Missed abort

Hej på er...

Fick i v. 11 veta att fostret dött i v. 9. Nu två veckor senare är allting äntligen ute efter skrapning, tabletterna funkade inte ett dugg. Har verkligen mått skit dessa två veckor, har gråtit så mkt att mitt ansikte har varit ständigt svullet. Nu däremot, efter skrapningen, känns det faktiskt bättre, det känns som att nu börjar man kunna lägga detta bakom sig och gå vidare.

Men hur går man vidare egentligen? Detta var mitt andra mf på raken och jag är livrädd för att bli gravid igen. Det känns som att jag redan vet att det kommer bli mf åxå...Och jag fixar inte ett till missfall! Så hur f@n ska man kunna gå vidare när man så gärna vill ha barn (har inga sen tidigare) men är så rädd för att bli gravid / få missfall? Jag vet inte alls hur jag ska hantera detta... Visst det är tidigt ännu och kanske känns d bättre framöver men just nu känns det bara så hopplöst.  

Efter mitt första missfall var jag åxå rädd i början av andra graviditeten. Men efter vi sett lilla hjärtat ticka på VUL så bara släppte jag oron och njöt. Sen några veckor senare fick vi veta att fostret slutat växa samma dag som vi såg det på vul. Hur elakt kan ödet vara egentligen?! Hur ska man någonsin kunna slappna av om man blir gravid igen...

Nåväl...bara lite tankar. Någon som gått igenom nästan liknande och som har nåt positivt att berätta? Någon som gått igenom en utredning för upprepade missfall och som fått veta att det var nåt fel som gick åtgärda?

Airamanna:

Tack för ditt värmande svar! Jag har som du lätt för att tänka praktiskt och att stoppa huvudet i sanden. Pga det efter förra missfallet fick jag panikångestattacker och mådde skit. Förstod inte riktigt vad det var förän jag själv började analysera att jag gått in för att "jag SKA må bra och inte vara ledsen" och därmed inte tillåtit mig själv att sörja. Då tog sig sorgen antagligen uttryck på andra sätt. Jag försöker att inte göra samma sak denna gång men det är inte så lätt att styra ens undermedvetna...

När man berättar för andra att man fått missfall, tex folk i ens närhet så märker jag att vissa bagatelliserar det, anser att det inte var ett barn, många som inte upplevt det själva förstår inte ens sorg alls, vissa säger att "ja men det var ju bra ändå för det var ju nåt fel på barnet"..(såna kommentarer fullkomligen hatar jag för det piggar inte upp eller hjälper, man tänker istället "jag men va fan, varför kunde inte barnet vara friskt??!) De flesta verkar inte förstå att det faktiskt är ett barn man förlorat även om det bara var några veckor gånget... Jag tror det var därför åxå som jag liksom stoppade huvudet i sanden vid förra mf-et, för jag tänkte att jag kanske överdriver min sorg och det kanske inte är så farligt. Nu har jag kommit till bättre insikt...

Har åxå funderat på att gå till en kurator fast först när jag blir gravid nästa gång för att få hjälp att inte stressa upp mig så mycket över missfallsrisken. Man är ju sååå otroligt rädd att det ska bli missfall för man vet hur hemskt dåligt man kommer må! Just nu kan jag inte tänka mig att bli gravid på ett tag men jag skulle tro att det kommer och då kommer jag gå både hos kurator kanske och hos privat gyn för täta kontroller. Även om det inte hjälper med kontrollerna så är det iaf skön att få veta om bebisen mår bra eller inte istället för att kanske gå med en dött foster i magen i flera veckor...

Du har en bra tanke där, att man ska vara glad så länge man kan och hoppas få vara det en hel graviditet. Ska försöka tillämpa dom tankarna nästa gång! :)

Tack än en gång för ett gulligt svar och jag önskar dig lycka till med nr. 3 åxå!
Många kramar