Ensam pappa oroad för sonen

Vi separerade när vår son var 5 månader gammal. Då hade vi kämpat och grälat i sex år. Barnet är nu sex år gammalt.

Vi gick till flera olika par-terapeuter i samband med separationen men mitt ex tyckte det var kränkande.

Jag tycker att mitt ex regelmässigt bryter i stort sett varenda överenskommelse vi gör. Vi blir osams i nästan varje transaktion oavsett om det gäller pengar, schema, skolan eller barnets uppfostran.

Jag tycker också att hon förebrår mig och klagar på allt jag gör och att hon startar gräl i varje tänkbar situation. Jag kan inte ställa en enkel praktisk fråga utan att hon kommer med någon typ av förebråelse. Om jag t ex skulle fråga om barnet behöver gymnastikkläder på måndag så skulle hon t ex vända det till att jag inte har koll på barnets gymnastiktider eller att jag borde betala mer för gemensamma inköp av gymnastikkläder.

Man har föreslagit mig att hon är boarderline eller har nån typ av problematik men jag är inte orolig för mitt barns säkerhet och jag vill helst inte heller sätta en sådan etikett på mitt barns mamma. Men min upplevelse av henne är tyvärr i varje fall att hon är extremt påstridig, egocentrerad, manisk, känslomässigt mycket labil och saknar viss grundläggande empatisk förmåga. 
 

Jag har länge försökt få henne att gå med på att vi regelbundet går till några som åtminstone kan vara med när vi gör våra grundöverenskommelser t ex om schemat. Jag har t o m föreslagit att hennes bror eller någon väninna till henne kan vara med när vi träffas. Dessutom har kommunen en tjänst med två parterapeuter som är kostnadsfria och bra. Jag har varit i kontakt med dem och t o m beställt tider. Men mitt ex vägrar.

Vårt barn börjar nu bli så stort så att han definitivt märker hur dåligt vi kommunicerar. Jag försöker bete mig så neutralt jag kan men det kommer aldrig att bli särskilt framgångsrikt så länge samarbetet är så extremt dåligt. Och ju äldre han blir desto mer kommer han att se det, tror jag.

Min son säger att mamma bara tjatar och gnäller och aldrig lyssnar. Han säger också att han helst vill vara hos mig hela tiden. Det gör ont i mig för jag tänker att han kanske säger tvärtom till sin mamma. Och då är han ju verkligen kluven.

För sonens skull borde vi börja samarbeta bättre och den enda lösning jag ser är att vi inte bara träffas per email eller i dörren vid lämningar utan sätter oss ned regelbundet tillsammans med någon som är neutral och saklig och åtminstone hjälper oss att få till och sedan hålla grundöverenskommelserna.

Hur ska jag få henne att gå med på det?

Hur ska jag göra så att vårt skitsamarbete drabbar sonen så lite som möjligt rent känslomässigt?

Tacksam för alla tips och idéer

Ursäkta att det  blev så långt