Hennes borderline knäcker mig - totalt (väldigt långt)

En människa med borderline kan vara otroligt "jobbig" att ha med att göra p g a all turbulens som skapas. Jag kan inte uttala mig för hur det är för personen med borderline utan bara i egenskap av en som dragits in i turbulensen. Bara för att en mäniska har borderline innebär det inte att de inte älskar sina barn mindre men oförmågan att kunna vara med att skapa en omgivning som är lämplig för barnen utan turbulens och häftiga humörsvängningar är ganska svårt. Om humöret svänger relativt snabbt (med kanske ett humörläge som kvarligger i några veckor hos en depressiv eller bipolär) svänger humöret betydligt snabbare hos en borderline (kan svänga på timmar, dagar eller minuter). Det skapar ju en ganska så jobbig situation för speciellt barnen som behöver en trygg miljö. Det finns olika nivåer på borderline där de riktigt svåra är rent livsfarliga att ha att göra med p g a impulsiviteten. Du kommer alltid att ha en relation med din fru oavsett om ni skiljer er. Hon behöver verkligen ta hand om sig själv och försöka att hitta sig själv och en stabil plattform. Du kan glömma att du kan hänga med i alla turer och försöka förstå varför allt händer och hur det händer. Du ska bara koncentera dig på dig och era barn. Huruvida din fru vill ställa upp på behandling kan bara hon svara på då vi inte får låsa in människor hur som helst men jag tror att ett konsekvent handlande med upprepning om att barnen far illa om hon inte söker hjälp skulle kunna få henne att komma på andra tankar. En människa med borderline är ju ingalunda dum och förstår ju mycket väl i de stunder det är lugnt, varför hon/han behöver hjälp. Jag har aldrig träffat på en person med borderline som varit lycklig i all turbulens. Det är helt enkelt deras helvete på jorden och är så stressfyllt och ångestfyllt så det kan vi inte förstå. Inte desto mindre måste ändå barnen skyddas för de ska inte behöva visa sådan extrem förståelse till sin förälders handlande. Jag tror inte heller innerst inne att de kan göra det utan kommer att bära med sig en säck med skuld till sin förälder om de måste bevista och leva mitt i turbulensen. Det är helt enkelt inte ok för dem att behöva tassa på tå för att mammas humör svänger snabbare än en slalomåkare på is eller att behöva hitta sin mamma halvdöd i ett suicidförsök. Hon måste ha ett bra nätverk (som i hennes fall inte behöver innefatta sin egen familj utan kontaktpersoner och stödpersonal samt andra kanske vänner och bekanta) runtom sig och hon måste verkligen vilja själv samt att du sätter P för hennes beteende när det blossas upp. Om detta innebär att du kan vara en del av nätverket så är det bra men jag tror att det är bra att du verkligen bestämmer dig för vilken roll du ska ha, det bör inne finnas en chans för henne att vara osäker på var hon har dig för i de svåra stunderna tappar hon totalt fotfästet och även tron på stöd och upplever att hon är totalt ensam. Ovasett vad du väljer tror jag att just konsekvent handlande är jätteviktigt. Även om det innebär att du backar och tar hand om barnen så är det ju konsekvent och du finns där när hon mår bättre. Det är ett faktum att många med borderline försöker att ta sitt liv. En del lyckas tyvärr. Jag hoppas verkligen att det går bra för er och med barnen. En fördel är att om hon är beredd att sluta med alkohol och droger, gå i terapi (under en låååååååång tid), bibehålla sitt nätverk samt låta tiden gå och bli äldre så finns sannolikheten att det lugnar ner sig. Möjligtvis kan det komma perioder av nedstämdhet och depressioner men sett till övriga symptom är det ändå ganska lättbehandlat. Jag tycker även att de kan vara lite säsongsbetonat (om de kommer under hösten kan ju exempelvis ljusterapi vara en insats). Det finns alltså en ljusning. Hon har ju ändå haft stunder då hon handlat klokt och förnuftigt.