Min man sexchattar

Du ska tänka på vad du vill !
Det är väl ingen idee om du börjar bråka om vad han skriver
det strör bara ännu mer salt i såret.

Vill du leva med honom kan ni lösa det här , känner du att du kan lita på honom.
det är frågor som bara du kan svara på.
Men jag tycker att sexfantasier är en sak, såsom vanligt porr, när det fortvarande ligger på en envägskommunikation
men nu är det tvåvägskommunikation så det är mer än bara en fantasi. de ger och tar.
nen det behöver inte betyda något för honom mer än att han kännner sig uppskattad.

men det är förstås helt tokigt eftersom jag tycker att han ska finna uppskattning i ert förhållande både mot sig och dig.

Man beter sig inte så i ett förhållande.
Tycker du ska prata med honom eller gör samma som han,börja chatta med killar!

Jag har försökt att prata med honom, men han säger bara att han inte vill prata om det. Men jag får väl försöka igen. Men jag drar mig för att säga något, för vi har det ganska bra, så länge vi inte pratar om det. Men det är jobbigt för mig att inte kunna släppa det. Jag vill veta, helst allt! Men jag har inte tjatat om detta, bara sagt det en gång, idag. Men jag vill ha salt i mina sår....Tror jag. Känner mig lite förvirrad.
Jag älskar honom, och innerst inne tror jag inte att han skulle vara otrogen på riktigt(tror jag). Tilliten har fått sig en törn. Innan detta litade jag fullt på honom, funderade aldrig på om han skulle kunna vara otrogen. Biomedbonus, det är just detta att det är tvåvägskommunikation som stör mig så mycket. Och att medan jag har tjatat på honom på kvällarna att han ska komma och lägga sig hos mig, och han istället suttit framför datorn, att det var därför! Att han ville att jag skulle somna så att kunde prata med andra tjejer! Nu jagar jag upp mig igen känner jag...ena dagen tycker jag att det ändå är okej; han har ju inte varit otrogen på riktigt, han visar ju att han älskar mig, vårt sexliv har ju inte varit på topp.mm. Men dagen efter, som idag, har jag skitsvårt att komma över detta, och fast jag har förlåtit honom, så känns det nu som om jag iinte kan förlåta detta hur lätt som helst. Som om att han måste få något straff...

Jag har försökt lite smått att chatta själv med killar, som hämnd, men...det känns fel, så fort samtalet börjar komma in på sex så blir jag feg och loggar ur. Jag funderar på om jag ska bombardera hans dator m,ed sexbilder...Jag vet inte riktigt vad jag ska göra men jag vill hämnas på nåt sätt.

res bort med ditt barn och känn efter hur det känns

Jag har varit med om ungefär samma sak, och kan säga att steget från chatten ut i verkligheten inte är långt. Jag har sedan jag blev singel sexchattat med män och även ibland träffat dem. Det brukar visa sig att majotiteten har flickvän/sambo/fru. Och de är väldigt bra på att dölja detta. Man brukar veta på tiderna de vill träffas. Nä så jag skulle inte tycka att det var ok med sexchatt. Det är redan på den nivån en form av otrohet. Han har säkert redan tänkt tanken att träffa någon av dem. Han kommer ju undan med chattandet.

(Nu blir det lite klippt och klistrat från ett annat svar jag skrivit i en annan tråd, men jag vill säga i princip samma sak och vill spara tid)

Om du lider av att han sexchattar och att han inte kan/vill sluta så är det ett problem. Det kommer långsamt att suga livet ur er relation om inget händer.

Jag är själv anhörig till en sex- och kärleksmissbrukare som till en början porrsurfade så fort han kom åt, detta kombinerades sedan med sex- och videochatt så fort jag inte var i närheten. Jag har haft det uppe för diskussion flera gånger. I början fick han mig nästan att känna mig lite dum som ens klagade, det var ju bara "spännande" och han älskade ju MIG och ingen annan. De senare gångerna jag har "klagat" och sagt att "nu får det bli en ändring, jag orkar inte mer" så har han gråtit och sagt att han är dum och ska sluta. Men varje gång har han trillat dit igen. Han har förnekat sitt beroende och tyckt att "alla gör så". Tills nu. Den här gången har han insett att han faktiskt inte kan sluta, att han har ett beroende och att det sakta men säkert kommer att sabba vårt förhållande. Förra gången sökte han hjälp på www.slaa.nu men tyckte att han inte kände igen sig i deras berättelser, att han inte var en missbrukare som de var. Den här gången har han fattat att han faktiskt har förnekat det hela tiden, att han varit duktig på att ljuga för sig själv.

På www.slaa.nu, Anonyma sex- och kärleksberoende, kan man helt anonymt få råd och stöd genom andra i samma situation. Där finns även ett forum för anhöriga. Det kan vara bra för dig att gå dit och ta del av innehållet. Min sambo har gett sig sjutton på att han ska klara det här och att han vill att allt ska funka. Han har börjat dela saker som hänt under barndomen, sånt som satt djupa spår. Vi har kommit ännu närmare varandra än vi någonsin varit. Jag har lovat att hjälpa honom och inte låta det falla i glömska. Man måste hela tiden bearbeta beroendet. En alkoholist som inte dricker längre är ju fortfarande en nykter alkoholist.

Tolerera inte att han ljuger dig rätt upp i ansiktet. Men tänk även på att det är pinsamt för honom att tala om det här. Alla har rätt till och behöver privata tankar, onani och fantasier, men det får inte gå ut över någon annan! Låt det ta tid också, det tog flera år innan min sambo insåg att han hade ett beroende och sökte hjälp, men han sade även att han önskat att jag rytit ifrån tidigare (jag är alldeles för snäll) och krävt att han tagit tag i det här mycket tidigare. Attackera aldrig, förklara hur det får dig att känna dig och hur det kommer att bli i framtiden om han inte slutar. Ni har ju trots allt barn som förtjänar föräldrar som verkligen gör sitt yttersta för att skapa harmoni i familjen.

Om han faktiskt inte KAN sluta fast han försöker så be honom gå in på www.slaa.nu och åtminstone titta i forumet. Det finns jättemånga människor i samma situation, det underlättade väldigt för min kille att faktiskt förstå att han har ett problem och få se att han inte är själv. Man får vara med som anonym, men behöver inte ens dela något. Det går bra att bara lyssna och läsa.

Det värsta du kan göra är att blunda för det här. Det kommer alltid att sitta som en liten tagg i förhållandet, hur bra den än må vara i övrigt. Så småningom kommer den taggen att orsaka en rejäl infektion. Om han verkligen älskar dig så måste han ge det här en chans, om han inte kan sluta så har han ett beroende, så enkelt är det.

Lycka till!!

TS: Du skriver "Och nu idag sa jag till honom att jag vill veta vad han skriver när han chattar mm."

Det tolkar jag som att han fortsätter att sexchatta, fast du vet om det nu. Är det så?!?!

Hur kan han göra så mot dig i så fall?! Hur kan du tolerera det?! Att sitta och "se på" när han är otrogen mot dig.
Om du mår dåligt av det, vilket du uppenbarligen gör så får han väl f-n se till att sluta med det där. Det är ju helt respektlöst och ett stort svek mot dig.
Usch! Blir skitarg när jag hör sånt här.
Kräv att han slutar!!! Omedelbart!!!

Ett tillägg:

Att själv sex-chatta med killar för att "ge igen" tror jag inte funkar (och det verkar du inte tycka heller).

Två fel gör inte ett rätt, liksom!

hobnob: Jag utryckte mig nog lite fel, jag menade att jag ville veta vad han skrivit när han chattade. För han har slutat nu, eller åtminstone säger han det. Det har inte gått så länge tid än, och vi har varit bortresta en vecka strax efter att jag upptäckte att han chattade, och har nu bara varit hemma några dar. Han vågar knappt slå på sin dator alls längre, av rädsla att jag ska tro att han sexchattar...men det är ju självförvållat. Så jag "ser inte på". Tvärtom är jag fortfarande rätt misstänksam, litar inte helt på att han kommer sluta. Han säger att han har hållit på ungefär ett år. Jag antar att det är sant, varför skulle han ljuga om det? Det betyder alltså att han började när min mage började bli stor.

Anonym erfaren: du skrev "attackera aldrig, utan berätta vad du känner". Jag tänker att jag ska berätta vad jag känner, och inte vara arg, men sen går jag och tänker på det, och sen bara slänger jag ur mig saker och blir jättearg istället. Sen ber om ursäkt för mitt beteende...Verkligen knäppt. I förrgår var jag verkligen labil, i ena ögonblicket sa jag till honom att det är väl inte så farligt egentligen, i andra blev jag skitarg på tjejerna han chattat med och skrek att de är jävla horor, hur kan man bara skicka iväg nakenbilder och porrbilder på sig själv sådär och slängde sonens leksak i fönstret.
Och jag ber om ursäkt varje gång jag tar upp det, säger att jag ska bara fråga den här saken också, sen ska jag försöka släppa det. Och försöka bli glad igen, för jag känner mig inte alls särskilt glad nu. När vi pratade lite idag när vi var ute och gick så slätade jag liksom över och sa att "du är ju iallafall en erfarenhet rikare, eller flera". Så känner jag ju inte nu precis.

Jag inser att det inte är jag som gjort fel, att det inte är jag som ska be om ursäkt, men jag är van vid att ta på mig skulden för saker; sig själv kan man ju ändra på, men inte andra.

Men visst har jag rätt att få tid på mig att släppa detta?
Jag tänker på alla gånger som han varit spydig, småelak och kall och avisande mot mig sen sonen kom, och att det här är förklaringen, han hade dåligt samvete och ångest för vad han gjorde. Och tog ut det på mig, blev arg på mig. Jag tänkte att det var för att det var så stor omställning för honom att få barn, och att han inte ville röra mig berodde på att jag gått upp i vikt under graviditeten. Det kanske var omställningen också.

Vi är föräldraledig tillsammns två veckor till nu, har varit det 1 vecka, men då varit hos föräldrar. jag hade sett fram emot de här veckorna så mycket, men nu känns det bara jobbigt.

Hej

Vill bara säga att jag har varit med om liknande. Ge det tid, det är jättejobbigt och svårt att släppa sin misstänksamhet. Jag fick förtroendet att kolla datorn när jag vill. Min sambo har slutat sexchatta, kollar då och då på porr, försöker att smyga med det men det är ingen mening för jag hittar.

Börjar känna att jag kan släppa det hela och kollar inte så ofta på datorn hans.
Det värsta med det hela är att han ljugit mig rätt upp i ansiktet och även som din man blivit arg/sur fast det var han som gjorde fel visade det sig i efterhand.

Kram

Om jag vore Du skulle jag skippa den "super-super-pedagogiska" ambitionen och i stället bli förbannad och låta känslorna inför vad han gjort flöda fritt. Det är ibland det enda sättet att få en människa att förstå hur mycket den skadar och sårar.

Om han klagar på att Du är arg/ledsen/frustrerad kan Du enkelt svara att så går det när man är otrogen - då blir en partner förbannad, och fråga honom hur fasen han har tänkt lösa den här situationen! För otrogen är just vad han är. Det är inte Din sak att vara pedagogisk eller lösa situationen, det är hans problem. Aneldningen till att Du kan "unna" Dig denna attityd är att han placerat er relation i ett nytt "ball-game". Ni har passerat en gräns som gör er relation mycket, mycket bräcklig. Det är allvarligt.

Han måste förstå att Du under inga omständigheter accpterar att han håller på och utbyter sexuella flirtmail med andra. Fråga honom vad som fick honom att tro att Du är en kvinna som tar sådan skit. Det är inget att skämmas för att man inte accpeterar att bli utsatt för otrohet, man ska snarare skämmas om man tycker att man är så lite värd så att det är OK att bli behandlad så.

Vad jag säger är alltså att jag tycker att Du ska vända upp och ner på hela huset tills han säger förlåt och VISAR att han förstår hur Du känner när han gör så här. Klarar han inte av att visa medkänsla i en sådan här avgörande situation för relationen så är han ingenting att lita på i framtiden heller. Då är prestigen viktigare än Dina känslor.
Kram och lycka till! Kriya

Alltså det här funkar ju inte det tror jag du märker. Hur ska du veta att han älskar dig om ert sexliv är noll och han kommenterar andra tjejer som sexiga och upphetsande? Om man inte har dåligt självförtroende innan så får man det väl då!

Säg att det ska sluta bums eller dumpa honom, du förtjänar bättre än så!

Bra Marlean!

Visst ska man kräva en förändring, man ska inte bara sitta och säga "snälla" och hoppas att personen i fråga är snäll och förändrar sig. Att bli förbannad kan antingen fungera alldeles utmärkt som en "eye opener" men det kan även göra att personen vänder taggarna utåt och blir defensiv och vägrar kämpa alls.

Man får väl helt enkelt känna efter. Är den här personen värd att kämpa för? Han kan ha fastnat långt nere i en depression och ett missbruk som han inte kan ta sig ur själv. Frågan är om han vill och orkar ta sig tillbaka.

Min sambo har berättat att han inte fattade hur mycket han behövde hjälp. Det var bara alkisar på gatan och tunga narkomaner som var beroende och behövde hjälp. Inte en man som kunde sköta hus och hem och räkningar och hålla en fin fasad utåt. Att jag "tjatade" hade ju inget med honom att göra, det var ju bara jag som hade dåligt självförtroende... Idag är han en helt annan människa, tack vare att vi sökte hjälp.

Exemplen på män som i samband med tillökning i familjen spårat ur och blivit porr- och sexberoende är oräkneliga. I många fall har förhållandet spruckit i onödan när familjeterapi kunnat hjälpa. Nu har ni ändå barn med i bilden som förtjänar att ni försöker reda ut det här. Ett bra tips är att prata hos en familjeterapeut, på "neutral" mark där ingen kan börja skrika och gapa och rusa ut genom dörren.

Visst, det kan även vara så att ni växt isär helt enkelt, att förhållandet inte är menat att hålla. Men för ert barns skull så måste ni söka utomstående hjälp!

Anonym (erfaren) har viktiga inslag i sitt inlägg tycker jag, och jag vill tillägga lite om att "bli förbannad";

Jag tycker att det OK att vara förbannad så länge man inser att vreden egentligen bara är en täckmantel för att man är ledsen, sårad, frustrerad, olycklig etc. Det kan vara lämpligt att säga till sin partner exakt varför man är arg ("jag är arg för att jag är ledsen för att ..... hände", eller "jag är arg för att jag är intensivt orolig för att ..... händer igen" etc.), så att inte vreden komplicerar istället för att vara en ärlig känsloyttring som resulterar i ökad kommunikation. Det är viktigt i viktiga lägen att man inte håller tillbaka sina känslor, precis som det är viktigt att man inte gömmer sina känslor bakom personangrepp och kränkningar. För att någon ska förstå vad jag känner måste jag berätta vad jag känner.

Övrigt tillägg om vrede: man får välja sina krig. Det går inte att bli arg för minsta lilla sak, och ändå tro att man får gehör när det verkligen gäller. Förutsatt att man är hyfsat duktig till vardags på att hålla ett jämt temprament anser jag att det är helt OK att protestera med kraft när grundläggande gränser för att kunna bibehålla en respektfull, ärlig relation - passeras. Det är att bry sig om relationen, om man konstaterar att relationen - genom en felaktig gärning - övergår från att vara positiv till att bli destruktiv och med kraft protesterar om så sker. Otrohet/sexchatt är ett sådant exempel när det är viktigt att protestera med full styrka. Att han/hon inte plockar in disken i diskmaskinen är inte ett sådant exempel.

Det gäller att bara anlita hela sin armé när det verkligen är kris. Då kan hela relationen vändas till något positivt. Det kan frigöra känslor som suttit fast även hos partnern. Men vreden/att bli förbannad/att ge utlopp för alla inre känslor, får aldrig, aldrig missbrukas i vardagssammanhang eller obetydliga situationer. Dessutom måste man vara snabb med att uppfatta om partnern verkligen visar att han/hon förstått budskapet. Om man fastnar i bitterhet går chanserna till försoning förbi, och då kunde man ju struntat i att bli förbannad överhuvudtaget...

Bra talat Kriya, jag håller fullständigt med!