Tycker inte om min mamma

Jag hatar inte min mamma, riktigt än.

men mina föräldrar separerade för ca 1år sen, och under det året har hon använt mig som vännina och psykolog.

Jag pallar inte med bitterfittan längre. Hon håller på och klagar heeela tiden, skäller ut min pappa (tycker synd om honom), ringer mig för att klaga på honom.

Nu orkar jag inte mer så nästa gång ska jag säga ifrån. Hon kommer bli skit sur men det får man väl ta då.

Tycker du ska gå till en psykolog och prata igenom allt, kan ge dig styrkan att säga ifrån.

Jag är just nu gravid och fick gravid deppression och fick prata med psykolog, som har hjälpt mig.

Eller gå familjerådgivning med mamma så kanske du kan prata fritt om hur du uppfattar allt.

Lycka till med Mamma.

Jag hatar inte min mamma, jag älskar henne. Men jag förstår samtidigt hur du känner. Jag älskar min mamma för att hon är just min mamma. Men jag tycker inte om henne. Hon är otroligt självisk och tar endast hänsyn till sig själv i ena stunden. Ibland kan hon vara gullig och hjälpsam, men det finns alltid ett "men". Man måste ALLTIS ge tio gånger i gengäld det man får.

Ja, du har nog rätt i att jag kanske borde vända mig till någon så att jag kan få prata ut om detta. känner verkligen hur energin och livsglädjen rinner ur mig när jag ska träffa henne.

Tack för råden. Lycka till själv med din mamma, låter som en bra idé att säga ifrån! Jag önskar att jag också kunde säga ifrån, men det känns som att det har pågått för länge för att jag ska säga ifrån nu. eller så orkar jag helt enkelt inte ta all dramatik som skulle uppstå.Jo, jag förstår vad du menar. Det är inte det att jag inte älskar henne, för det är klart att jag gör det, eftersom hon är min mamma. Men kan man inte älska och hata en person samtidigt? Eller hata delar av personen?
Just det här med att man måste ge tio gånger i gengäld det man får känner jag igen. Min mamma har på senare tid börjat spendera oerhörda summor pengar på mig och mitt syskon, genom att t.ex. ta ut oss på klädshoppingturer eller bjuda på en resa. Dock är det väldigt nyckfullt och man måste alltid understryka hur tacksam man är och det känns alltid som att det finns en hake, man måste liksom "betala" tillbaka.

 T.ex. en dag när vi gick på stan hittade hon en kappa som hon tyckte var fin och propsade på att jag skulle prova den. Jag provade, den satt fint och det var absolut inget fel på den. Jag har redan en bra och varm vinterjacka i dun som jag gillar och detta var en tunnare ullkappa så jag sa att den var fin,men nu hänger vi tillbaka den. Hon propsade på att få köpa den åt mig och efter en stunds tjat sa jag "tack så mycket, vad snällt av dig". När vi har köpt den vill jag bjuda på fika som tack och då säger hon "ja, jag måste ju erkänna att det var av lite egoistiska skäl som jag köpte den där kappan", "jaha?" svarar jag förvånat, "ja, den jackan du har nu är ju så fruktansvärt ful!". Tack för den, var det verkligen nödvändigt? 
Det är precis som att hon är ouppfostrad och inte vet hur man beter sig. Det är väl inte okej att säga så även om det är till ens dotter?

Detta var ju bara ett av många exempel, många gånger så handlar det om att konstant understryka att hur snäll och god hon är som gör något snällt, och då handlar det inte om köpa saker.

min mamma söp när jag varliten & det blev familjehem för mig & mina syskon. Åren var jobbiga.
Visst träffade jag henne men hon var full vid ett tillfälle, jag var 6 år & skällde ut henne, hon lovade bli nykter. Men inte höll hon d löftet.
Flyttade hem -94 & bodde hemma till -00, då var jag svårt sjuk & låg på sjukhuset efter att ha svimmat på min ferieplats som var på sjukhuset.
Flyttade till mitt andra familjehem som jag bott hos mellan -92 till -94.
mamma blev vansinnig hon vägrade förstå varför jag bodde hos dom.
hon söp till det mellan 2000 & 2002, ringde till fam.hem & ville prata med mig till slut fick vi dra ut jacket, ingen orkade med henne allra minst jag.

Idag dricker hon inte, men jag vet att det ligger latent i henne.
"004 fick jag en underbar son 6 hon blev världens stoltase mormor & dricker inte längre, men jag vet att hon kommer ta till alkoholen & då kommer inte jag att finnas där för henne.

hon ringer jämt, domerar & bestämmer över mig, sägwer man ifrån så blir hon sur & nu har det gått över styr så jag kommer bryta kontakten med henne. Min själ är fortfarande full av sår sedan jag var liten flicka.

jag gör det för minb skull, måste få bli hel & läka, få henne förstå att mitt liv är mitt & inte hennes.

Det hade kunnat vara jag som skrev texten. Min mamma är som ett barn. När hon vill ha något så måste det ske NU. Jag fick nyss veta att hon har såna EXTREMA skulder som rör sig om hundratusentals kr, att hon fått skuldsanering eftersom hon tagit sms-lån! Jag blir så besviken men inte förvånad.
Hon förstörde min chans att få träffa min pappa under min uppväxt (min otroligt fina, snälla, smarta pappa) som gjorde allt för att få lära känna mig och få se mig som barn.
Hon ska alltid ha rätt och säger ofta till andra när de har fel. Det är alltid mest synd om henne.

Trots att hon är som hon är så förlåter jag henne.
Jag brukar tänka att "det är inte lätt när man är en idiot". Antag att hon faktiskt inte kan tänka som en vuxen människa... Då är det inte lätt att handla rätt, som en vuxen intelligent, erfaren individ.
Men jag har väldigt svårt att tycka om henne. Så är det bara. 

Min mamma har jag inga problem med även om hon har lite knepiga sidor ibland hon också. Men det är inget stort, mer inom ramen för normal mänsklig ofullkomlighet. Ingen är ju helt perfekt, och mamma har jag i alla fall en normal och bra relation till i det stora hela. Mellan mamma och mig finns det skratt och det finns värme.

Pappa däremot. Precis allt ni som skrivit i tråden skrivit om era mammor har jag däremot i min egen far. Han är helt omöjlig att ha en bra relation till. Han är lite lynnig och snarstucken, man vet aldrig var man har honom.

Egotrippad, självupptagen och uppblåst med stort bekräftelsebehov. Han är som ett stort barn bara!
Ber man om hjälp ska han ha nåt tillbaka.. När jag växte upp normaliserade jag situationen men nu som vuxen är jag till 100 övertygad om att det är nåt fel på honom på riktigt Han är störd!

Jag skulle inte kunna skriva alla tokigheter som varit med honom för alla skulle tro att jag ljuger och hittar på. Det är så uppåt väggarna ibland alltså..

Det var alltid gnabb och tjafs hemma när jag växte upp. Det eller att han var frånvarande, och iväg på jobb. Aldrig någonsin bara en normal vardag. Pappa kan liksom inte vara normal och avslappnad och prata helt vanligt bara. Han bara kör på utan att lyssna. Han kan inte ta ett nej, utan insisterar på att få köpa saker eller göra saker för en som man inte bett om. Sånt som man rakt ut säger nej till!!! -Tack pappa men det är bra, du behöver inte göra det här för mig jag vill faktiskt inte.. Ändå insisterar han. Och sedan blir han som ett barn och blir besviken och beter sig som en martyr när man inte visar tillräcklig tacksamhet över det han gör. Allt runt honom slutar alltid  med någon typ utav konflikt har jag märkt..

Han kan aldrig förankra nåt med oss andra utan gör saker över huvudet utan att fråga. En sommar på landet förslog min pappa att min jämnåriga kusin kunde komma och hälsa på. Han kunde hämta henne när han ändå skulle in till stan i ett ärende. Jag höll med om att det var en bra idé, men jag sade nej med motiveringen att jag var upptagen med annat, mamma skulle skjutsa iväg mig på en grej och jag skulle sova borta i ett par nätter. En annan gång kunde kusinen gärna få hälsa på! Det uppfattade inte pappa trots att han satt vid bordet mitt emot när jag förklarade. Han tyckte att hans idé var så förträfflig att han inte tog in informationen från mig och min mamma, utan han hämtade min kusin som fick sitta en helg och glo in i väggen helt själv på vårt landställe. Bara ett utav otaliga exempel på hur krånglig han är att ha att göra med.. Det blir alltid krångel och missförstånd och tjafs runt honom. Alla blir på dåligt humör.

Som vuxen börjar jag mer och mer att faktiskt tycka illa om honom. 

Min pappa är också totalt otålig i allt och när han får en idé så som du skriver så måste det ske NU på en gångZ Han kan aldrig vänta utan då blir det tjafs och konflikt i stället.

Jag hatar inte min mamma men jag älskar henne inte heller. Hon har alltid varit väldigt känslokall, nedlåtande och förminskande mot mig. Har aldrig känt att hon bryr sig om mig eller älskar mig. Hon har dessutom missbruksproblem vilket inte gör saken bättre. När jag var liten fick jag bara höra allt jag gjorde fel, hon kunde dra mig i håret eller bara ignorera mig om jag gjorde fel (enligt henne, men även om jag gjorde något "bus"). Fick höra att det var något fel på mig och att jag skulle vara fin om jag var smal för det var så äckligt med feta människor (var inte fet, när jag tittar på bilder ser jag ett helt "normalt" barn, varken tjock eller tunn).

Hon är otroligt negativ och nedlåtande, dömande mot alla människor ("vad är det för fel på den människan...") ska alltid krångla till saker så inåt så att man till slut tappar all lust att göra något med henne, det går inte att planera saker med henne för det ska alltid bli exakt som hon vill, annars går det inte. Hon har ingen önskan att umgås med varken mig eller barnbarn egentligen men kan ändå ringa och tjata om att vi ska träffas, för att det "ska vara så". Jag tror att hon vill att det utåt ska se ut som att hon har en bra relation med mig och barnbarnen, att visa upp på instagram. Men de få gånger jag verkligen behövt barnvakt när barnen var små så har hon alltid varit upptagen så jag har slutat fråga. Hon kan bjuda in oss på fika men när vi kommer dit så är hon totalt ointresserad och sitter med sin telefon istället. 

Har faktiskt försökt bryta med henne många gånger men hon lyckas nästla sig tillbaka. Mycket genom att spela på mitt dåliga samvete att mina barn inte ska få ha en mormor. Men de känner ju knappt henne då hon aldrig vill umgås med dem...

(Min pappa hade jag en - för det mesta- jättebra relation med men han dog för 10 år sen.)