Septemberbruttorna - tråd 20

miolina; tråkigt att höra. Hur går det med er? Skönt att de i alla fall har honom under kontroll. 

Hu, hemska helg! I veckan har jag haft lite ont i magen till och från. Har tänkt att det varit något tillfälligt och inte brytt mig mer om det. Men i fredags, lördags och igår fick jag bruna flytningar och när magen gjorde ont i princip hela sändagen och inte ville ge med sig blev jag riktigt rädd. Blev så orolig...

Pratade med sjukvårdsrådgivningen som tyckte att jag skulle åka och kolla upp det. Blev ju inte mindre orolig av det, så det var bara att bege sig till gynakuten. (Var dock lite orolig att du skulle tycka att jag var löjlig.) Sköterskan som skrev in mig var jättegullig och verkade tycka det var vettigt att komma dit, vilket kändes lite bättre. Sedan var det bara att vänta till doktorn hade tid. Det var förvisso inte någon överaskning, och som tur var låg det både choklad och bok i väskan. Fem nervösa timmar senare blir vi insläppta till en doktor som först lyssnar på vad jag har att säga, undersöker mig (AJ!) och konstaterar att hon inte kan se något som skulle vara fel. Och uppenbarligen var det inte alls vad hon ville, för då blev hon sur och framförde att jag inte hade något där att göra och att det faktiskt var andra människor som väntade. Kändes som att hon läxade upp mig för att jag inte hade något "riktigt" problem och som att hon trodde att vi kommit dit bara för att få ett vul. Både jag och sambon reagerade. Blev så ledsen. 

Visserligen är jag jätteglad för att det inte var något fel. Jag fick se ett tickande hjärta och fick veta att allt skulle vara okej. Men ändå lämnade jag sjukhuset ledsen och det hänger fortfarande i sig. Känns som att jag är ivägen och inte hade rätt att komma dit. Hon fick mig att känna mig som en stygg och elak figur som bara tänker på mig själv och tar upp viktig tid för andra patienter som behöver doktorn mycket mer än jag. Typ: "bara för att du kommer hit och tar min tid så kommer någon annan att dö". Så känns det.

Det låter som en skön och vettig praktikplats, jumjum. Känns som att man lär sig mer om man faktiskt får arbeta under lite mer verkliga förhållanden. Hoppas William mår bättre snart.

Hej på er,

Grattis till både Sweedy och Jumjum! Härligt glada nyheter.

Ultraljudet gick bra, fast lite knöligt. Den lill* hade lagt sig lång ner så det var svårt att komma åt att mäta. Efter ett tag så löste det sig dock. (Attans också, jag som börjat se fram emot ett andra ul.. ) Allt såg bra och normalt ut. Jag blev flyttad två dagar, vilket stämde bättre med vad jag själv räknat på. 

Nu har jag dessutom kännt de första buffarna. En supermysig känsla... Livet känns härligt. 

Hej på er. 

Jag håller med corax, hinner det rinna iväg så mycket tid mellan gångerna man tittar in här?!

Med mig är allting bra, och jag börjar inse att jag väntar barn. Det är långt till golvet och extrakilona börjar bli allt tyngre. Min barnmorska skrattade åt mig när jag i vecka 30 konstaterade att jag började känna mig gravid. Hon tyckte att det var på tiden.
 
Snart är det dags. Känns overkligt att jag redan är en bra bit in i vecka 33...  Någon som tänker ta vid efter mig?

Jumjum, hur gick det med inskolningen?  

Tänkte bara titta in och berätta att det var en liten Emil som bodde i magen.

Ojsan, sprang tiden iväg så. Tja, jag kanske ska informera lite närmre om Emil...

För tillfället ligger det en två månader gammal Emil bredvid mig i sängen och "pratar" med täcket. Den här tiden har gått så galet fort. 7 oktober föddes han, 48 cm lång och vägde 3170 g. Söt redan från början och blir mer söt för varje dag som går. Måste bero på alla sötsaker jag åt som gravid. Förlossningen var nog en ganska standardförlossning. Det tog 19 timmar från första värken tills dess att han var ute. Tog en vecka innan jag kunde llverväga att skaffa syskon så småningom.

Nu börjar vi lära känna vår son och han har nog lärt känna oss. Men jag saknar min mage...