Vad gör man med barn som VÄGRAR gå?

Mina barn har inte gjort så men däremot barn jag har jobbat med. Efter övertalning som inte har funkat har det enda alternativet varit att resten av gruppen har fått börja gå så sakteliga. Då har barnet/barnen fått krut i benen igen  Känns ju sådär ur pedagogisk synvinkel men vad gör man? Bära kommer inte på fråga. Det pallar inte våra ryggar.

Nu är du i en annan sits.. Du kan ju inte bara lämna din son. Det du kan göra nu är att i efterhand prata allvar med honom och få honom att förstå faran med att lägga sig på ett övergångsställe. Fråga honom förresten om han vill börja med vagn igen. Det vill han nog inte!

Samma sak har hänt mig flertalet gånger. Har en son på snart 4 år. Om han gör så medans vi ska gå någonstans, så frågar ja först vad det är.. Är han trött brukar jag be honom "pusta ut" ett par gånger sen fortsätter vi. Funkar inte det så säger ja bara "nu går jag hem utan dig" och så börjar jag gå, då springer han alltid efter. Jag är också gravid i vecka 23 och man orkar inte hålla på o släpa eller bära en 4 åring. Låt han trotsa, strunta fullständigt i det. Ignorans funkar bäst på min son i såna lägen. Då märker han till slut vad det är han håller på med och att det inte biter på oss.

Hoppas det inte händer igen. Lycka till annars :)

När min son gjorde så (hände ett par gånger när vi precis hade slutat med vagn och han skulle gå hem från dagis) så sa jag bara helt lugnt att "nähä, om du inte orkar gå så får vi väl sitta här och vila då, tills du orkar" och så satte jag mig helt sonika ner bredvid honom. Inte på övergångsstället naturligtvis, men på gatan eller på nån lämplig plats på nån bänk eller vid en husvägg eller så. Jag tänkte på en gång att inte en chans att jag bär honom för då är jag fast, då kommer det bli så hädanefter, lika bra att ta kriget direkt. Sedan reste jag mig upp och sa "kom nu så går vi en liten bit i alla fall, du kan hålla min hand så kanske det är lite lättare, och så går vi jätte-jättesakta". Det tog ca 1 timme att komma hem från dagis båda gångerna, mot normalt 10 minuter, men sedan har han aldrig gjort så igen. När han är trött nu så säger han bara "vi måste gå sakta mamma, jag är trött" och då går vi jättesakta så brukar det gå bra. Jag tror det där är en grej de testar, och börjar man bära, eller sätta på axlarna, så inser de att det är en möjlighet. Jag total-vägrar att bära min son, jag orkar helt enkelt inte såvida det inte är fråga om liv eller död, och det vet han vid det här laget.

Ja, har en liten här också som ibland tycker att hon är trött i benen. Nu har jag oftast pulka eller vagn men annars brukar jag göra som flera redan skrivit. Hon får pausa, gå långsamt och hålla mig i handen men går gör hon - själv. Lycka till!

Man kan också skoja bort tröttheten med t ex:
"NEEJ! det är JAG som är tröttast! DU måste bära MIG! Åhhhh! Hjälp! Bär mig! Alltmedan man gör sitt bästa för att klättra upp i ungens famn. Detta brukar i alla fall hos min 4,5åring resultera i en skrattsalva, och sedan har han helt plötsligt massor med ork kvar att gå hem med. Och båda är på gott humör!

Jag brukar få byta batterier i min 4,5-åring

Är jag på bra humör och har tid så skojar jag med honom och väntar på att han orkar gå igen. Men om det är bråttom så bär/släpar jag iväg honom.

En dag skulle vi till bvc med 1-åringen och 4-åringen vägrade gå, jag bar på lillen och fick släpa med mig den stora i overallen, blev så arg på honom, en tid å passa och han vägrar gå! Men som tur är va det inte långt att gå.

Att gå sakta sakta brukar oxå funka, eller att han springer i förväg så han kan sätta sig å vila tills jag kommer...
Att gå iväg från honom funkar däremot inte här, han ligger då kvar och blir jätteledsen eftersom hans ben faktiskt inte funkar!

Min son har också gjort så några gånger. Skrika hjälper itne så värst bra. Det senaste uootäckte jag att det har börjat gå bra att förhandla med honom, han fyllde nyss 3 år. Så jag satte mig på huk, kramade om honom och sa förlåt för att mamma blev så arg men mamma är också trött och orkar itne bära dig nu. Kommer du ihåg att mamma har bebis i magen? Snälla håll min hand så går vi hem, vi kan göra **** "hitta på nåt" hemma istället. Då reste han sig och sa "mamma, hålla handen" och så gick vi hem. Fast skulle han sätta sig mitt på ett olämpligt ställe så skulle jag  nog först lyft honom till närmaste plats jag kan tänka mig och fortsätta övertala honom där.
Det hjälpte med en kram och lite ögonkontakt och lugna snälla ord.

Min son har gjort så ett par gånger det senaste halvåret (blir fyra i maj). Jag kan inte bära honom längre eftersom jag haft ryggproblem och dessutom nu är gravid. Ibland kan man skoja bort det hela och det är ju det absolut bästa. Men ibland kör man helt fast. En gång slängde han sig på marken utanför affären där vi handlat och vägrade resa sig. Den gången sa jag bara i neutral ton "jaha, då stannar vi här då tills du är färdig" och väntade ut honom tills han under visst krumbuktande tröttnade på att ligga där (efter några minuter).

Den andra gången var även min man med och jag antar att sonen ville kolla läget med honom också. Samma grej med att lägga sig på marken. Vi väntade en stund, men han var lite mer envis den här gången, så då sa jag istället att "okej, då stannar du och jag här då så går pappa hem så länge". Då for han genast upp och sedan var det inte mer med det.

Liknande situationer lösta på liknande sätt:
1) Han vill inte ta på sig stövlarna när vi ska gå hem från mormor och morfar, sparkar och ålar sig. Jag leder honom mot dörren och säger att "då säger vi hejdå till mormor nu och så tar vi på stövlarna i trappen istället". Då slutade han fåna sig och tog på stövlarna.

2) Han vill inte ta på ytterkläder när vi ska gå ut, krånglar och ålar när jag ska ta på honom fleecejacka m m. Jag säger glatt "jaha, du klarar det nog mycket bättre själv, varsågod", sätter mig sedan ner och gör ingenting, bara tittar på honom och väntar. Efter en kort stund när han inser att vi bara sitter där och inte kommer någonstans och att detta inte är så roligt, börjar han pilla med jackan själv men får inte rätt på det. Jag frågar vänligt om jag ska hjälpa honom, och han står lugnt och fint och låter mig göra det.

3) Han vill inte ta på ytterkläder när vi ska gå till förskolan och har bråttom. Jag har inte tid att vänta och ser bara till att han får skor på fötterna, sedan tar jag hans ytterkläder, leder ut honom och stänger dörren bakom oss. Han tycker förstås att det är skitkallt och accepterar med en gång att ta på kläderna där ute.

Det viktigaste tycker jag är att man inte stressar upp sig utan tar det lugnt och väljer en strategi som man sedan håller fast vid. Jag skulle aldrig hota med att gå ifrån honom. Jag vet att många gör det och det är säkerligen effektivt, men jag tycker det är rätt taskigt och jag vill heller inte hota med sånt som jag inte kan stå för. (Jag kan förstå att det t ex på en förskola kan funka bra om gruppen sakta går bortåt, men jag har sett somliga föräldrar stå och säga till en två- eller treåring att "stanna du där då så går jag nu, hejdå, nu får du stanna här alldeles ensam, hej hej" och det gillar jag inte.)

Pingel: jag gör samma sak som du i de olika situationerna med kläder du skrivit, funkar jättebra här! Skönt att höra att andra barn gör precis samma sak En dag ville han inte ta på sig skorna när vi skulle hem från dags så han fick gå till bilen i snön med bara strumpor, sen sa han "i morgon, då ska jag ta på mig skorna direkt, för det här var inte roligt". Och dagen efter åkte skorna på fort!

Vår son är också 4.5 år och ahr fått för sig att han inte orkar gå men att vara på gymnastik eller annan aktivitet är inga problem. Nu slänger sig inte vår son ner på marken men han gnäller, tjatar och vägrar gå. Ofta får vi stanna så han får sitta ner ett par sekunder sen fortsätter han en bit för att vila igen. Om han vägrar går vi i förväg då brukar han få fart på benen.

Vår son var precis sådär en period runt när han var 3 1/2 år och sen gick det över. Nu är lillasyster 3 1/2 år och precis likadan..men jag har hopp om att det går över!
Är dock så jobbigt när de bara vägrar och gnäller, för det måste ju vara en fix ide de fått!

Vår son var precis sådär en period runt när han var 3 1/2 år och sen gick det över. Nu är lillasyster 3 1/2 år och precis likadan..men jag har hopp om att det går över!
Är dock så jobbigt när de bara vägrar och gnäller, för det måste ju vara en fix ide de fått!

Detta händer dagligen för oss. Killen blir 4 nu i mars.
Jag och min man har väl daltat lite med han då han har sneda fötter som gör att man faktiskt får ont i dem om man går för långt (har det likadant), men att gå från dagis till hem tr 5 minuter. Det SKA han klara av. Men han VILL inte. Det e där prolemet ligger.

Innan ar jaghan, orkade ite råka, drog han hem  som du ts. Inte kul. Ryggen örjar ju värka. Men nu säger jag bara.
"Bra sov så gott då i snödrivan. Nu ska jag hem."
99% av fallen komemr han på en gång. Ibland får man gå 10 - 20 meter innan han gråtande kommer efter. Iland börjar han gråta och sitte där ooch surar och man får då vänta in han där man står. För kommer jag fram till han vill han bli buren på en gång. Det blir ett nej och han får ett nytt utrott. Rekordet är nog 1 timme enkelväg istället för 5 minuter.
Men man får göra samma sak flera gånger under denna korta bit.  Så Brukar ta lite längre tid att komma hem specillt. Till dagis  aldrig problem.

Håller fullständigt med Pingel. Det där att gå ifrån barnet har aldrig fungerat för oss. I've tried that too! :) Skönt att höra fler sätt att lösa detta på.

Min son vart så dära jag tog fram vangnen och saken var löst. Lycka till