Varför bryr sig min sambo inte om jag är lycklig eller ej?

Varför skaffa fler barn när ni har det så dåligt och du är så olycklig?

När blev det så här?

Uppvaktar du honom? På det sätt han vill?

Varför vill han inte ha en mer jämn fördelning på ekonomin?

Men hu så hemskt. Nä jag skulle få fullständig panik alltså.. inte gemensam ekonomi fast ni snart har tre barn ihop. Är det något fel på honom?

Ja, det undrar jag ofta. Om det är något fel på honom. Nåt fel måste det ju va alltså! :( Vet inte riktigt varför han inte vill ha gemensam ekonomi. Är väl mest att han inte tar tag i det. Som med allt annat.  Och, jag vet inte vad jag ska göra heller. Alla räkningar står i mitt namn, precis som då vi träffades för snart åtta år sen, och vi har inte ens registrerat samboskap. Det är ju SJUKT! Har tagit upp det med honom flera gånger, att vi måste göra nåt åt detta, men det tjänar inget till. :(

Han bryr sig helt enkelt inte om dig, låter det som. Han verkar bara beredd att ha dig kvar så länge det inte kostar honom något.

Ja, det låter inte kul men mitt första tips är att du jobbar på att skaffa ett jobb som du kan försörja dig själv på ifall det skulle gå åt skogen. Jag förstår mig inte på tjejer som bara hänger kvar på sina sambos och deras inkomster. Självklart förstår jag att det blir så periodvis när man har föräldrapenning eller blir sjuk/arbetslös, men sen måste man ta tag i det igen. Jag vägrade flytta ihop med min kille innan jag fick gå upp på heltidslön, för jag visste att skulle vi få barn och separera igen skulle jag och barnet inte klara oss på en deltidslön. Det är ju bra att vara förberedd på allt, man kan tyvärr inte lita blint på nån annan hur vacker det än låter.

En annan sak som är trist är att va gravid och inte få sex, men man blir inte mer tänd på nån som är ledsen jämt och känner sig oattraktiv. Håll ut tills barnet är fött sen fräschar du till dig så du trivs med dig själv och tar kommandot lite. Hångla upp honom och se om det funkar.

Vill han aldrig göra nåtmed dig så kan du ju alltid försöka skaffa en bögkompis som du kan shoppa med, gå till frissan med, mysa under en filt framför tv:n och svinga rosa drinkar med på krogen. Det har jag och när jag umgås lite för mycket med den vännen så kan min sambo faktiskt visa lite mer intresse i perioder, plus att han blir nöjd med att få va ensam med tv-spelet när jag och gay-vännen fjollar runt på andra uppdrag.

Har tyvärr inga andra tips att komma med. Tjata brukar sällan vara en bra sak.

Känner igen mig plågsamt mycket i ditt inlägg och tyvärr måste jag säga att som jag ser det... är det nog kört

Jag och min ex-man hade det nästan likadant och sista året SA han till och med att han verkligen inte brydde sig om mig... För att JAG gjorde så att han inte ville det... bland annat pga av mitt TJAT om allt hela tiden.. OCH att vi hade för lite sex :-S (som längst hade vi inte haft sex på 8 veckor och det var när jag födde mitt första barn och läkte sakta efter MÅNGA stygn där nere)

Han gjorde INGENTING hemma. Och då menar jag INGENTING. Jag var som ensamstående med 2 småbarn och en "tonåring".
Vi har två barn tillsammans som då var 3 och 1½
Han tog INGET ansvar för dem alls. Jag hade sammanlagt 5 sovmorgnar på 3 år OCH gick alltid upp på nätterna när barnen vaknade OCH jobbade heltid sista året Han var arbetslös. (ekonomin såg annars lika ut som hos Er när HAN hade jobb)

Han hotade hela tiden med skillsmässa men jag (av någon KONSTIG anledning) höll oss kvar med näbbar och klor... livrädd för att bli ensamstående småbarnsmamma. 

När han en dag hotade med skillsmässa IGEN... gav jag upp.. -Ja men då är det väl så. sa jag och satte mig vid datorn och letade hus på Hemnet till mig och barnen.

DÅ fick han nog lite panik... HAN ville inte skiljas... HAN ville lappa ihop... HAN ville förändra saker...
Vi försökte igen :-S Sista halvåret var det HAN som gjorde allt hemma..
Det enda jag gjorde var laga mat.. Det var ju precis DET jag väntat på i flera år.. Men det var redan för sent, jag hade slut på känslor.
Det var inte DET som behövdes för det kom flera år för sent

Nu är det lite mer än ett år sedan vi separerade och trots att det varit en JOBBIG tid så är jag JAG igen... Har inte mått så här bra på ÅR
Visst är det tufft att vara ensam med småbarn och visst är det tufft att lämna ett liv man trodde man skulle ha i all framtid.. OCH det är tufft ekonomsikt att vara ensam..
MEN det är INTE värt att förneka sig själv och sina egna behov för att man lever ihop med en IDIOT.

Det verkar som Du har kommit till en vändpunkt där Du måste välja vilket liv DU vill leva. VÅGA ställa ett ultimatum och VÅGA vara konsekvent i det MEN ge honom en andra chans. Men BARA EN andra chans!!

Även om det inte var det här Du ville höra eller frågade efter så är det vad JAG gjorde och skulle råda dig att göra :-S

STOR styrkekram till dig (oavsett vad DU väljer att göra)