Här peppas det, del 9

Glad sommar!
Mi Amore, Hur var kompisarnas reaktioner? Hade de misstänkt något? Ja, det är lång tid att vänta till 11/8 när man längtar...

Min sambo har gett mig en utmaning. Han tröttnade på mina klagomål att kläderna inte satt bra, så han frågade mig vad jag skulle väga om jag skulle trivas med vikten. När jag berättat det sa han - om du väger det den 31 augusti ska jag köpa en ny garderob till dig. Jaaa, med personal shopper? sa jag. Ja, 10 000 att handla för hos en personal shopper Då gäller det ju att man håller den vikten också, haha. Vi får väl se om jag blir på tjocken innan dess, nästan så att man hoppas på att det dröjer ett halvår eller så, hihi :)

Mindre än en månad kvar nu då! Hur mår du?

Jakeline, har varit dålig på att följa din blogg på senaste (eller allas bloggar för den delen). Hur har ni det?

Vi har varit iväg på "Sverigeturné". Huvudmålen var möhippa i Göteborg och kusinträff (Ludvig & hans kusin Anton) i Lanskrona, men vi hann med ett stopp på Camping i Kinnekulle innan möhippan och ett stopp i Varberg hos makens systers mans pappas lantställe (någon som hängde med?! hehe) och Ullared innan Landskrona. Jo, just, en dag i Malmö hos min systerdotter och hennes dotter och man innan hemfärd hanns också med.

Det mesta var kul och bra, förutom att vi planerat att träffa Ludvigs kusin mer än vi gjorde. Antons mamma påstod att han var sjuk för att vi inte skulle kunna ha trevligt tillsammans. Vi blev benådade en stund och fick leka hemma hos dem i några timmar, men tyvärr fick han inte vara hos sin pappa som planerat eftersom Anton både hade 40-graders feber och hade kräkts... Tycker man borde se lite matthet och glansiga ögon hos någon som har dem symptomen, men han var frisk som en nötkärna! Så synd när vissa föräldrar förstör för sina barn på det sättet

Jodå, det där med sparkas och slåss känner jag till. Vi blir jättearga när det händer och han blir ännu argare och sedan ledsen så man tycker synd om honom samtidigt som man är arg. Dåligt samvete får man, men man måste ju bli arg för att visa att det inte är ok. Sen kramas vi såklart och allt blir frid och fröjd igen, men det är svårt när fighterna kommer och jag kan tänka mig att det inte blir lättare med en 2-månaders...

Ludvig både kissade och bajsade i pottan igår! Så det är små framsteg här också, men han är nog inte alls redo för kallingar ännu. Han känner sig bekvämare med blöja än utan, så vi väntar nog till hösten. De säger att det går ganska snabbt när de väl börjar på storbarnsavdelningen och blir inspirerade av de andra barnen.

Imorgon kommer min systerdotter. Hon frågade på Facebook för ett tag sedan om hon fick komma 19-31 juli och jag ringde och pratade med hennes mamma om att hon gärna fick komma, men att vi inte har något planerat och tänkte göra små utflykter och annat vilket hon var fullt införstådd med. Hon är 19 och hennes kompis kommer och ska bo hos sin släkting, så jag tror inte hon kommer vara till något besvär alls. Men hon hade glömt att ringa och bekräfta att hon faktiskt kom så igår ringde jag och hörde efter. Mycket riktigt så kommer hon men hade glömt att ringa och berätta det för oss :)

Ludvig är en riktig drama-queen dessa dagar. Så fort han får en tillsägelse eller någon säger emot honom slokar huvudet och läppen darrar för att han riktigt ska visa hur orättvist allt är. Lite sött faktiskt :)

Sen blir han fruktansvärt rädd ibland. Häromdagen såg man skräcken i hans ögon och han hoppade upp i soffan och pekade på "hajarna", likadant i sängen några timmar senare. Han har fantasi i alla fall...

Skönt att du säger det. Ludvig är rädd för massor av grejer. "Läskigt" säger han och hoppar upp i famnen. Många helt vanliga barnprogram är väldigt läskiga. Hundar, mörker, när gammelmormors fågel trillade i sin bur... you name it!

Ett exempel på vår härmapa. Idag när vi hälsade på gammelmormor sa jag "den bilen lekte din pappa med när han var barn, han har också varit ett litet barn en gång". Tre sekunder senare hör jag honom säga exakt samma sak till sin pappa :)

MiAmore, Kul med buffar!

Plus på stickan igår!!! Har inte sjunkit in ännu kan jag säga :) Var bara tvungen att berätta för min kompis igår eftersom hon berättade att hon var i vecka 9 :) Så nu måste jag berätta för de andra i samma gäng för att det inte ska bli "orättvist", haha! Men de får ju ändå veta om det inte gick vägen också, så det är väl lika bra att berätta för dem, de är ju ändå närmast mig i kompisväg just nu. Blir en aprilbebis (v.5 nu) om den vill hänga kvar hela vägen

Tack! Vi får väl se om ärtan vill stanna, kom lite rosa på pappret igår kväll. Inget inatt eller i morse så det kanske inte var något. Så länge jag inte skriver något annat sitter den kvar ...

Inget mer har hänt idag, så jag får förutsätta att allt är som det ska iaf.

Hej Jeskan, kul att höra hur du har det och att ni har det bra. Så sött när de bara har några få tänder i munnen :)

Tack för tummarna. Med all sannolikhet går det inte så bra för mig... syndafloden har börjat så nu sitter jag i telefonkö till MVC. Hoppas det hela är över i helgen då jag ska på ett bröllop jag längtat till hela sommaren.

MiAmore, härligt att allt var så bra på RUL! Underbart att få se den lilla krabaten. Ska ni göra fler UL för att vara säkra på könet? Har hört om två personer i min närhet som fick ena könet "bestämt" och så var det tvärtom. I ena fallet hade bebisen ett syskon som hade väldigt svårt att tro att bebisen som kom verkligen var syskonet eftersom det hade fel kön!

Jo, det var missfall. Allt har gått bra. Jag mår fysiskt prima (det blev som en lite kraftigare mens bara) och psykiskt mår jag bra. Tror däremot inte att jag kommer att må så bra vid nästa graviditet, men så länge jag har en "konstaterad situation" som jag inte kan göra något åt känns det rätt lugnt. Jag blir gravid igen är jag övertygad om. Hade en stark dröm förra året om att jag nattade L och var nygravid samtidigt som jag hörde lucia-/julsånger, så vem vet, kanske blir det en sensommarbebis 2012...

Det var några saker som var jobbigare än andra denna gången.
Dels hade jag ångest över att det skulle bli ett lika tufft / dramatiskt MF som förra gången med smärta och skrapning och sjukhus etc. Dels kände jag mig paranoid och dum när min kropp kände en sak och alla sjuksköterskor hävdade att allt var så normalt och ok. En oro om att inte få göra VUL och tro att jag skulle behöva gå till typ v. 12-13 med växande mage och inte veta vad jag skulle säga till omgivningen. Nu var jag i vecka 6, så jag hade ju knappt hunnit vänja mig vid tanken. Så nu vet ni ungefär hur jag känner. Kommer nog att behöva stöd i början av nästa graviditet... Men det är ju därför ni är här, eller hur?!