Anonym (L) skrev 2010-06-07 10:03:19 följande:
Hej tjejer!
Har läst igenom hela tråden och hoppas på att få hoppa in här hos er. Verkar så skönt med stöd och förståelse mellan er.
Jag och min sambo väntade vårt första barn den 10 december. Inget planerat men ack så önskat. Förra tisdagen skulle vi på UL. Vi var då i vecka 13 och eftersom jag inte blödit eller haft några problem hoppades vi på det bästa (även om jag anade något redan innan). Ultraljudet blev som ni förstår inte vad vi lyckligt hoppats på utan det visade sig att fostrets hjärta slutat slå under vecka nio. Även om jag anat något inom mig blev jag otroligt ledsen. Sambon också. Vi som pratat och drömt om framtiden. Efter inskrivningen på MVC köpte vi till och med små bebiskläder. Något som jag redan älskade försvann.
Vi fick reda på att vi skulle vänta en vecka och att kroppen förhoppningsvis skulle "sätta igång" missfallet av sig självt. Detta har inte hänt och imorgonbitti har vi tid för att få hjälp på sjukhus. Känner mig otroligt ledsen. Besviken. Och som många andra skrivit, lite lurad.. Känner mig lite nervös inför morgondagen då jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Känns så hemskt att mitt barn nu ska bli nerspolat i en toalett. Fyfan.
Ivf så hoppas vi på att kunna försöka igen snart och jag hoppas på att få hänga på här hos er.
Ledsen för att jättelångt meddelande.. har visst lite avskrivningsbehov...
Usch och fy, lider med er. Vad du har att vänta på sjukhuset är ju olika för alla, men jag kan iaf säga att det var mycket bättre än jag förväntat mig. Det var jobbigt och det gjorde ont, det ska jag inte sticka under stol med, men personalen där var vi var var väldigt bra, förstående och jag fick morfin och annat smärtstillande så det var helt ok rent fysiskt när de kickade in. Psykiskt så kände iaf jag att den där veckan man väntade efter beskedet gjorde det lite enklare. Vi hade bearbetat och ville "bli klara" och få ett avslut. Så tänkte jag. Jag såg aldrig lillen men i efterhand så tror jag att jag vet när den kom ut. Men det var inget jag tänkte på då...
Lite klyschor på vägen, som man kan bli galen på, men som faktiskt är lite sanna och kan va bra att tänka på ibland... Försök fokusera framåt, tänk att det är bra att Ni faktiskt kan bli gravida och kom ihåg att nästa gång är ny och det är ett barn ni väntar då och inget annat... jag blev helt tokig på alla som sa så i början och framförallt på alla som hela tiden frågade hur jag mådde... så klart av välvilja men det kan bli lite påfrestande...
Man får skriva precis hur mycket man vill (vilket jag just ser att jag också gjort, har uppenbarligen fortfarande lite avskrivningsbehov som gör sig gällande ibland...)
Hoppas att det går bra på sjukhuset, styrkekramar skickas med!