30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Icka: Hoppas att allt går bra med ditt VUL idag!

Monchici: Inte varit med om blödning vid ÄL men läst att det kan förekomma.

Cali: Välkommen till tråden. Vet vet alla tyvärr precis hur det känns för dig.

En uppdatering från mig:
Har insett och accepterat att det blir en fjärde missfall för mig.   Har i samrådan med min läkare slutat ta progesteron och trombyl och hoppas att missfallet sätter igång naturligt när hormonnivån nu sjunker. Läkaren vill inte ge mig en tidigare VUL-tid så jag avvaktar till fredag el måndag och har ingen blödning kommit igång så får jag ta mig till gynakuten och be om VUL och jag antar cytotec.
-Att det ska vara så förbannat j**la svårt och jobbigt!! De känns tillräckligt jobbigt att ta in att det blir ännu ett missfall och så måste man gå igenom den här proceduren att meddela kroppen det också; Hallå sluta tro att du är gravid. sluta ha ömma bröst och andra grav.symptom. Det är över!
Stor suck, många tårar och total känsla av hopplöshet. Tar och kryper ner i det där mörka hålet igen men hoppas att jag kommer upp snart.

Tack så mycket för era kramar.

Icka: Stort grattis! Vad härligt det måste kännas att allt såg bra ut vid ett VUL!

TT: Jag har tagit fyra negativa test nu.

Väntar på att mf ska sätta igång men har haft två ma tidigare och känner på mig att jag kommer bli tvungen till att ta de där cytotec-tabletterna än en gång.
Var just in en sväng på Facebook och en gammal god vän började chatta med mig och frågade hur läget var. Svarade att det inte var så bra just nu då jag inväntar missfall nr 4. Hennes svar var; Attans.
Ja det kan man ju också säga. Attans.

Hej alla!
Jag har haft en längre paus från tråden och jag är ledsen att jag lämnade den så plötsligt efter mitt fjärde missfall i februari. Jag kände sån total hopplöshet när det blev ett missfall trots utredning, operation och att jag tog trombyl och progesteron. Så jag har hängt på bröllopstorget och planerat vårt bröllop som är i sommar.
Nu har jag hittat tillbaka till FL och jag har läst tråden de senaste dagarna. Ser att det tillkommit nya medlemmar och några andra verkar ha en paus precis som jag haft.
Hoppas att det är OK att jag hoppar in i tråden igen?

Saken är den att jag är gravid igen. Nu i v.7 och det är fruktansvärt nervöst att vara i den vecka då det oftast har tagit slut för min del (fast det dröjt ett tag innan kroppen fattat det). Går och känner efter varje dag, hela tiden om symptomen har försvunit och om nått känns fel. Så fick jag en liten, liten blödning igår och hoppet sjönk som en sten. Går som på nålar och avvaktar om nått mer ska hända.

Kram till er alla kämpare!
-Vilken skrämsel det var att läsa om dina sammandragningar Icka men vad skönt om det har lugnat sig nu.

Tack så mycket PP och stor kram tillbaka till dig.

Icka: Tack så mycket. Det kom bara en liten blödning i lördags och jag hade lite molvärk i nån timme direkt efter och magen kändes lite spänd. Försöker tänka att det inte behöver betyda någonting men det är väldigt svårt.
Jag är också hemma och sjukskriven för att vila nu. (dock ej sängliggande) Otroligt skönt att få koppla bort jobbet tycker jag när det är så mycket tankar och oro. Skulle ha väldigt svårt att fokusera helt på jobbet nu.
Ska göra ett första VUL på fredag och jag önskar att dagarna kunde gå jättefort denna vecka för det känns lååångt att vänta.

Tack så jättemycket alla för era grattis, kramar och för att ni tänker på mig på fredag.
Jag går och känner efter precis hela tiden om allt känns OK. Analyserar varenda liten känsla i magen- Suck, suck. Fredag kan inte komma fort nog.

Viktoria: Vad härligt att du är i v.32. Hoppas att allt kommer att gå bra.

Mojutten: Skönt att ni påbörjat er utredning. Personligen tyckte jag att det var mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig att gå igenom själva utredningen. Jag tänkte att nu har allt jobbigt varit innan och nu ska vi få hjälp. Sen tog det så lång tid med att få en tid för provtagning, vänta på analys av prover, de tror att de hittat en sjukdom - skrämd men lättad att de hittat nått, så var det inte nån sjukdom, leta efter fler fel etc. Man får ju inget slutdatum att denna dag kommer er utredning att vara slut och vi kommer då att ha hittat orsaken till era missfall. Så jag var inte förberedd på att det skulle vara så jobbigt att vara i utredningsfasen och inte veta om man vågar försöka bli gravid under tiden eller om det skulle vara "chanslöst" om de efter plus hittade nån orsak som måste åtgärdas för att det ska gå vägen.
Hoppas att du inte kommer att tycka att det är jobbigt och att ni får bra och snabb hjälp.

Idag har vi varit på VUL och vi såg ett levande litet foster med ett tickande litet hjärta!! Allt såg jättebra och helt normalt ut. Jag kan inte med ord beskriva vilken enorm lättnad det var. Är i v.6+6 idag och det stämmer helt med mina egna beräkningar.
Det är smått ofattbart. Vi är såklart inte helt på den säkra sidan ännu men vi har tagit ett stort härligt steg på vägen. Så skönt!
Fick tid för nytt VUL om drygt två veckor.

PP: Hoppas att ditt UL gått/går bra idag. Tänker på dig.

Kram till er alla! Ha en härlig valborg och en trevlig helg!

Jösses vilken plusvåg det är i tråden! Stort Grattis Monchichi, Mojutten och Cat. Hoppas att allt kommer att gå bra för er!

PP: Vad härligt att allt så bra ut vid ditt UL!

Stort tack för att alla grattis efter att vi fick se att lilla pyret levde vid VUL i fredags. Det var en så otroligt härlig känsla och så stor lättnad. Så i måndagskväll fick jag en till blödníng och bröt ihop totalt. Lite större än förra gången men ändå inte att betrakta som stor. Den höll på i någon timme och det kom färskt rött blod. Ringde gynakuten/vårdguiden och de sa att jag bara skulle ta det lugnt och avvakta. Kontaktat min läkare som sa samma sak så jag väntar spänt till den 18:e.
Jag har mått lite dåligt igår och idag och då tänker jag att det måste vara positivt för varför skulle jag må dåligt om det var över?
Kollar nervöst på toapappret varje gång och jag får fortfarande lite rosabruna flytningar men inget mer blod *peppar, peppar*. Usch så nervöst det är men det känns ändå som att hoppet lever.

Icka: Tack så mycket. När vi träffade läkaren i fredags och gjorde VUL så berättade jag om min tidigare lilla blödning och han ritade upp hur livmodertappen ser ut och att det är väldigt vanligt att man blöder i tidig graviditet och förklarade noga varför det så lätt händer och att det inte innebär någon fara för fostret som ligger skyddad av en tjock slemhinna och inte påverkas av en blödning från livmodertappen. Allt det där är som bortblåst när det kommer en ny blödning. Även om jag hört och läst hundra gånger att det kan vara helt normlat så jag har ju bara mina egna erfarenheter som inneburit missfall. Tack för att du håller tummarna och påminner mig om att ni andra haft blödningar som INTE inneburit mf. Jag försöker trumma in budskapet. Kram!

Tack så mycket Monchichi. En blödning är nog jobbig för alla gravid men vi i den här tråden är ju redan på helspänn och befarar mf hela tiden så när man väl få en blödning... usch det är verkligen inte roligt.
Jag funderade på att tjata mig till ett VUL, ringa runt till alla tänkbara ställen eller sätta mig på gynakuten i flera timmar och vänta men så kände jag att "det som sker, sker". Jag kan ju ändå inte påverka det. Jag tar det lungt och väntar. Man blir ju ändå bara lugnad för stunden, dagen efter kommer jag säkert att vara orolig igen.

Jag har inte märkt någon skilland på mina tänder efter mina missfall. Inte hört om någon annan som gjort den kopplingen tidigare. Ingen aning om det kan finnas något samband. Stress tror jag absolut kan påverka kroppen men om det i sin tur skulle påverka ens saliv eller liknande har jag aldrig hört.

Jag har en fråga angående ryggvärk. Jag har plötsligt idag fått så ont i svanken. Har inte gjort nått särskilt som jag kan komma på. Har för mig att jag läst/hört nånstans att man kan få ont i nedre delen av ryggen när livmodern växer men jag vet inte om det kan inträffa så tidigt som i v.8? Nån som känt av värk i svanken under grav eller innan mf....?

Jag lägger in detta inlägg både här och i nya plus-tråden.

Hej alla, jag har de senaste dagarna varit med om en riktigt helvetestur på den här graviditets-bergochdalbanan. Sent i söndagskväll fick jag helt utan förvarning och utan nån smärta en kraftig blödning. Jag rusade till toaletten och flera stora klumpar kom ut (en stor som ett litet plommon el stor jordgubbe, två tre klumpar stora som vindruvor). Jag blev helt förkrossad eftersom det råder ju inget tvivel om att det är ett missfall när det kommer en massa blod och stora klumpar. Missfall nr. 5. Helt förkrossad och känt sån total hopplöshet. Hur ska vi orka fortsätta och hoppas igen?
Ringde kvinnokliniken på måndagmorgon och fick tid för en kontroll idag onsdag morgon. Berättade för läkaren om grav och missfall och allt som hänt tidigare. Läkaren gjorde en undersökning och vid VUL så säger han: "men fostret finns kvar här och det lever. Titta här så ser du hjärtat som slår." Han pekade ut huvud, kropp och en hand.

Alltså jag förstår ingenting. Fullkomligt paff och helt förstummad. Lilla livet finns kvar där inne! Det lever! Jag trodde att det var helt omöjligt. Jag visste ju att jag haft ett missfall.

Frågade vad det kan ha varit för klumpar som kom ut och "ser det inte ut att saknas nått där inne"? Men allt såg OK ut och han kunde inte säga vad det var för klumpar. Kanske en tvilling kanske koagulerat blod. Lättare att blöda eftersom jag tar trombyl.

Så jag har idag fått mitt livs chock; en glädjechock och jag kan inte förstå att det är sant.

Har kvar mina grav.symptom och tänkt att det är väl pga att mycket hormoner finns kvar i kroppen. Blödningen i söndags var kort och intensiv. Varade i 10 min och sen inget mer blod. Så hade det inte kommit klumpar hade jag nog haft lite hopp kvar men nu var jag säker på att det var över.
Men lilla livet finns kvar där inne och kämpar på. Jag kan inte beskriva vilken resa i känslorna det varit och är.

Mojutten: Tack så mycket. Känns helt otroligt att få vara glad igen.

Usch vad tråkigt att läsa att du antagligen fått ett mf igen. (dock är jag ett bevis på att blödningar inte behöver innebära mf varje gång) Stor kram till dig och hoppas att ni hittar styrka och ork hos varandra. Vad skönt att ni hann komma iväg på en semester tillsammans. Hoppas att det trots blod kan ha gått bra och att ni orkar kämpa vidare.
*kram*

Mojutten: Jag har inte provat vare sig pregnyl eller prednisolon så jag har ingen info att ge.

Ninni: Tack så mycket för din hälsning. Jag har skrivit ett längre inlägg i den andra tråden men det gick jättebra på VUL idag och det är enormt stor lättnad.
Hoppas att inseminationen nästa månad kommer att göra susen för er! Förstår mycket väl att det blir skönt att slippa äl-stressen. Inget lustfyllt sex då precis.
Om du vill får du gärna förklara varför en insemination kan ge er större chanser och hur den går till. Ska hålla tummarna för dig.
När jag trodde att jag fick ett missfall förra söndagen så återkom jag också till tankarna kring adoption och om vi borde ställa oss i kö. Jag tror verkligen att det är ett beslut som behöver mogna över ganska lång tid hos många. Vad skönt om du känner dig positiv till det, precis som Icka skriver; även om ni inte ger upp biologiska försök.

Jemema: Du får självklart skriva precis vad du tycker och tänker i tråden. Vi har nog alla haft sådana tankar och irriterat oss massvis på gravidsnack när vi inte själva är gravida.

kram till er alla