Sjuåring med raseriutbrott

Långt inlägg, belv för mycket för mig att läsa... Men...

Jag känner igen det där med att barn kan bli fullkomligt rasande, mina vart det förr ibland eftersom de har talfel och en period vart de så himla arga (framförallt sonen) när man inte förståd.. Så vi hade rejäla dunster, och jag har förklarat (ibland även skrikit i stundens hetta) att man förstår inte honnom bättre för att han blir rasande. Utan förklara på andra sätt tills att man förstår!!!!! Och det har gått fram, han förklarar på andra sätt.

Att gråta inför sina barn är fel, att visa känslor är inte fel. Jag har svårt att tro att han vill knäcka dig, utan han är frusterad. Att lära sina barn känsloregistret är inte fel, en pojke ska kunna få gråta, likväl som en mamma.

Jag har på grund av sjukdom jättedåliga dagar ibland och är helt slut vilket leder till att jag gråter. När det är såna dagar, så förklarar jag till dem att jag är övertrött pga sjukdommen och det blir snart bättre igen.. Att jag inte klarar av saker som vanligt..

Jag har inga problem att gråta inför sonen men jag gillar inte att han säger att han ska sluta först när jag gråter. Då känner jag att det är för mycket. Jag vill inte att han ska ha den kontrollen över mig på det viset. Det räcker att han får mig att låsa in mig på toaletten för att slippa bli slagen. Nu snackar vi inte vanliga utbrott utan han blir helt vansinnig och gör allt för att få mig att bli ledsen. Jag vet inte vad det är han är ute efter och jag vet inte hur jag ska lösa problemet faktiskt. Det är jättejobbigt att inte kunna hantera sitt eget barn. Det är jättejobbigt att bli slagen och gå runt med blåmärken hela tiden. Folk tror ju att det är sambon som misshandlar mig. Jag blir alltså ärligt gul, svart, blå och grön efter att han varit på mig.

Frustrerad kan jag förstå om han är men jag förstår inte vad det är som gör det. Skulle jag kunna lösa det så skulle det vara enkelt. Är det på grund av hans pappa? Är det för att jag gör något som inte är bra? Han berättar ju inte vad det är som gör det. Jag märker ju när han är ute efter att mucka gräl. Då kör han igång för vad som helst. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Skulle kunna handla om precis vad som helst faktiskt. Han letar orsaker att bråka. Jag vet dock inte hur jag ska förebygga detta för allt jag gör blir bara fel. Jag skulle behöva gå hemifrån så han slapp se mig för att det skulle lösa sig i princip.

Jag vet att det blev långt... Men ibland behöver man få med rätt mycket för att slippa få svar som jag kunde ha skrivit från början.

Men hujja! Jag har inte varit om det med mina barn.

Engång  nyligen när jag mådde som jättedåligt och årkade knappt ur sängen så ville min son ha pankakor, och jag förklarade att jag orkade inte. (han hade i flera dagar varit provoserande och grinig) Då sa han surt och elakt att jag är lat, då tog det hus i hevette i mig. Jag sa ifrån att han hade blivit så JÄVLA ELAK UNGE på sistånne att jag kände inte igen han något mer!!!!
Sen gick jag ifrån och lät det sjunka in...... Sen senare pratade vi om det, och jag förklarade att det sårar att säga så när man är så trött att bara stå upp knäcker en.. Han hade ingen förklarning till sitt beteende, men han börja funka bra igen efter det. Jag förklarade även tydligt igen att min trötthet är inte hans fel, utan att jag är sjuk men att det är inget farligt. Men att jusst nu så är jag astrött, och att jag hade köpt multivitamin för det kunde vara det som felades, att sjukdomen gjorde att jag inte fick i mig vitaminerna av maten (mycket riktigt, nu så är jag som folk igen)

Jag köpte pankakor dagen efter (som inte var lika goda, men det räckte min energi för just då = att mickra)

så ja, det är det värsta jag har som haft som dunster med mina... kanske är något liknade i honnom men att det har kommit starkare? längre?

Något är det ju. :) Jag försöker och försöker och försöker komma på hur jag ska göra för att det ska bli bra men det är svårt. Jag kan inte trippa runt på tå och göra precis som han vill. Han måste ju fortfarande ha gränser. Jag måste hitta någon medelväg faktiskt. Det lockar att ta han ur fritids under en period för att se om han blir piggare och orkar mer då. Jag tror att han är deprimerad, risken är överhängande att det är så. Kanske deprimerad på grund av relationen med pappan som knappt existerar. Förr åkte han dit en helg i månaden ungefär men efter att pappan sagt att han ska slå ner pojkens lärare och att han inte får säga till mig att han suttit i pappans knä när pappan kör bilen och när han själv inte ville åka och började säga att han inte ville leva längre så avbröt jag umgänget på deras planhalva. De får komma hit om de vill för att göra saker med pojken men det vägrar de. Därför sågs de senast i September. Pappan har inte ringt en gång sen dess, farfar hans har ringt ett par gånger.

Kanske är det det här som spökar. Jag vet inte. Jag får ta mig ett snack med han idag tror jag.

I somras hade han mycket ont i magen och vi trodde att han var laktosintolerant. Nu misstänker jag att han var stressad och mådde dåligt. Han kräktes för ingenting och pruttade som en dåre hela tiden samtidigt som han hade ont i magen när han åt.

Nä jag känner mig helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Först och främst så ska jag ju lösa situationen så klart. Men hur gör jag när jag står där och han blir sådär arg? Han slår mig rätt illa vill jag lova så det är inte lätt att stå kvar.

jaa, det kan helt enkelt vara psykiskt.. även trötthet.. mina åkte på en vitaminkur oxå, och deras humör har blivit oxå bättre... ja, de där me magen... mår magen dåligt så mår hela jaget dåligt... gluten problem? införa proviva oxå?

många bäckar små....

och kankse prata ofta och mycket med honnom att det är inte fel på honom, att hans pappa inte sköter kontakt osv.. utan att det är ett problem i pappan...

Precis, du har så rätt. Det ska jag göra. Jag vet inte om det är möjligt att ta han ur fritids varje dag men jag tror att han ska få vara ledig ett par dagar i veckan därifrån i alla fall. Så han får en chans att vila sig lite. Sen ska jag prata med han och se om det kan vara där skon klämmer. Jag antar att det kommer märkas rätt tydligt om jag träffar rätt faktiskt.

Det skönt att du tar dig tid att svara. Jag uppskattar det jättemycket. Tror att jag behöver bolla det här lite för att få andra perspektiv på saker och ting. När man är orolig och mitt uppe i så är det svårt att se rationellt på situationen.

Jag har ringt sjukvårdsupplysningen för att få råd kring hans mage. Hon trodde att han var stressad eller deprimerad över något, det lät inte som någon blindtarm i alla fall eller något annat sånt. Jag skulle vara försiktig med att ge han stekt mat i för stora mängder. Jag ska leta reda på Samarin också tror jag.

Min sambo ska ringa psykologen så att vi kan gå dit tillsammans och prata med henne om det här utan pojken så han slipper höra det. Sen får vi försöka lösa det här därefter.

Usch och fy så jobbigt det är och allra helst så vill jag bara lägga mig ner och bara gråta och självdö lite en stund. Det är så himla jobbigt och han mår så himla dåligt lillgubben.

hihi, att gråta och självdö en liten stund är oxå en bra sätt... hihi... men allvarligt... ibland blir det så...

jaaa, de är inte lätt när man hamnar i en ekkorhjul... finns goda vitaminer som mina ungar älskar, de ser ut som nallar... från hölsokost, skogsbär eller något är mina ungars favoriter.. kronglande mage kan ge svårt för kropen att ta upp vitaminer,,,

de låter som att du har ju hittat en väg ur, och det kommer gå bra (det tror jag starkt på) för ni försöker ju bryta cirkeln..

Jag hoppas att jag hittat en väg ur. Jag ska bara försöka få igång hela snurren först med att ringa och få tider och sånt. Sen måste jag självfallet få hem barnet så jag kan prata med han och försöka reda ut det här i grunden. Det räcker ju inte med att prata om vad som hände kring läxan och varför han blev arg för att jag stängde av tv:n när det ändå var slut imorse. Jag tror att jag måste ner lite djupare för att få ordning på något här. Jag måste ta tag i roten av problemet sen kan vi nog jobba med det här och kanske lösa det på något sätt.

Vitaminer verkar också vara en mycket bra idé. Det kan ju hjälpa till att få bort den värsta tröttheten för han nu till att börja med så att han kanske orkar lite mer. :) Tack för tipset. Ska kolla runt lite.

Tack jag ska kolla på det. :)

Jag tar gärna emot alla tips jag kan få. Det hör alltså inte till hans vanliga beteende att vara så här utåtagerande som han är just nu och har varit periodvis sen i somras. Annars brukar han vara ganska lätthanterlig när han är arg och det är därför jag misstänker att det ligger något bakom. Något som gör att han inte mår så himla bra alla gånger.

Jag ska strax hämta han ifrån skolan och passa på att prata med lärarna. Jag ska även ringa min jurist för att kolla hur jag ska göra när det gäller den väntande umgänges/vårdnadstvisten som sonen såklart inte vet något om alls.

Men tips när han blir så här arg för hur jag ska hantera det. Jag vill allra helst inte ge med mig när det gäller saker som att vi måste stänga av tv:n för att vi ska gå till skolan eller att han ska göra sina läxor men däremot så finns det ju sätt man kan göra det på som underlättar för båda kanske.

Tyvärr, jag har inte hitta den där magiska knappen...

om det är en period av motgågn så är det krig som gäller för att få de och funka.. hemskt nog... viktiga är nog att man kan prata med varandra efteråt och man försäkrar dem om att även om de just då är en plåga likväl som de tycker att man själv är en plåga så älskar man varandra!

Försöker minnas hur de var förra året, när de gick i ettan.. tror de var mer konflikter då... minns inte så noga... ge mig några år så kan jag påstå att det var heeeelt perfekt, att vi var den där ylle lylle gulle familjen

Kom på en sak oxå, en sak som får mina att bli så in i norden grinaiga ibland är lågt blodsocker eller något... (dotter låste in sig på toa nyss och var helt knäckt pga att hon inte får gå ut och leka något mer när de är för sent för det, mat och läxor väntar) boten, en digestive kex och jos = fick min flicka tebax, så nu leker hon för fullt och snart mat

Blodsockret har jag märkt också faktiskt. Allt som gör att man kan minska risken för bråk är ju bra så länge det inte handlar om att jag trippar runt på tå för att inte göra han arg.

Jag har i alla fall pratat med han nu och vi har kommit fram till en strategi när han blir så där ruskigt arg att han vill slå mig. Sedan så har han fått ringa sin farfar för att han ska få träffa sin pappa. Vi har ingen kontakt med pappan för han vägrar, det är hans pappa vi har kontakt med istället.. I vilket fall som helst så väntar jag på att hans farfar ska ringa upp så att vi kan bestämma något. Nu var det längesen han var där och han börjar väl sakna de nu antar jag. Innan så ville han inte åka dit men han vill det nu. Vi får väl se vad feedbacken blir på det. Jag sitter just nu och väntar på att få svar ifrån farfarn.

I vilket fall som helst så hoppas jag att det kommer lösa sig och ja jag är tacksam för alla råd, de är väldigt välkomna.

Här hade det väl gått bra om det stannade vid att stå och gapa och skrika lite. Det har jag inget emot för det är ju i alla fall kommunikation men när han slåss så blir han som tokig och jag riskerar att göra han illa när jag ska undvika att han slår mig. Det känns inte så kul faktiskt.

Ja det är lite jobbigt och jag har provat det mesta för att avstyra det. Det som fungerar just nu är att min sambo avbryter allt. Då gör han som han säger men inte som jag säger... Igår fick han ju ta en taxi hem. Det kändes inte nå vidare konstruktivt och var ganska pinsamt också.