Arg på 10-månaders

Sitter här skärrad efter en liten "incident" nu på morgonen. Sonen vaknade vid 6 efter en natt med många uppvak, dvs jag var i zombieskick. Vi gick upp, åt fruktost, sen fick sonen leka runt lite på golvet medan jag låg bredvid på en filt. Vi småbusade lite och allt eftersom blev sonen tröttare och tröttare.

Dags för förmiddagssömnen. Under dagarna funkar det inte så bra för sonen att somna i egen säng, så jag satte mig och vyssjade honom på sängkanten i sisådär en kvart. Lade ner honom varpå han vaknade och protesterade höglutt, upprepade proceduren med samma resultat. Vid det här laget pyrde det i mig av irritaion över att sonen vägrade sova i sin säng fast jag suttit och vyssjat. (nej, ingen logik, enbart dum-trött-ilska)

Praaatar höögt med sonen och undrar "VAARFÖÖR SOOOVEER DU INTE FÖÖÖÖR, DU ÄR JU JÄTTETRÖÖÖÖTTT!!", Lägger honom bryskt tillrätta, medan han kastar sig av och an...

Bestämmer mig för att ta upp honom igen och försöka klippa hans naglar, nu när han ändå är i ett relativt slappt tillstånd av halvsömn (eftersom det här med nagelklipperi är en stor källa till "bråk" här hemma). Det går inte alls, och jag fortsätter mitt klagande "MAN MÅÅÅSTE KLIPPA NAGLARNA, ANNARS RIVER MAN SIG I ANSIKTET" Sonen kastar sig bakåt, sådär som bebisar gör, "MEEEN VAFAAAN, GÖÖR INTE SÅDÄR, DET ÄR LIVSFARLIGT!!" klagar jag vidare.

Ställer mig upp och gungar sonen i famnen, men nu duger inte ens det, han är jättearg och stretar och stretar. Jag tänker under en tusendels sekund att "ska jag slänga dig i väggen eller, ungjävel?!!", inser att jag är alltför arg och sätter ner sonen i sägen ("Om det inte passar får du vara i din säng!") i ett par sekunder medan jag tar djupa andetag. Tar sen upp sonen igen, lägger honom på mage i vår säng och stryker honom med stora tag över ryggen tills han somnar. Klipper sen hans naglar och vill sen bara gå och dö på grund av det jag precis gjort.

Jag har blivit arg på en 10 månader gammal liten kille. Känslan av misslyckande är total, det är som om det inte spelar någon roll vad jag gör nu eftersom han förmodligen har fått men för livet av att se den största tryggheten i hans liv förvandlas till ett vredgat monster.

Hur resonerar ni kring detta?

Jag läste i en artikel att det är sunt att visa sin ilska för barn och att sätta gränser vid oacceptabelt beteende, men 10 månader är knappast en ålder där man kan begära särskilt mycket förstålese.

/Biet