Bra eller dåligt med adoption?

Det är jättetrist att så  ofta höra och läsa att adoptivbarn mår dåligt pga rotlöshet, utanförskap, identifikationsproblem mm mm. Dom flesta människor har behov av att söka sina rötter, det är väl därför så många släktforskar, men jag tycker att man ska vara försiktig med att förutsätta att problemen skulle bero på adoptionen.Många unga människor har liknande tankar och problem oavsett bakgrund. Så länge som såna här diskussioner pågår så gör man ju adoptivbarn till en exklusiv grupp. Ska vi föra samma diskussion om IVF barn och barn som kommer till genom donation/ insemination? dom vet ju inte heller allt om sin bakgrund/rötter.
Om alla kunde se barn som ett gemensamt ansvar skulle det spela mindre roll varifrån man kom och var man är född. Alla barn har rätt att vara trygga och bli älskade, det är och blir mina. Dom vet också hur och varför dom kom till oss och dom är stolta över sitt ursprung. Jag har tänkt mycket på att det oftast är vuxna som gör detta med annat ursprung till nåt märkvärdigt, barnen själva gör det aldrig. Gör inte adoption till nåt negativt eller "sista utväg"! Det är väl klart att om man som adoopterad läser om folk som gjort massvis med IVF, inseminationer etc och betalar stora summor för att få ett biobarn lätt kan känna sig en smula udda om nu ens egna föräldrar valt en annan väg.
 

VIlka barn får välja föräldrar??????

Var är du nu då och på vilket sätt hör det samman med att du är adopterad. På vilket sätt är din situation applicerbar på alla andra adopterade så att du kan säga att adoption inte är bra. Livet är inte bra för alla människor, oavsett ursprung.

Är det verkligen adoptionen som präglat ditt liv, är det inte det faktum att dina biologiska föräldrar övergav dig, av en eller annan anledning, som är orsaken till ditt lidande?
Om man jämför adoptivbarn med biobarn så får man .. ingenting. Om man jämför
"många människor"med adopterade vuxna så får man några som mår sämre pga att dom har ett annat ursprung. Det är statistik och med sån kan man få dom resultat man önskar. Jag känner inte alla adopterade, det gör nog inte du heller, men jag har  vänner och arbetskamrater som blev adopterade som små och dom har berättat om sina upplevelser. Alla har haft funderingar, självklart, mest i tonåren ( hur gammal är du?) men ingen ser på sig själv som en skadad person. Det är lätt att söka en anledning, utanför det egna ansvaret, till sina svårigheter i livet, är man då adopterad så kan man ju tro att det är roten till det onda. Adoptivföräldrar rövar inte bort barn från kärleksfulla, trygga hem i andra länder, vi är längtande människor som får barn som bioföräldrar inte kunnat/velat ta hand om! Vi köper dom inte heller, vi betalar det som organisationer och ursprungsländer begär! Jag tycker även att man ska ha klart för sig att det inte alltid är yttre omständigheter som tvingar biomödrar att överge sina barn. Det är ett faktum att tex flickor eller  barn med handikapp inte är önskvärda i vissa kulturer och därför lämnas bort.
Sök hjälp för att bearbeta ditt trauma, är du vuxen är di fri att göra vad du vill.Slösa inte bort liver på att älta det som inte kan göras om.

"Vem vet mest" ja det kan man ju undra.Du vet väl mest om dig själv och dina upplevelser, men, dom är inte allmängiltiga! Om det vore så att ALLA adopterade mådde som du skulle vi inte ha vågat skaffa våra barn. Vi har alltså redan tänkt noga igenom det och fattat beslutet efter att, bl a, ha pratat med vuxna adopterade.
Upplevelserna varierade men dom flesta mår bra , vissa har sökt kontakt med sina bioföräldrar andra har inte varit intresserade. Du generaliserar rätt grovt i dina åsikter..."ni tror att ni gör en god gärning".. Nej du, det tror jag inte att nån av oss tror, vi skaffade barn av den vanliga anledningen till att man gör det, barnlängtan!
Vi är väl medvetna om våra barns bagage och vad som kan komma pga det, men, jag är av den bestämda uppfattningen att man ska ta tag i det när ,som, och om det kommer. Inte förminska men heller inte förstora problemen. Vi svarar ärligt på barnens frågor(självklart på en nivå som dom kan förstå) vi pratar om deras födelseland och deras första föräldrar etc när barnen själva har lust. Vi har också förmånen att kunna åka till deras 1:a land ganska ofta. Det äldsta barnet går på modersmåls undervisning i skolan (a-barn har rätt att få det, dock inte helt lätt att ordna på alla orter kanske) och tycker att det är jätteroligt. Jag och min man går också kurs i barnens modersmål. Vi gör vårt bästa för att barnen ska växa upp till trygga, starka människor utifrån deras utgångspunkt och är, som sagt, väl medvetna om att den skiljer sig från biobarns!
Jag märker att jag har trampat på många ömma tår med mina åsikter men diskussionen är viktig tycker jag. Jag vet vad statistiken säger och nej,jag avfärdar den inte men alla studier ska granskas kritiskt.Forskning är inte alltid synonymt med sanning och resultaten förändras över tid. Jag tror att förutsättningarna för adopterade har förändrats sen 60-70 talet när Sverige började med internationella adoptioner och att det faktiskt har blivit bättre. Utvecklingen går ju framåt, tack o lov.Förr hände det ju att man hemlighöll att ett barn var adopterat för det var skamligt att vara infertil, sen kom dom internationella adoptionerna, sen kom IVF, insemination, äggdonation surrogatmammor osv. Så, för att återknyta till ursprungsfrågan, adoption är ett bra sätt att få barn även om det kan vara förenat med problem av ett annat slag än om man får biobarn. 
En annan sak oxå, uppfattningen att det skulle vara bättre att bli adopterad inom födelselandet skulle jag vilja att nån utvecklade. Varför?

Förstår vad du menar och vet att det är det gängse synsättet. Det är bara så sorgligt när det kommer, det där "slippa se annorlunda ut","egna" kulturer, etc. Vi blir väl aldrig världsmedborgare, där det inte spelar nån roll hur man ser ut eller var man kommer ifrån, och jag blir lite rädd när man i alla läger tycker att människor ska stanna där dom är födda. För mig känns det som att så länge som resonerar så här så kommer vi att få dras med problem som  utanförskap och främlingsfientlighet mm,mm. Ta nu inte detta som en personlig anklagelse, det är bara en allmän reflektion.

Tillägg:
Självklart förstår jag att svårigheterna blir extra stora för dom barn som hunnit få ett språk innan dom adopteras . 

Sorry men jag tycker att ditt resonemang är kontraproduktivt.Det är inte barnen som ska förändra synsätten, det är du.. och jag  och alla andra vuxna och det gör man inte om man håller fast vid att "man ska stanna där man hör hemma". Nej det är möjligt att språkkurser inte ger din son "hans" kultur tillbaka men vi  hoppas att det ger våra barn något i ändå, dom kan i allafall göra sig förstådda i sitt ursprungsland när dom kommer dit.

Precis!!!!!!
Tack

Tja Cedrika, inte vet jag vem som missuppfattar vem.  Jag är självklart medveten om rasismen som finns överallt, inkl Sverige. Du har tidigare skrivit om att barn som adopteras nationellt "slipper se annorlunda ut" bl.a, och det är den typen av resonemang som jag skräms av i synnerhet när det kommer från adoptivföräldrar.Hur tänker ni , det låter så här:"Ja vi tycker ju inte att det spelar nån roll att  barn/ folk ser annorlunda ut men vi vet att det finns andra som gör det så egentligen är det bäst om alla stannar i det land där dom är födda" Jag får inte ihop det. Om jag tyckte att internationell adoption är ett "sistahands alternativ" hade jag inte valt det! Jag tror att det är själva övergivandet av bioföräldrarna som är grunden till dom problem som adopterade kan uppleva och den biten ändras inte av att man fått nya föräldrar med samma hårfärg s a s. Små barn påpekar sällan andras utseende, det kommer när dom blivit större och fått lära sig...... Men , tänk om ingen lärde ungarna att det finns utseenden som ska betraktas som avvikande och därmed inte accepterade. Vuxna måste sluta tänka/tala i sånana banor, för mig är  det snubblande nära smygrasism. Ska ni berätta för  era barn att ni egentligen tycker att dom kunnat få det bättre om dom fått stanna i "sina" länder? 
Jag är inte naiv, jag vet som sagt, vad undersökningarna visar, vi har gått kurser, varit på seminarier och läst Astrid Trotzig. Men, jag hoppas och tror att jag ska kunna möta mina barn och gör mitt bästa för att dom ska bli hela människor.  
 Jag tror, som jag också skrivit tidigare, att förutsättningarna har blivit bättre än dom var för dom adoptivbarn som är vuxna idag, mer föräldrautbildning, mångkultur,in och utvandring mm,mm.

 

Nej ,ingen har använt just dom orden, det är min tolkning av det som skrivs.
Om man förespråkar nationella adoptioner framför internationella så blir väl det kontentan, att det är bästa är att bli kvar i sitt födelseland, eller?

FMGA & Vildrosen
Tack, äntligen några kloka ord. FMAG du verkar väldigt insatt och påläst. 
Sverige har väl redan en massa övergivna barn, tyvärr får dom sällan möjlighet att få föräldrar och ett ordnat hem då vi, i vårat präktiga land, tycker att fosterhem är ett bättre alternativ än adoption. Hur det fungerar kan ju många vittna om.
Historiskt kan man ju se,även i Sverige, hur man värderat barn. Man har i många kulturer, velat och vill fortfarande ha söner. Flickor räknas aldrig riktigt in i familjebilden då dom iallafall ska giftas bort. Att det,  t ex i Kina, är mest flickor som överges är inte alltid föranlett av fattigdom eller sjukdom hos bioföräldrarna. inte heller kan enbarnspolitiken vara  enda skälet, Kina har haft flest selektiva aborter i världen och då är det flickorna som väljs bort.
 Att förutsätta att  flickor  som lämnats på barnhemstrappor etc, skulle fått det bättre om dom adopterats nationellt i stället för internationellt är märkligt och en smula naivt i mina ögon. 
Nationell adoption förespråkas ju karftfullt från alla möjliga håll.
Läste idag AC´s medlemstidnings sista sida och häpnar över formuleringarna " det måste stå bortom allt rimligt tvivel att internationell adoption är det bästa för just det här barnet" hjälp det låter nästan som om vi begått ett brott, två gånger dessutom!
Man slår sig för bröstet över sin egen förträfflighet visavi andra länder.
Vi har två barn från Kina.Det ena bortvald pga sitt kön(?), det andra för sitt handikapp,
Är det verkligen nån som tror att dom skulle haft det bättre om dom fått Kinesiska föräldrar?

Nej du har rätt det är inte mkt man säkert kan veta, ändå verkar det som rätt många "vet" att ursprungslandet är det bästa.
 Är det verkligen så arrogant att tro att mina barn har det bättre här än i Kina, det är ett antagande baserat på synen på flickor,gentemot söner, och synen på handikapp. Kina,har som bekant (?) inte kommit lika långt som vi i människosyn och rättigheter,Haagkonventionen till trots.
Vad svenska fosterbarnsproblematiken anbelangar så var det bara en reflektion. Såvitt jag kan förstå så finns väl redan behovet av föräldrar till övergivna barn här också men sverige har valt att använda fosterhemsplacering istället, det förekommer väldigt få  adoptioner. Något att jobba på för blivande föräldrar som tror att nationella adoptioner är att föredra kanske, gräv där du står,typ?
Slutligen är det väl aldrigt problem fritt att: ha barn, vara människa, leva.......
men om man ängnar sig på heltid åt navelskådning så lär det inte bli lättare. Själv tänker jag njuta av mina härliga ungar, tro att jag är den bästa mamma dom kunnat få  och lösa problemen när och om och som dom kommer.

FMGA

Till dig vill jag säga tack igen för fler kloka ord, håller helt med dig.
Till Cedrika vill jag säga :läs historia! Kvinnosyn är inte något som är politiskt påtvingat folket i Kina (eller något annat land) i allafall inte i nutid. Flickors lägre värde är historiskt, kulturellt och religiöst betingat. Tyvärr lever det kvar ännu, även här i sverige fast då i form av lägre lön, våld mot kvinnor osv.
Att läsa att nån,spec en adoptivförälder tror att det skulle vara bättre om barnet åtminstonde har samma hudfärg som sina föräldrar är beklämmande.Det är just såna uppattningar som grundmurar annorlundaskap som ett problem.
Drömmen om att alla föräldrar kunde behålla sina barn förblir nog just det, en dröm. Alla vill inte heller,  det tycker jag inte att man ska bortse ifrån. Barn är ibland oönskade av sina föräldrar! Nationellt eller internationellt, adoptioner behövs men jag kommer aldrig att stödja uppfattningen att det är bättre att bli kvar där man föds, spelar ingen roll hur många organisationer som hävdar det. Har gått  ur AC bl a av den anledningen (fast det fanns många fler skäl till det beslutet)
Stödjer utsatta barn gör vi numera genom andra organisationer. Och jodå,vi hade kunnat betala LKG operationen, så dyr är den faktiskt inte, det kan du hälsa damen som var orolig för sina skattepengar. Man får höra en och annan kommentar. Vid ett tillfälle när vi fått vårt första barn tröttnade jag på  att svara på frågor om adoption, när, hur och varför och svarade att barnets pappa var asiat. Inte så korrekt kanske men intressant att se reaktionen! 

Cedrika: ingenstans påstår jag rakt av att "kineser inte gillar flickor eller barn med sn" .Det är dock ett faktum att flickor/kvinnor värderas lägre i många länder inkl Kina  samt att yttre skönhet är viktigt för kineser. Jag/vi besöker Kina regelbundet och jag är ganska väl insatt i vad som händer i landet. Den förbättrade ekonomin, influenserna från väst och den relativa öppenheten gör ju sitt men man ser även en tendens till ökade klyftor där det, som vanligt, är så att dom besuttna blir ännu rikare och dom fattiga fattigarre. ( detta inte heller min subjektiva åsikt utan fastlagt av folk med mer förstånd)
Att vissa väljer att behålla sin dotter vet jag också och det är väl tur med tanke på att det i delar av landet är så få flickor kvar. Du känner väl till dom "små kejsarna" Enbarnspolitiken luckras  upp, i allafall i vissa provincer och det finns redan bestämmelser som säger att du kan få ha två barn  det förstfödda är en flicka. Jag hyser heller inga tvivel om att dom allra flesta människor älskar sina barn, oavsett kön, men är inte omedveten om det finns undantag.
Alla ni som talar så mycket om ursprungskulturer borde ju också kunna se och erkänna dess avigsidor.
Ingen människas känslor är ogiltiga, inte heller dom positiva!!!
Angående kostnader så är det ju omöjligt att svara, spec om det gäller ALLA sn.
Det ju individuellt pga olika stora behov, vårddygn, primär eller sekundär op etc. Prislistor finns inom respektive landsting.
Man kan också se  priser på div kirurgi om man tittar på privata vårdgivare, inte för lkg op kanske men om man är intresserad av vad kirurgi i allmänhet kostar. Slutnotor får man sällan i förväg.

Cedrika

Talen till dig om hudfärg kommer sig av att du tagit upp det!

VNmamma

Ang punkt 2 i ditt inlägg
Vi är ALLA "andra människor" utanför den egna familjen.

Jag vidhåller, jag förringar ingens känslor men jag ifrågasätter begreppet "dom adopterade" Ska vi fortsätta att facka in människor?
(Intressant  att längre fram få se vad som kommer att skrivas om dom barn som kommit till på andra sätt, "IVF-arna" "dom donerade" "surrogatisarna" eller vad dom nu kommer att hamna i för fack. Dessa barn, ivf ev undantaget, kan ju komma att uppleva samma problem som adoptivbarnen avseende separation, utseende och härkomst) Jag anser att vi alla bör rannsaka våran syn på annorlundaskap, det går inte att hela tiden säga att "jag/vi tycker inte att.... men andra gör det" .Man måste börja med sig själv och jag tror, som FMGA, att vi påverkar våra barn och att våra känslor och reaktioner är i högsta grad relevanta.
Varför uppröras av människors frågor om dom är vänliga, man kommenterar väl biobarns utseende också utan att nån tar illa upp? Varför är det så känsligt när barnet är adopterat? ( jaja, jag har också tröttnat vid nåt tillfälle) vilka signaler får barnet  när föräldern förklarar sig? Inget illa menat mot dig Hanya utan bara nåt att fundera över. Själv blev jag rätt stött när jag skulle hämta första barnet på dagis (M hade nyss börjat där då) och vikarien för dagen ropade : M,nu har farmor kommit!! Jag tillhör alltså den äldre kategorin av föräldrar, som a-föräldrar ofta gör, men SÅ gammal är jag inte. Ännu ett problem att belasta a-barnen med,äldre föräldrar, eller?