Hennes borderline knäcker mig - totalt (väldigt långt)

Hon drar ju med dig i sitt elände. Och uppenbarligen behöver hon förlora allt för att vakna. Beklagligt att hennes föräldrar inte bryr sig. Du har kämpat som en tok, men nu måste du tänka på dig själv och barnen. Det här funkar verkligen inte! Det jag vill säga att jag tycker att du gör all rätt i det hela och tveka för Guds skull inte igen och om du inte kan motstå, tänk på barnen.  Massa stöttande kramar!

Tjuter som ett litet barn här (och man ska kalla sig för man?), och tänker bara på alla bra stunder vi haft. När vi tittar på TV, spelar sällskapsspel, hur givmild och omtänksam och bra mamma hon är när hon inte är manisk eller annat som har med borderlinen att göra. Men trots det är jag väldigt säker på att jag inte kan leva med henne. Jag lurar bara mig själv annars. Så nu har jag suttit och fyllt i alla papper inför skilsmässan. Har sån ångest att jag knappt vet vad jag ska göra :( Och här sitter jag bara och gnäller, ungefär..

Borderline har hon fått fastställt, bara. Sen misstänker läkaren att hon är lite manisk också (hon uppför sig som om hon vore det iaf). Jo, litegranna.. Men det känns inte som rätt grej för mig.. Har t.o.m. svårt för att prata med kuratorer osv. Inte min grej bara :/