IVF pappor...
Jag och min fru försökte skaffa barn "den vanliga vägen" i drygt 2 år utan att lyckas. När vi sökte hjälp upptäcktes att det var mig det var "fel" på. För få spermier sa de...När man får ett sånt besked blir man fruktansvärt deprimerad och upprörd. Ens manlighet blir sårad och man känner sig värdelös på något sätt. Ändå är vi i våra bästa år, 27, och så får man en sån här smäll i baken...Man tror liksom det inte är sant. Värre var det nog för min fru innan vi sökte hjälp. Hon hade sådana drömmar om att skaffa familj men fick inse att det inte skulle bli så lätt. När vi väl hade hittat "felet", insåg jag att jag inte kan ge henne det hon önskar mest, vilket kändes som en kniv i hjärtat. Jag började fundera på ifall hon skulle "tröttna" på mig och lämna mig, kanske hitta någon annan som kan ge henne det hon vill ha, men hon var noggrann med att poäntera att hon älskar mig och att hon aldrig skulle göra detta. Hon mådde dock väldigt dåligt och klarade inte ens av att se någon annan gravid kvinna på stan eller i affären. Jag utvecklade en försvarsmekanism och bytte samtalsämne vid samtal som hade med barn och graviditet att göra när vi var hemma hos familj och bekanta. Jag undvek att välja ut filmer och TV-program som vi skulle se på som innehöll barn eller gravida. Men ibland gick det inte och hon blev ledsen varenda gång och låg och grät om nätterna. Detta tog ju självklart väldigt hårt på mig eftersom jag visste att det var på grund av mig som hon kände så här. När vi väl fått en remiss till att få IVF var vi tvungna att vänta i tre långa månader. Dagligen funderade man på vad som skulle hända ifall det inte skulle fungera. Adoption kändes som en utväg, men det är svårare att adoptera än att skaffa egna barn (!). Jag visste att min fru mentalt inte skulle palla ett misslyckande och försökte på alla vis hålla hoppet uppe. När det väl var dags väntade en period med hormonbehandling och regelbundna besök på kliniken. Min fru gick igenom ett helvete med sprutor och tabletter, medan jag "bara" behövde lämna spermaprov lite då och då. Det värsta var när det var dags för äggplock. Min fru vek sig av smärta vid ingreppet. Men det var värt det visade det sig. Ett par dagar senare fick vi veta att ett ägg hade blivit befruktat och efter insättningen väntade ett par nerviga veckor. Men det var inte för gäves. Vi blev gravida direkt! När vi passerat v. 10 visste vi att chanserna minskade för missfall och därefter har det bara blivit bättre och bättre. Nu är vi i vecka 35 och vi väntar ivrigt på förlossningen.
Om det inte hade funkat första gången tror jag att min fru hade dukat under. Jag också antagligen. Så en stor eloge till er som gång på gång försöker, trots motgångar, och inte ger upp. Jag kan bara föreställa mig vad ni går igenom. Att vara ofrivilligt barnlös är en pina och är inget som jag önskar någon. Men en sak är säker: Har man gått igenom en IVF (eller flera) så finns det INGET man inte klarar sig igenom. Andra problem är bagateller i jämförelse.