Problem med att gå ner i arbetstid..

Hej, Tack för svaret :) Men finns det någon lag som säger att jag har rätt till det? Jag har läkarintyg på att min son är så krävande att det är praktiskt taget omöjligt för mig att arbeta heltid, men har inte hittat någon lag som stöttar upp oss med Diagnos-barn? Vet att man har rätt att gå ner i tid då man har barn upp till 8 år, men min son är ju 10 år =( Ska prata med vårt fackliga ombud i morgon får jag se vad hon säger.. Tänkte att det måste ju finnas fler som mig, då jag fått höra både från Bup och FK att vanligtvis är det svårt att arbeta heltid med t.ex. AdHd-barn därför att det blir så långa dagar för dom och utbrott pga mental utmattning hos dom osv. Min son har iaf fungerat bättre då jag var sjukskriven och han har fått komma hem tidigare på dagarna och inte har så långa dagar med både skola och sen fritids.

Haha, ja det var faktiskt ett bra svar att vända på det..=) Hans 'ursäkt' var att han hade ett dilemma därför att 'Tänk om alla helt plötsligt ville gå ner i arbetstid - och jag då tar in ersättare. Och tänk sen vidare om alla ångrar sig och vill gå upp i heltid igen! Då har jag problem eftersom alla har rätt till heltid!'.. Jo...nog finns det kanske folk som är avundsjuka på mig som går hem från jobbet tidigare, men jag tror knappast folk skulle vara lika pigga på att gå ner i arbetstid om jag gick runt med min lönespec och frågade folk om dom ville ha den också..*s* Nej...vi får se hur morgondagen blir, men säger han krasst nej, ja då går jag vidare på sjukskrivning. Kanske rentav på 100% igen då det är konstanta motgångar hela eviga tiden. Inte ett endaste gnutt är det som bara 'flyter på', utan det är eviga strider om allt. =(

Tack för alla svar.. Jag hade med mig vår fackansvarige idag och vi fick höra ungefär samma visa som jag fick själv under gårdagen...dvs alla hans problem ifall jag gick ner i tid, om vi skulle få mycket mer jobb än nu osv. Som det ser ut idag så klarar vi gott och väl av produktionen som det är, och det har gått bra även då jag var heltidssjukskriven. Bra fråga faktiskt om varför han berättar sina problem för mig, men antagligen för att man ska känna sig liten och besvärlig, det brukar vara hans taktik...tyvärr. =( Vår fack ansvarige tog även upp det faktum att arbetsgivaren egentligen är skyldig till rehabiliterings åtgärder då folk blivit sjukskrivna (som i mitt fall Utmattningssyndrom/Utbränd), men det ansåg han inte alls att dom hade någon skyldighet till i mitt fall - då min utbrändhet var relaterad till mitt PRIVATLIV och min SON och inte till arbetet. Nåväl, det är ju en sanning med modifikation då KOMBINATIONEN av heltidsarbete och min son som är är mer krävande, har gjort att jag gått in i väggen. Hade jag inte haft ett jobb alls att sköta så hade jag med största sannolikhet inte gått in i väggen då jag kunnat lägga all fokus och energi på min son. Precis som jag troligtvis inte gått in i väggen om jag inte haft min son utan bara haft ett heltidsjobb. Men det står även i mitt läkarintyg under 'åtgärder' som behövs för att jag ska bli återställd att jag behöver kortare arbetstid... Dessvärre är den här inhyrda chefen rätt hopplös att ha att göra med.. Jag ska gå till jobbet i morgon så får vi se vad han och personalansvarige har att säga om det hela. Låter dom mig inte gå ner i arbetstid så går jag tillbaks till 100% sjukskrivning med omedelbar verkan. Jag kan liksom inte förmå mig att anstränga mig för ett jobb med en chef som skiter högaktningsfullt i mitt mående och enbart vill skylla allt på min son - utan bara ser till företaget.

Hej igen alla, Jag blir helt enkelt inte klok på den här situationen...jag tycks inte kunna få ett svar från min arbetsgivare och min sjukskrivning går ut sista februari, bara en vecka kvar..=( Vad gör man när dom två personerna som ska besluta om jag kan gå ner i arbetstid sitter ner för att diskutera det hela men tydligen är helt oförmögna om att fatta det beslutet? Känns fullständigt horribelt alltihopa.. Känner igen det där att det är svårt att få folk att förstå hur det är i hemmet och hur krävande situationen är. Speciellt som sonen är helt hopplös att få iväg till skolan också uppe på allt. =( Bra stöd från Bup/Hab kan jag inte säga att jag har heller. Bup har jag inte haft någon kontakt med alls sen han fick sina diagnoser i våras förra året. Det var ungefär "Här är hans diagnoser - lycka till!". Då hade jag själv varit tvungen att få en akut-tid dit så han åtminstonde fick börja på Ritalin då utredningen dragit ut så mycket på tiden och allt var kaos så den läkaren fick sjukskriva sonen 2 veckor, sätta honom på Ritalin och jag fick vara hemma med honom då jag helt enkelt inte fick iväg honom till skolan. =( Hab har jag inte varit i kontakt med över huvudtaget, enda förslag jag fick från sköterskan på Bup var i höstas då jag fick gå en utbildning på 3 tillfällen (ca 2 timmar per tillfälle) om barn med AdHd. I mitt tycke var det ett enormt slöseri på min tid då det i princip endast diskuterades HUR dom här barnen är, inte ett gnutt om HUR man överlever vardagen som förälder eller vad det finns för hjälp att få mer än medicinering. Jag vet för guds skull hur min son är - jag behöver hjälp med vardagen som jag helt enkelt inte får att gå ihop med ett jobb! =( Pratade med hans läkare på Bup för några veckor sen och det lät som att 'Hoppsan, har jag inte skickat en remiss till Hab...? Nåja...jag gör det nu då...' Så nej, Hab har jag inte haft kontakt med än iaf. Han äter Ritalin och det funkar bra. Har provat Concerta då det skulle sitta i lite längre tid än Ritalin, men det funkade inte alls på honom - han hade dagliga utbrott och bröt ihop för allt och ingenting så vi fick gå tillbaks på Ritalin igen. Omega 3 använder jag inte, har gjort tidigare men det gjorde varken till eller från på honom. Sover gör han sisådär. Han är trött som ett monster på morgonen, trots att han kommer i säng på kvällen. Han har svårt att somna på kvällarna dock men han är aldrig uppe och springer eller vaknar nattetid. Har varit i kontakt med kommunen nu, dom som har hand om LSS, och skulle få beviljat avlösarservice i hemmet 3 timmar i veckan och sen stå på kö för Kortis men har inte hört något mer sen jag var där för ett par veckor sen. Helst hade jag velat haft hjälp på morgonen med att få iväg honom till skolan, då det är en av dom tuffaste tiderna på dygner för mig, men det trodde hon inte att man kunde få avlösarservice till. Vet inte alls vad jag ska göra. Sonen vägrar allt som oftast att gå upp på morgonen och vill inte gå till skolan alls och jag själv är som en dränerad wettex när jag väl lyckas få upp honom och skjutsa honom till skolan. Finns nog inte en enda morgon sen jag började jobba halvtid vid nyår som jag inte kännt att "Jag skiter i det här - jag säger upp mig!!" när jag åkt till jobbet efter att ha fått iväg honom till skolan. Helt enkelt för att jag är så jäkla slut och det är sånt bråk varje morgon för att få honom att ens komma ur sängen! Vad gör man när han liksom vägrar gå till skolan? Han är 10 år och det är skolplikt och han är fysiskt för stor för att jag ska kunna ta honom under armen och bara knata iväg med honom. När han väl är i skolan så funkar han bra, men det är ju långt ifrån varje dag som jag lyckas få iväg honom. Det hänger mest på vem som vinner kriget om huruvida han ska gå upp - och många dagar ORKAR jag helt enkelt inte kriga =( Jag får helt enkelt inte mitt liv att gå ihop med ett arbete och min son, samtidigt som man måste arbeta för ekonomins skull. Nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till då det tycks omöjligt att få ett svar från min arbetsgivare - samtidigt som jag egentligen känner att jag inte har orken att jobba alls. I natt somnade jag bortår 2-tiden och vaknade 4.44 trots att jag är så trött så jag vissa kvällar bara ligger och grinar av trötthet men inte lyckas somna. Borde kanske ta en heltidssjukskrivning igen, men det känns så otroligt dumt när jag samtidigt försökt kämpa på och nu velat gå ner till 70%. =( Känns som jag bara stöter på motgångar i ALLT. Vad har ni andra gjort? Det kan ju inte bara vara jag som (förvisso är ensamstående) inte får arbetslivet att gå ihop med livet med ett barn med diagnoser?

Oj, ja tjänstledig var ju vad min fackansvarige ville få till för min del - men där är det helt upp till arbetsgivarens goda vilja och nån sån har jag tyvärr inte sett hos min arbetsgivare. Däremot tog dom upp hur jag ställde mig till att jag möjligen kunde skriva nytt anställningsavtal med dom som sa att jag bara jobbar 70% och att jag därmed inte kunde kräva 100% nån gång i framtiden. Detta pga en eventuell 30% som kanske kunde kräva 100%. Inte för att jag förstår vad skillnaden skulle vara om jag eller den hypotetiska 30% skriver ett sånt avtal. Nu är jag sen igår sjukskriven 100% igen iallafall. Ett oerhört liv på sonen här i morse så jag har ringt skolan och talat om läget då jag inte fick iväg honom. Har ringt Bup, men fick återkomma då ingen var på plats. Ska ringa kommunen och höra hur det går med avlösarservicen och sitter och undrar hur jag ska försörja mig i framtiden då allt i dagens läge känns hopplöst. Min fackansvarige gav rådet att jag ska försöka vara sjukskriven så länge det går och som jag mår så lär det bli ett tag. =( Har funderat på om Bup kan sjukskriva sonen och att man på nåt vis får hjälp med hemundervisning då han är totalt ovillig att gå till skolan men just nu är jag helt rådvill och förtvivlad. Paragrafen i jämnställdhetslagen var toppenbra, ska undersöka den närmare! =)

Haha ja det där med vårdbidraget....det är ju inte ens klart med första vändan där. Blev ju beviljad 1/4 av FK, det tog ca 4 månader innan dom hade jobbat klart med ansökan. Jag överklagade det beslutet (till FK) och fick avslag - dom stod fast vid 1/4 vårdbidrag och 18% i merkostnader. Har överklagat det beslutet till Länsrätten och skickade in papprena dit i december, sista dagen för överklagan var 11:e januari. Länsrätten har ännu till dags datum inte fått in överklagan från FK. Så det har snart gått ett år sen jag först ansökte om vårdbidraget.....tack och lov betalar dom iaf det lilla jag blivit beviljad. Ritalinen får han vid 6 på morgonen när jag fått upp honom. Klart det vore bra om han kunde ta den tidigare, men då skulle jag behöva väcka honom vid 4-5 på morgonen för att få honom att ta den. Iofs värt ett försök nu när jag själv är sjukskriven och hemma på heltid, men vet inte alls hur jag skulle orka med det själv den dagen jag behöver börja jobba igen. Nåja, ska faktiskt göra ett försök i morgon bitti! Alla förslag och tips är ju välkomna =) Får återkomma med resultatet under morgondagen *s*

Åh Little Ms Chatterbox du har nog räddat mitt liv (till en liten del iaf)!! =)
Kanske lite tidigt att ropa 'hej' men jag har provat i 2 dagar nu att väcka sonen vid 5.40 på morgonen och gett honom Ritalin.
Sen har han fått sova klart och jag har väckt honom en timme senare och det har gått jättebra - Jag är SÅ tacksam för tipset!

Jag förberedde honom väl kvällen innan och sa att vi ska prova det här och se om det blir lättare att komma upp, så han var helt med på testet och har själv varit så otroligt stolt här i 2 dagar och sagt "Mamma visst har jag varit duktig som har gått upp direkt på morgonen?" och ikväll sa han "Det går bättre att gå upp nu när jag får min medicin tidigare" =)

Enda lilla smolket i bägaren är att den dagen jag kommer tillbaks och börjar jobba igen så får jag själv gå upp vid 4.30 för att ge honom medicinen men det är det helt klart värt!

SÅ skönt att äntligen få skiva och dela med mig lite om dom positiva sakerna också =)

Hans läkare har ju skrivit ut en 10:a Ritalin som han kan få på eftermiddagen (han får 40 på morgonen), så jag har ju dom om det skulle bli för tufft när den går ur kroppen eller om det är nåt speciellt han ska iväg på (typ skoldisko el nåt).
Känns jättepositivt det här även om jag ska medge att jag var skeptisk i början - trodde nog aldrig att jag skulle lyckas väcka honom ÄNNU tidigare för att ta medicinen  - men där underskattade jag honom faktiskt *s*

Tusen tack, nu är iaf mina mornar lite bättre =)