Att komma ut med flickvän

Kan du inte prata om din "vän" ett tag för de i telefonen? Berätta vad ni gör osv.
Så lägger de snart ihop ett och ett och inser att din vän är mer än en vän. Så behöver du nog inte säga så mycket sen utan det faller sig själv. Om man nu inte vill ringa och säga allt pang på.

När min kompis kom ut för första gången med en relation, iofs en kille, så valde han att berätta för bra kompisar som han visste skulle acceptera det. För att vara garanterad bra respons från början. I slutändan var det ingen som blev speciellt förvånad och alla blev glad för hans skull, även om det inte var superenkelt. Hoppas det går bra för er. Love rules!  Lycka till.

Tack för era inlägg. Inga fler med erfarenhet av detta?

Det var roligt att berätta för våra gemensamma vänner att vi hade blivit mer än bara vänner och vi fick enbart glada och positiva reaktioner. Det var nästan så vi fick göra upp vem av oss som skulle få berätta för vilken vän :)

Att berätta för morfar var däremot lite besvärligare.. ojoj innan jag fick ur mig det! Jag trodde säkert att han skulle ta det bra (vilket han också gjorde!) men det kändes så himla krystat. När jag skulle berätta för mamma visade det sig att hon redan lagt ihop två och två (bl a då jag lämnat min presentationssida på www.sylvia.se uppe på deras dator... hoppsan).

För de flesta andra sedan så har vi liksom inte berättat, vi har bara varit och så har folk fattat själva!

Hur hade du berättat för dina föräldrar om ifall den stora kärleken varit en kille?

Berätta att du funnit äkta kärlek, hur lycklig du är, hur bra det känns. Dom frågar garanterat vem det är och då kan du ju säga det rakt på sak.
Förhoppningsvis inser dom det stora med att hitta kärlek, oavsett vilket kön din älskade har.
Har du alltid varit svag för tjejer eller är det bara nu?

Jag har alltid beundrat människor som blir kära i personen, oavsett vilket kön den har.

Jag är straight as an arrow, men bryr mig väldigt lite om folks val av partner.
Love rules -  alltid.

Kram och lycka till med både familj och kärlek.

Känns jätte bra att läsa era inlägg. Jag tror nog jag ska samla modet till mig.

Jag har inte varit svag för tjejer förut detta är bara nu och det jag känner är just att det är individen jag blivit kär i. Jag tror verkligen på att det är personen kärleken går till och ur detta har det för min del vuxit en attraktion. Jag är inte av tron att man är homosexuell eller hetero eller bi utan att man är öppetsexuell liksom. Jag är väl lite rädd för att folk kring mig ska placera mig i ett fack jag inte tror på liksom. Fast sedan om det är det som krävs för att få vara avslappnad i mitt förhållande kanske det är värt det.

Jag var också väldigt rädd för att bli placerad i ett fack i början. Insåg att jag inte var straight relativt sent och kallade mig först bara för icke-straight och sedan för bi.
Nu vet i tusan vad jag är för något egentligen, fortfarande bi antar jag (mitt FL-namn till trots) men det spelar liksom ingen roll! Nu lever jag ihop med en kvinna och att det råkar vara en kvinna spelar faktiskt roll ibland, men om jag är homo eller bi eller ngt annat kvittar. Ifall folk tror att jag har en viss läggning kvittar också. Men som sagt, i början var det viktigt, så jag förstår dig.

Lycka till med klivet ut ur garderoben och gratulerar till stora kärleken! :)

Ja det är väl det att det är så nytt detta med att berätta för folk. Jag känner att jag måste liksom få förklara mig som att det är något "fel" och motivera mitt "val". Jag önska jag kunde stå på mig mera. Men med tiden kanske det kommer också. Däremot känns det rätt okej med att berätta för mina närmaste och sedan vänja mig i att dem vet. Har läst om att det är en process om det är jag nu villig att hålla med om. En berättaprocess liksom.

Men varför är man så osäker hade det varit en kille hade jag ju troligen bara berättat det poäng gång. Det är liksom okej att ha små känslor för en killkompis och sedan att man blir tillsammans. Men här har jag aldrig ens berättat att jag varit små intresserad av min tjejkompis.