Missed abort

Hej tjejer!

Har läst igenom hela tråden och hoppas på att få hoppa in här hos er. Verkar så skönt med stöd och förståelse mellan er.

Jag och min sambo väntade vårt första barn den 10 december. Inget planerat men ack så önskat. Förra tisdagen skulle vi på UL. Vi var då i vecka 13 och eftersom jag inte blödit eller haft några problem hoppades vi på det bästa (även om jag anade något redan innan). Ultraljudet blev som ni förstår inte vad vi lyckligt hoppats på utan det visade sig att fostrets hjärta slutat slå under vecka nio. Även om jag anat något inom mig blev jag otroligt ledsen. Sambon också. Vi som pratat och drömt om framtiden. Efter inskrivningen på MVC köpte vi till och med små bebiskläder. Något som jag redan älskade försvann.

Vi fick reda på att vi skulle vänta en vecka och att kroppen förhoppningsvis skulle "sätta igång" missfallet av sig självt. Detta har inte hänt och imorgonbitti har vi tid för att få hjälp på sjukhus. Känner mig otroligt ledsen. Besviken. Och som många andra skrivit, lite lurad.. Känner mig lite nervös inför morgondagen då jag inte riktigt vet vad som  väntar mig. Känns så hemskt att mitt barn nu ska bli nerspolat i en toalett. Fyfan.

Ivf så hoppas vi på att kunna försöka igen snart och jag hoppas på att få hänga på här hos er.
Ledsen för att jättelångt meddelande.. har visst lite avskrivningsbehov...

Hej alla och tack för alla fina och stöttande kommentarer!

Nu är det iaf gjort och på något vis är det ju skönt att ha det avklarat även om det känns jobbigt varje gång jag går på toaletten och påminns om varför jag blöder. Själva proceduren gick nog rätt bra. Vi kom till sjukhuset tidigt på morgonen och jag fick 4 tabletter .Vid ett-tiden då ingenting hade hänt fick jag ytterligare två tabletter. Därefter dröjde det ytterligare någon timme innan jag började blöda. Det kändes fruktansvärt att gå på toaletten och även fast jag förberett mig mentalt så började jag gråta då jag kände hur det rann ur mig. Sambon var med hela tiden och var hemma under gårdagen också. Så otroligt skönt att vara tillsammans bara vi två. Nu har jag lite värk i magen och blöder fortfarande en del. Jag hoppas bara att allt har kommit ut ordentligt så att man kan börja läka, både i kroppen och hjärtat.

Håller tummarna för att slippa infektioner och att nästa mens ska komma så fort som möjligt. Himla skönt att komma in här och läsa era ord och känna lite hopp inför framtiden även om jag måste säga att det känns rejält att se alla "väntar barn i december"-trådar. Även om jag såklart är jätteglad för alla som blir gravida och som det går bra för så antar jag att det tar ett tag innan den här känslan av orättvisa lägger sig.

Hur är det med er alla? Anonym (MA jag med!) - hur gick det att träffa din vän? Förstår att det måste vara en splittrad känsla och oerhört tungt.

Kramar tillbaka till er alla! Hoppas att ni har det fint i sommarvädret!

Hej!

Jag beklagar verkligen det jobbiga du och alla som svarat på den här tråden har behövt gå igenom!!

Håller just också på att gå igeon samma sak.. Åkte in akut natten till fredag, mer på grund av oro än något annat. Hade en liten blödning som pågått i två dagar så jag ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle åka in.
Väl därinne konstaterade läkaren MA.. Trodde vi var i vecka 13, men det visade sig att båda vår små knottar dött mycket tidigare, i v.8 resp 9.
Fick ingen medicin, de hoppas att min kropp ska klara det på egen hand.
Har börjat blöda lite mer nu, men det känns så tungt att vänta på att dem man längtat mest efter ska blöda ur en.. (ursökta ordvalet)
Har fått en tid först den 23:e så jag hoppas att allt ska vara färdigt då, men annars får jag välja på medicin eller skrapning då.

Känns fruktansvärt tungt, vi har väntat och längtat i 18 månader på att plussa, och nör vi tror att det är vår tur så blir det MA.

Men, vi har bestämt oss för att våga försöka igen, så fort min kropp är redo.
Hoppas ju att min kropp fortfarande ska vara inställd på att vara gravid, så att det kan få gå fort.. Och gör det inte det så ska vi inte ge upp!
Nu vet vi att det funkar, att vi kan bli gravida trots allt det tunga som pågår just nu..

Skickar många varma styrkekramar och tankar till er alla!

Hej där..

Ja, det känns verkligen som om vi sitter i samma båt!
Skönt att du blöder mindre, önskar jag kunde säga samma sak..
 Hoppas verkligen att det "är över" för din del nu, så du kan få börja försöka igen.. Jag längtar dit!
Jag går hemma och försöker komma igång. Idag får det bli lite uppryckning, städa lite och sätta en ny tröskel in till vardagsrummet.
Skönt att hålla sig sysselsatt och tankarna på annat håll..
Det kommer ju ändå över en titt som tätt, så det är skönt med de stunder som kan få vara "tanklösa"..

Så nu släpper vi in livet och sätter vi fart mot plus! Vi ska bli mammor och pappor, vi med!
Massa kramar! Vi ses i den andra tråden!

Åh, vad bra! Fram för blödningsfria dagar..
Vi åkte in natten mellan torsdag och fredag så, den 11/6 blir det väl som MA konstaterades. Blödde inte så mycket första dagen men, sedan dess har det varit ganska konstant. Inga jättemängder, men en konstant blödning ganska lik mens.
Åh, vad jobbigt att behöva vänta! Men, jättebra att du tagit vaccinet nu.
Tror mig veta att jag tog det som liten, så jag ska nog inte behöva ta det nu.
Ser också fram emot blod- och tanklösa dagar!

Ta hand om er, mot plus, som sagt! :)

Massor av kramar.

Hej alla,

fortsätter att skriva av mig här. Även om det är många som bryr sig så känns det som att det är här folk verkligen förstår än.

Känner mig så himla frustrerad över att allting är så besvärligt. Missfallet i sig känns förfärligt fruktansvärt jobbigt. Kan inte det räcka? I måndags gjorde jag min tredje medicinska behandling men det har inte hänt någonting. Om antibiotikan hjälpt bort inflammationen tills imorgon så blir det en skrapning imorgon. Vill ju bara att saker ska börja gå åt rätt håll. Sluta blöda, få igång ägglossningen och försöka igen. Längtar så mycket och just nu känns det bara som att saker står stilla...

Om en månad känns det säkert bättre men just nu.. Suck.

Skönt att läsa om er andra som plussat och som börjat få blodfria dagar. Härligt med lite positiva historier

Oh, jaså.. Ja, jag kollade ju mina antikroppar på inskrivningen så jag får väl se om jag behöver ta den igen.
Hoppas inte, vill inte behöva vänta så länge. Det kan ju ta sån tid ändå.

Tror inte jag har myom, har inga symptom på det, men det har man ju sällan.
Men det ska jag verkligen kolla upp! Vill ju optimera våra chanser så mycket det bara går!
Är du fortfarande blödningsfri?
Håller mina tummar för er (och oss)!
Kramarkramar.

Jag sticker in ett huvud och säger att jag finns här.. men nu vill jag bara förföra.. hehe...