även forskning på människor som visar att en ganska hög andel av de par som behandlas för infertilitet har liknande MHC-komplex.

Det är bla. för att spåra sådana här likheter/olikheter vi har feromoner. Mha. dem kan vi avgöra om en individ vi träffar har en MHC-uppsättning som är kompatibel med oss eller inte. Det är även sådana här mekanismer vi kan sabba när vi kvinnor äter p-piller.

Så, I'm done swearing in the church!

Nu är det en definitionsfråga vad som är bra resp. dåliga gener.

Hur som helst, i min släkt finns bl.a alkoholism, depressioner, borderline-diagnoser, ADHD-diagnoser, ADD-diagnoser och eventuellt Aspergers men trots det valde jag att behålla min dotter när jag blev gravid senast (Inte planerat). Hon är hyperaktiv och har misstänkt ADHD. Jag och min man försöker dessutom få ett gemensamt barn och eftersom att varken jag eller min man har några dödliga ärftliga sjukdomar i våra gener så kör vi på. Fast vi måste vara beredda på att det kan bli ett barn med någon framtida diagnos eller så, men vi kan ju inte gå och vara oroliga över det.. allt kan lika gärna gå väl. Jag själv har borderline och kämpar mot det dagligen.

En annan hade säkert sagt att jag inte borde skaffa barn med tanke på mina egna problem och diagnos och med tanke på vad som ligger i min släkt, men jag anser att det är något man får ha i åtanke och sedan göra allt för att ens barn ska ha det så bra som möjligt. Så tänkte tyvärr inte min egen mamma och därför mådde jag som jag mådde. Jag gör allt för min dotter och för hoppningsvis mår hon bättre i tonåren än vad jag gjorde.

Så kort och gott - Vi skaffar barn och hoppas på det bästa eftersom att det ändå inte finns några kända dödliga ärftliga sjukdomar i våra gener.

Jag funderade definitivt över mina "genetiska defekter", men kom ändå fram till att eftersom jag kan leva med dem, kan nog mina barn göra det också om de ärver dessa.
Det var väl ego att skaffa barn, men so what??? Jag fattar faktiskt inte den diskussionen. Det innebär väl egentligen bara att barnet blir efterlängtat och älskat, eftersom man helt och hållet gör det för sin egen skull (om man nu ska dra det så långt).

F ö har jag faktiskt aldrig hört att någon skulle tycka att de som har svårare att få barn skulle vara sämre föräldrar eller sitta på sämre gener, osv.
Min syster har svårt att bli gravid, jag har lätt att bli det. Vi har väl ändå samma gener?

Jag är ego och skaffar barn oavsett, har inte funderat över om mina gener är perfekta. Vems är det egentligen? Troligen inte mångas, men allt avgörs inte av gener heller utan att miljö, så har du perfekta gener kan de ändå saboteras av den dålig miljö.

Jag tycker inte att ofrivilligt barnlösa är mer ego än någon annan.

Pojkvännen och jag planerade inte barn, utan min graviditet var oplanerad, så jag funderade aldrig innan över ifall mina gener dög.

Nu när jag funderar över det kan jag dock inte komma på att vi har en enda genetisk sjukdom eller åkomma i min släkt. Ingenting. Den enda som haft något allvarligt som jag minns var min mormors systers man som dog i cancer, men han var ingift...

Jag oroar mig dock över pojkvännens gener. Vi har båda katter och han är allergisk (men står ut) så jag är rädd för att barnet skall ärva allergi. Han har även andra sjukdomar i släkten som jag inte vet ifall är genetiska eller ej. Både fysiska och psykiska saker. Så jag oroar mig mer för sånt från hans gener än mina... I synnerhet då allergi och astma... som jag inte vet någon alls i min släkt som lider av.

När jag försökte med mitt ex och vi inte lyckades på över ett år tänkte jag enbart "Vi kanske aldrig kommer få barn". NU när jag vet att jag kan med min sambo så kryper det fram mer tankar...jag har ex blivit väldigt rätt för att få ett skadat eller handikappat barn. Men vi har inga sådana saker i släkten, då är det mer hjärtfel och cancer senare i livet som är ett problem.