Verkligen rätt att adoptera äldre barn?

Inga egna erfarenheter men tänker spontant att vart ska de annars ta vägen? Uppväxt på barnhem kan ju inte vara att föredra...

Har heller inga personliga erfarenheter. men rent spontant så anser jag att de barnet måste ju må mycket bättre att växa upp i ett riktigt hem än bland en massa barn och personal på ett barnhem.

Vi tvekade aldrig att adoptera äldre barn. Vi har tre vuxna adoptivbarn från Colombia varav det ena kom hit som 4½ åring tillsmmans med sin lillasyster på 1½ år. Det stora barnet har det gått mycket bra med och anknytningen kom igång omedelbart. Skolgången och kamratrelationer har fungerat bra. Idag är han 23 år och en mycket trygg person. Han har aldrig funderat speciellt mycket över sin bakgrund och inte heller velat söka sina rötter. De gånger vi har pratat om bakgrund så är det när jag har tagit upp det. De yngre syskonen kom hit som 1½ år och 1,3 år. De har däremot haft mer funderingar och frågor vilket jag uppskattat och gärna pratat om.Faktiskt så hoppas jag att någon av dem vill åka tillbaka och söka sina rötter och att jag får följa med. Skulle nog tycka att det var lika spännande som dem.
Lycka till med era funderingar runt adoption, ett härligt sätt att bli förälder på. Hoppas att ni även redan har ställt er i kö, för köerna verkar vara väääääldigt långa.

Det är nog olika från person till person. Men jag hade en lekkamrat som blev adopterad som sjuåring och jag vet att hon var mycket motiverad. Hon gjorde allt hon kunde för att se söt ut på korten som skulle skickas till andra länder i hopp om att någon skulle adoptera henne. Hon var glad när hon fick reda på att hon skulle få nya föräldrar. Hon ville bort från barnhemmet och hade dåliga minnen av att ha bott hos en ganska elak moster innan barnhemstiden.

När jag var på våra söners barnhem så slog det mig varje gång att det inte är rätt att inte adoptera de äldre barnen. Man märker så tydligt när man träffar dem hur barnen hungrar efter vuxenkontakt och verkligen, verkligen vill få egna föräldrar igen. De har ju alla haft egna föräldrar som de minns, men mist dem. De vet vad de saknar. Barnhem är inget riktigt hem för barn...

Hej

Vår flicka var 5år när hon kom till oss. För oss har det varit helt självklart att
adoptera henne. Hon har bott på barnhem hela tiden och vad skulle hänt med henne
om ingen familj var beredd att adoptera lite äldre barn. Att höra henne springa runt på barnhemmet och ropa "nu har mamma och pappa kommit" går inte att beskriva.
Anknytningen har gått mycket bra mellan oss. Vi är så enormt glada för vår tjej.
Det värmer gott i hjärtat när man tittar på henne och vet att vi har sträckt oss lite längre.

De lite äldre barnen är så mycket mer medvetna om vad som sker runt omkring, klart att de längtar jättemycket efter att få en mamma och pappa som älskar dem ovillkorligt! 

Håller med er som skrivit här ovan. Givetvis kan jag inte idag säga hur våra barn, som snart fyller 4, kommer att tänka när de blir äldre men att se deras lycka när vi kom och hämtade dem på barnhemmet för ett halvår sedan var helt obetalbar.
De kallade oss mamma och pappa från första stund och hade nästan tittat sönder de fotoalbum vi skickat ner till dem i förväg och kände till varenda liten inredningsdetalj i vårt hus och i deras rum redan innan de kom över tröskeln. De pratar fortfarande om när vi hämtade dem flera gånger per dag fast vi har varit hemma i flera månader.
Kan inte ens tänka tanken på att dessa underbara barn skulle ha fortsatt att leva sitt liv på barnhemmet.

Då fick man gråta en liten skvätt så här på morognkvisten åt alla fina och positiva erfarenheter av att adopteta äldre barn. Skönt som motvikt åt "larmrapporter" man hör om ibland, även om det verkar vara motstridiga uppfattningar om hur det egentligen ligger till. Vi ska också adoptera lite äldre barn och känner oss glada och trygga med det! Speciella behov och problem, som t ex språket, anknytningen, uppkommer förstås, men det är man ju väl medveten om som adoptivförälder.
Lycka till med ert beslut! 

Jag har ingen egen erfarenhet, förutom att en av mina bästa vänner är adopterad som 4 åring, och hon har bara postetivt att berätta om sin adoption, har aldrig hört henne eller hennes mamma säga något om att det varit svårt eller jobbigt med ett äldre barn,
hennes mamma har faktiskt sagt att det var lättare med S än det var med hennes första barn som bara var 3 månader när dom fick henne,

Min väns stora syster har ofta använt termer som, hur kan man lämna en sån liten bebis, en liten bebis som inte kan skydda sig mot något.

Och det är hennes tankar, det var kanska så att hennes biomamma skyddade henne genom att lämna henne till barnhemmet.

Men min vän hon säger, jag blev lämnad på ett barnhem av kärlek.
Och det får mig att gråta varje gång, hon minns säkert saker som hon aldrig berättat för någon, men hon vet att hon blivit lämnad av kärlek.

Visst finns det svårigheter med att ta emot ett äldre barn. Även om det handlar mer om vilken "typ" av barn man får än i vilken ålder barnet är. Men ur barnets perspektiv tror jag att fördelarna är fler än nackdelarna. Särskilt om alternativet är att växa upp på ett barnhem. Jag tycker att det mycket handlar om hur bra man kan förbereda barnet på vad som ska ske.

Det är också intressant att även vår inställning som adoptivföräldrar förändras över tid. När vi fick vårt första barn, för ganska precis fem år sedan, betraktades hon som ett äldre barn. Hon var då närmare 2 år. När vi däremot fick vårt andra barn för 1,5 år sedan, räknades hon som ett litet barn. Hon var då 20 månader.

Ja det är rätt. Hade vi inte trott det hade vi så klart inte gjort det men jag har sett vår sons barnhem i Kina. Det är ingen plats för ett barn även om det med Kinesiska mått var ett bra barnhem!
Vår son var tre då vi fick honom och han ville ha föräldrar. Han såg fram emot det och var väl förberedd. Mitt hjärta blöder för de barn som blir kvar, alla barn borde få familj!

I USA är det vanligt att adoptera äldre barn, alltså inte bara 3, 4 och 5-åringar utan äldre ändå, upp till strax innan fjorton (från Kina kan barnen inte adopteras när de fyllt 14). I majoriteten av fallen verkar det gå jättebra. Det är klart att det i början kan vara tufft, att man saknar kompisar, mat och annat som ett litet barn inte gör. Men samtidigt kan man förbereda ett äldre barn på ett annat sätt och de vet ju vad de kom från, de kan se fördelarna med sitt nya liv. Det finns med andra ord för och nackdelar med allt. Det är lätt att tro att de "problem" adopterade kan ha när de växer upp är kopplade till hur gamla de var när de kom till sin nya familj men ett spädbarn är definitivt inte någon garanti för att barnet inte har många seperationer bakom sig eller inte kan ha svårt att knyta an.

Sen tror jag väl visst att ni kan få en bebis, det beror väl mest på hur mycket kötid ni har och vilka länder ni kvalificerar er för.

Slutligen håller jag med Prinsessmor, det är lite roligt detta med vad som räknas som litet eller inte. Folk hade många åsikter om vår son när vi fick bb tidigt 2007, många var de (adoptivföräldrar) som förfasade sig över hur "stor" han var (3 år) och det var inte många som var intresserade av att adoptera honom. Tack och lov för han blev ju vår perfekte lille kille. Idag anses det nog nästan konstigare att ha ett riktigt lågt medgivande än att vara öppen för en treåring. Härligt tycker jag eftersom majoriteten av de barn som behöver familj har hunnit bli lite äldre.

Hej och tack för alla positiva värmande svar!

Jag blir glad och rörd över att läsa om hur glada era barn blivit över att ha fått föräldrar (inte bara vi föräldrar som blir tokiga av lycka över att få barn). Känner mig lite lugnare nu även om det skulle bli ett lite äldre barn för oss i slutändan.
Ha det bra alla ni där ute!

Min bror var 4 när han kom och det har aldrig varit några problem som kan hänvisas till att han är adopterad. Detta trots att våra föräldrar är som de är..
Tack vare att han var lite äldre så lärde vi ju känna andra med lite äldre adoptivbarn också och det var heller inga konstigheter.
Däremot är det ju bra att veta att det kan uppstå.
Å sen är det ju så att det kanske inte är lika spännande att visa TV-program om någon som är adopterad och är nöjd och trivs med det..det är ju de som inte mår bra som hörs..men, å detta är bara en egen teori..jag tror inte alla gånger det är just adoptionen som är orsaken heller..men lätt att ta till det som orsak.

Har så klart ingen aning om hur mina barn, som var 2 och 6 år när vi fick dem,  kommer att uppleva sin adoption när de blir vuxna.
Det finns dagar då de sörjer "mamma I och pappa B", gråter och undrar vad som hänt dem. Men de säger också ofta "vilken tur, mamma, att vi var på barnhemmet när ni skulle hämta oss". Det tar jag som ett kvitto på att de just nu, och efter omständigheterna, är nöjda med vad som har hänt dem.

Och jag VET att det inte hade varit bättre för dem på barnhemmet. Sen kan man ju diskutera bruket av barnhem och adoption. Det allra bästa för alla barn vore ju att ha en fungerande bio-familj och att socialsystemet i landet borde jobba hårdare för att barnen skulle kunna stanna hos bio-föräldrarna. Men det resonemanget hjälper inte barnen som redan är på barnhemmen och som väntar på ny föräldrar.

Ser barnen er som föräldrar? Tänker att de minns sina bio-föräldrar och ingen kan ta deras plats.

Naturligtvis kan ingen fullt ut ta bio-platsen men jag hoppas ni förstår vad jag menar och inte tolkar det som nåt jag inte menar (vilket är så vanligt på fl)

Om vi får adoptera så blir det nog ett äldre barn.

Vi har adopterat två äldre barn och båda ser oss som sina föräldrar. Vi ÄR ju deras föräldrar nu. Inte deras första föräldrar men deras nuvarande.
Det varierar väl från land till land men många äldre barn har inget minne alls av sin första familj. I vårt fall är det så med det ena barnet. Det andra barnet har svaga och otydliga minnen av en biologisk släkting men mest av allt minns hxn barnhemmet där hxn inte trivdes. Båda är lyckliga över att ha fått föräldrar, de vet vad alternativet är.

Det tar så klart lite tid att formas till en familj (fast det gäller även med yngre adopterade barn) men att bli sedd, älskad och få närhet och omvårdnad är ett mänskligt behov. Barnen vill ha detta. I en del fall behöver de lära sig hur man ger och tar i ett sådant förhållande men det är likväl ett behov och något alla barn, oavsett ålder, borde ha rätt till.

Jag hoppas vi ska adoptera en tredje gång (barnen och jag hållet på att övertala maken) och vi kommer absolut att vara öppna för ett äldre barn igen. Det skulle vara absurt att vänta flera år extra för att få ett litet barn när majoriteten av de barn som väntar är äldre (men fortfarande så små).

Solvår, det låter positivt. Man är nervös (är man väl iofs alltid när det gäller att få barn )