Missed abort

Jag har inte läst hela tråden men förstår att den fortfarande är aktiv...

Jag fick igår veta vid UL i v 13 att fostret var dött sedan ett par veckor tillbaka.
På måndag ska jag tillbaka för att få tabletter och få ut "det".
Känns tomt och jag är så ledsen! Vi hade försökt att få ett syskon i ett år och när det blev ett plus efter påskhelgen var vi överlyckliga.
Gravidlyckan blev kort. I måndags fick jag en minimal blödning och fick tid för UL igår. Har inte ont, men läkaren kunde se att kroppen började förstå och att jag inte ska bli rädd om jag börjar blöda i helgen. I vilket fall som helst ska jag tillbaka till gynakuten på måndag.

Nu kretsar många frågor i huvudet. Jag frågade alla frågor igår, men jag tror inte jag tog in svaren för jag minns inte vad de sa?!
- Är det större risk för missfall i framtiden?
- Att behöva hjälpa kroppen på traven (som tydligen inte fattar någonting) genom tabletter eller skrapning - kan det "förstöra" mina chanser för att i framtiden bli gravid?
- Hur lång tid tar det innan mensen är tillbaka, har för mig hon sa 4-6 veckor efter, eller minns jag fel?

Jag känner mig så tom. Jag har mått så illa hela tiden och varit så trött. Nu känner jag mig bara fånig. Till vilken nytta har jag mått illa, varit trött... det fanns ju ingenting som levde...

Hej Anonym (Lurad). Vi verkar vara i samma situation du och jag, du var en vecka längre gången än mig, men utgången vart densamma.
Jag var på gynakuten i torsdags men de rekommenderade mig att jag skulle vara där när jag tog tabletterna, men nu har jag börjat blöda av mig själv så nog verkar det som att kroppen har förstått nu... är lättad över att det kommit igång av sig själv, men är livrädd om jag behöver se något, ska undvika så långt det är möjligt att titta.

Jag mår också skit, känner mig lurad och faktiskt fånig som har gått omkring i flera veckor och "klagat" över illamående och känt mig supergravid. Har ångest över tankar som kommer och jag får panik när jag ser min son bara bli större och större och inget syskon än

Jag hade sett fram så mycket mot en december-bebis, nu blir det inte det och jag kan inte beskriva sorgen som finns. Har ett fantastiskt nätverk runt mig som stöttar mig och jag är otroligt glad över att jag hann berätta för familj och några nära vänner, de är oersättliga nu. Jag kommer inte att vara rädd nästa gång för att berätta tidigt, jag kommer inte skrika ut för hela världen, men det var inte så jobbigt som jag trodde att ringa de där samtalen och berätta.

Någonstans inom mig så finns förnuftet som säger att det var något fel, att det inte var något som skulle kunna överleva men just nu är det bara en stor tomhet och sorg.

Vi får stötta varandra genom det här. Tiden läker alla sår och om några månader är vi kanske redo att försöka på nytt. Vi får tänka positivt, en sommarbebis är ju inte helt fel det heller

Det låter som att du är i exakt samma situation som jag var i för bara 1,5 vecka sedan. Jag var också i v 13 och skulle på UL, hade haft en miniblödning men den var så liten, syntes bara lite blodblandad flytning på pappret.
Mitt UL visade också på att det hela stannat upp ett par veckor tidigare. Så ledsamt, tomt och hemskt att behöva gå igenom. En stor sorg för mig då vi planerat ett syskon och försökt i åtta månader innan vi blev gravida...

Jag var på UL på torsdagen och fick en tid på sjukhuset måndagen efter för att de ville se om kroppen satte igång något av sig självt. Jag var livrädd hela helgen om jag skulle behöva se något, om jag skulle få jätteont och blöda mycket och att jag då skulle skrämma min son som är 4 år...
Jag var helt inställd på medicinsk behandling men när jag kom till sjukhuset och de frågade vad jag föredrog så vart jag osäker. Jag ville ju kunna gå därifrån på em och veta att allt var borta och att jag kunde börja återhämta mig både kroppsligt och mentalt... jag körde på skrapning efter att ha frågat tusen frågor både till sköterskor, gynekolog och narkosläkare
Åkte därifrån med en tomhet som är svår att beskriva, men även med en lättnad över att första steget mot återhämtning var taget.
Jag var också väldigt nervös och otroligt rädd innan jag kom till sjukhuset, men de tar hand om en på bästa sätt. De är utbildade på att ta hand om ledsna, rädda, nervösa och oroliga människor.

Nu får vi peppa varandra genom det här, och inte glömma av att njuta av sommaren, värmen, våra familjer och ledighet!

Massor med styrkekramar till dig.