30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Jösses vad det har varit varmt, men än lever jag. Två dagar till semester, jippi och födelsedag på lördag. Infaller nästan med ÄL, det vore en lämplig present.

Jag håller med vi får hålla tråden i liv, jag har "tappat" för många av mina andra som jag hade i början pga att alla är gravida och snart får sina små eller har fått dem redan och inte är så intresserade i av stök och bök i verkstaden längre. Sen så har de så klart inte samma bakgrund och förståelse som ni har heller,

Tack, NN! Hur är allt med dig då?

Tackar Bettan , jag hoppas att du har rätt.

Så imorgon blir det tillökning i familjen, roligt!

Tant Tingeling, ibland är pauser väldigt välbehövliga.

Grattis TT! Kul med något positivt som ett bröllop.

Jag var aldrig särskilt intresserad av giftemål och bröllop, är inte riktigt typen som har drömt om något sagobröllop med tyll och spets precis, men det var något av det roligaste som jag varit med om. Vi hade ett superenkelt litet bröllop, jag köpte min klänning på blocket och vi fixade det mesta själv med hjälp av familj.
Festen var en succe med dans långt in på småtimmarna där gamla släktningar minglade och dansade med våra vänner i en enda salig röra.

Vad har ni för planer om man får vara lite nyfiken?

Japp det var ett mycket lyckat bröllop och TT ert låter som ett i min smak

Nu är det semester som gäller och imorgon är det min födelsedag. Det känns lite tveggat eftersom det också då är ett år sedan jag fick mitt första mf konstaterat. Det är svårt att förstå att det bara har gått ett år men vi har iallafall hoppet kvar och vem vet kanske kommer trombylen och fragminet att göra susen när nästa plus kommer

Ha en fin kväll allesammans

Försökte lägga in ett inlägg med mobilen tidigare idag men det sket sig.

Jag ville bara tacka för lyckönskningarna och meddela att födelsedagen har firats i dagarna 3 med pompa och ståt och Äl stegring :)

Hoppas att ni andra har det lika bra 

Ser att ni diskuterar adoption, jag skulle gott och väl kunna tänka mig att adoptera men har kännt att det varit lite tidigt och min man lika så men jag tror att om det här fortsätter och jag bara får mf är jag rätt säker på att vi snart ställer oss i kö. Jag har ännu bara kikat som hastigast på vad som gäller och hur det hela går till men jag spanar också in familjer med adopterade barn när jag ser dem och tänker att det är helt ok. Jag är dock lite orolig för barnens skull, jag har haft flera vänner som varit adopterade och deras förhållande till att vara adopterad har varit så olika. En del har inte haft några som helst problem med det eller med sin identitet medans andra har fått jobba rätt mycket för att komma till ro med det faktum att de har blivit övergivna och att de har "saknar genetiska rötter". Fast jag antar att det både kan bero på hur de har hanterats i de olika familjerna och också pga det faktum att vi alla är olika som människor och hanterar det mesta på olika sätt oavsett vad det gäller.

Hmm det blev en lång egoutläggning, fast jag kan ju fråga hur ni tänker? 

Jag har tyvärr inga ord som kan trösta NN, men jag skickar en stor kram och tänker på er.
Det är ett j-vla skit det här.

Har ingen erfarenhet av vare sig medicin eller skrapning.

NN, jag förstår, ibland vill man bara dra sig undan och ibland behöver man få ur sig allt. Du gör vad som känns bäst för dig, vi finns här om du behöver oss.

Många kramar