30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Icka: ja, det var lite kvar. Ska fråga på återbesöket.

Bettan: jag har också haft "tur" med lindriga mf och att kroppen ofta kommer igång med mens och så rätt fort efter mf. Tänker att det kanske blir krångligare den här gången eftersom det är på medicinsk väg och inte kroppen själv som satt igång det, om du förstår vad jag menar.

Ang. gravidprat i tråden... Jag tycker att även gravida kan vara här, men gärna inte allt för mycket gravidprat. Man vill ju så gärna höra hur det går för er, men jag minns också hur jobbigt jag tyckte det var när det var många gravida och det mesta handlade om illamående osv. Den nivå som Bettan lagt sig på den här gången funkar bra för mig men vi kanske kan hålla diskussionen öppen om vad som är ok eller inte? Det är väl ingen vits att vi här inne inte kan vara öppna med att det ibland kan göra ont att läsa om andras graviditeter?

Stor kram till alla!

Mojutten: tror det är precis så med min man också, att han håller inne mycket för att stötta mig. På ett sätt så visar det ju bara hur fina män vi har, men å andra sidan så önskar jag verkligen att han ska få prata med någon och få det stöd som jag ofta får. Min man har vissa vänner/familj som han skulle kunna prata med, men han gör det sällan... Män gör nog ofta så... 

Tror det bara är bra att du håller uppe hoppet! Fortsätt med det! Kram

Bettan: Funderar som sagt bara än, men jag håller dig uppdaterad 

Icka: tack för omtanken! Jag vet att det är nära för dig och väntar spänt på att få höra nyheten om att er lilla tjej kommit ut. Ta hand om dig!

Hej alla
Har en fråga... Hur länge räknar man det som att mf pågår? Jag slutade blöda för nästan 2 veckor sen, men har som sagt haft lite ont på kvällarna t.o.m. i förrgår och det konstaterades att det fanns rester av slemhinnan kvar som omöjliigt har kommit ut. Orsaken till att jag frågar är att jag, chockerande nog  , har fått tillbaka lite lust och det vill man ju passa på att njuta av nu när det för en gångs skull händer

Skickar kramar till alla och en särskilt stor kram till TT!

Hej, här är en som har mycket svårt att sova. Känns som att jag hänger i tråden mest hela tiden...

Bettan: tack för tipset

Cali: gud vilken okänslig kompis! Jag hade blivit galen Vad sa du till henne?
Vad tråkigt att ni fick en så dålig erfarenhet av insemination (shit vad sjuk vår värld är, då jag på fullaste allvar tyckte att det var avslappnande... ) Tycker också att det låter som att inseminationen hamnade lite sent, men jag är såklart ingen läkare. Jag fick sprutan dagen innan inseminationen och de gjorde så just eftersom de hade helgstängt (fick sprutan på en torsdag och inseminerades på fredagen). Till mig sa de att äl kommer senast tre dagar efter sprutan, så det kan säkert ha funkat iaf för er.
Låter som en väldigt otrevlig miljö också, kan inte ha varit kul för din man. Vi har mottagningen nära, så min man kunde sköta allt det hemma och sedan åka dit direkt med det.
Jag hoppas verkligen inte att jag har fått det här att verka bättre än det är! För oss var det skönt att få lämna över det hela i någon annans händer efter att ha försökt i ett år (efter mf nr 2) och blivit otroligt trötta på äl-stressen osv, men det är ju ingen säker metod och det förhindrar ju inte på något sätt mf.
Kan du prata med er läkare och fråga om det där med äl ochn din rädsla för att ni missade det? Håller tummarna fär dig!!!! Kram

Cali: det låter, när du skriver om det, som att läkarna rekomenderade pergo + insemination, men i Sverige verkar det som att de ofta skriver ut pergo och så får man "försöka hemma" efter vul. Var det ett alternativ för er? Otroligt nongalant av läkaren att säga att de kanske missade äl, tycker jag. Håller tummar och tår för att det gick vägen och att du får ett om två veckor!

Jag fick hjälp att ta sprutan och det kändes bra. Kan tänka mig att det inte var kul att göra det själv...

... och om din "kompis" så tycker jag hon hade tur att du "bara" var undvikande. Jag hade blivit galen! Hur kan man vara så okänslig?!?

Jag kommer nog inte vara inne så mycket i helgen, så om jag inte tittar in i kväll så önskar jag er alla en skön helg!

Jemema: vad skönt att höra att du mår bra, trots allt. ...och du har rätt, männen får ju inte gå igenom hälften av det vi går igenom. Bettan: ja, det kanske det var... minns inte namnet nu av någon konstig anledning.

Bettan och Cali: hmm, då var det nog inte pregnyl. Såg inte att sköterskan blandade nåt sånt. Låter klurigt att ta den själv...

Cali: låter klokt att inte vara i kontakt med den kompisen.... Kan bara tänka mig hur det känns att hon blev gravid direkt. Det finns verkligen ingen rättvisa i det här.

Jemema: låter som väldigt bra råd. Jag tror inte heller att man "bara kan sluta tänka på det" utan det är nog mycket bättre att försöka fylla livet med något annat. Jag har hittils inte hittat någon hobby som funkar, men jag får leta vidare. Tycker också det låter skönt att du tillåter dig själv att undvika jobbiga situationer. Man ska nog vara lite snällare med sig själv kring sånt.

Mojutten: ja, upp och ner det känner nog alla igen. Skönt att äl kommer på helgen. Lycka till!
Visst har du medicinering? Vad är det du får?

Ego: mensen kom i dag och det känns såååå bra att kroppen kommit igång så fort igen. Dessa gånger (efter mf/ma) är väl de enda gångerna som man är glad för att få mens

Cali: åhh vad tråkigt! *kramar om*  Har inte hört att man kan kolla så tidigt, går du till läkare och testar?

Cali: hur är det med dig i dag?

Jemema: nja, känner fortfarande att jag inte ens vill försöka bli gravid igen, så nej det tror jag inte. Det kanske inte är så att vi skyddar oss om vi skulle ha sex, men inga riktiga försök blir det.  Även om jag ändrar mig och vill börja försöka igen, så vill jag invänta utredningen och det kan ta tid innan den sätter igång...
Undrar över en sak... du skrev att du undviker allt som känns jobbigt... Jag känner att det nog börjar bli dags för mig att göra det också. Känner att jag inte orkar med ett enda dop till eller barnkalas eller nåt sånt! Har du sagt varför du undviker det? Vet inte riktigt hur ärlig jag ska vara på den punkten...

Ego: här är det snabba svägningar. Nu mår jag riktigt dåligt igen. Det känns inte som att jag klarar att ta mig ur det här hålet själv, så jag ringde och bokade tid hos en psykolog som jag känner till. Det blir ett första besök nästa vecka och sen får vi se hur det känns.

Bettan: jag undrar om inte kuratorn hade rätt i att jag är deprimerad. Jag vet att varken jag eller kuratorn kan ställa den diagnosen, men det jag undrar är hur du upplevde SSRI? Jag vet att du var nöjd, känner du fortfarande så? Har du fortsatt nu under graviditeten? Vi funderar ju på adoption och jag är lite rädd för hur adoptionsländerna kommer se på detta. Vet du (utifrån din erfarenhet som psykolog) om detta måste komma upp i en utredning inför adoption? Jag har inga problem att stå för det i Sverige, det är ju inget konstigt med att någon i vår situation mår dåligt och söker hjälp, men kan tänka mig att det kan mottas annorlunda i andra länder....

Hur är det med alla andra?

Bettan: tack för svaret! Jag håller ju med dig om att det är sunt, men ja, du förstår hur jag tänker. Jag ska fundera på det, men börja med psykologbesöket i nästa vecka. Hur är det med dig?