Att komma ut med flickvän

Jag har ju pratat en hel del om min "vän" men jag hoppas de inte låst sig för mycket vid att jag sagt att hon just är min vän för ett tag sedan. Får hoppas mina föräldrar märkt ändå hur jag pratar om min "vän" att jag kanske känner mer. Men jag ska tänka lite mer på det när jag pratar med dem i framtiden. Känns som en bra övergång tack Honey Boo!

Tack för era inlägg. Inga fler med erfarenhet av detta?

Känns jätte bra att läsa era inlägg. Jag tror nog jag ska samla modet till mig.

Jag har inte varit svag för tjejer förut detta är bara nu och det jag känner är just att det är individen jag blivit kär i. Jag tror verkligen på att det är personen kärleken går till och ur detta har det för min del vuxit en attraktion. Jag är inte av tron att man är homosexuell eller hetero eller bi utan att man är öppetsexuell liksom. Jag är väl lite rädd för att folk kring mig ska placera mig i ett fack jag inte tror på liksom. Fast sedan om det är det som krävs för att få vara avslappnad i mitt förhållande kanske det är värt det.

Ja det är väl det att det är så nytt detta med att berätta för folk. Jag känner att jag måste liksom få förklara mig som att det är något "fel" och motivera mitt "val". Jag önska jag kunde stå på mig mera. Men med tiden kanske det kommer också. Däremot känns det rätt okej med att berätta för mina närmaste och sedan vänja mig i att dem vet. Har läst om att det är en process om det är jag nu villig att hålla med om. En berättaprocess liksom.

Men varför är man så osäker hade det varit en kille hade jag ju troligen bara berättat det poäng gång. Det är liksom okej att ha små känslor för en killkompis och sedan att man blir tillsammans. Men här har jag aldrig ens berättat att jag varit små intresserad av min tjejkompis.

Tack känns jätte bra det du säger. Jag märker bara så fort när jag pratar om det att jag tänker vidare liksom och blir osäker inför det. Jag ska fokusera på kär facket det låter verkligen som det bästa av dom alla=).

Det är ju lite att jag berättat för en av mina närmaste barndomsvänner där hon ifrågasatte om det var på riktigt osv, att det inte var någon grej bara osv. Då kände jag ju att mitt svar kärlek inte räkte vilket egentligen säger mer om min vän än om det jag känner. Men det fick mig lite att tänka bara att det faktiskt inte alltid blir den självklarheten för folk som man kan tro. Men idag känns det bra mellan mig och vännen men jag känner ändå att hon inte vill se det ifrån mitt perspektiv.

Ja det är väl den där boken man hade i skolan då. Nä men det är väl att alla skapar sig olika erfarenheter här i livet som bidrar till ens värderingar. Det är bara tråkigt att en sådan sak som min största kärlek är bara en grej för tillfället enligt min vän, att en sådan sak ska spela så stor roll. Dock tycker jag det är en rätt stor oförståelse ifrån hennes sida, nästan som att hon vill missförstå. Jag är bara räd att jag ska ha känslan av att behöva hävda mina känslor. Om det arbetet i motvind är något jag kommer orka i längden. Men jag hoppas på att det är som du säger gaytjejen att man kanske växer in i en trygghet i det och inte känner att man kommer behöva hävda sig.

Ville bara meddela att ett rätt stort steg skett jag berätta för min mamma. Hon tog det precis som jag trodde, alldeles perfekt. Hon var så glad för min skull att jag äntligen blivit kär.