Bra eller dåligt med adoption?

Ja annars hade jag inte gjort det. Barns avsaknad av föräldrar kombineras med vuxnas längran av att bli det.

Det var en känga till alla som adopterat det...Numera är det obligatoriskt med särskild föräldrautbildning för de som ska adoptera och själva utredningen är också väldigt annorlunda mot för låt säga 20 år sedan, så att man skulle kunna gå igenom hela processen och få adoptera ett barn utan att tänka på dess känslor och utan att vara medveten om vilka frågor som kan dyka upp och vad som kan vara jobbigt är inte så troligt.Visst vore det optimala om alla barn fötts av föräldrar som kan och vill ge dem en bra uppväxt. Nu är det tyvärr inte så, det är däför adoption ö h t finns.

Håller med både vad Jennie med ie och Sally skriver ovan. Situationen var säkert annorlunda för 20-30 år sen, men det finns så mycket mera kunskap nu om adoptioner, man måste gå en utbildning och jag tror att de flesta a-föräldrar vill ta reda på ännu mer på egen hand osv.Har själv två barn med afrikanskt ursprung och vi kommer definitivt göra vårt bästa för att de ska känna sig stolta över vem de är och var de kommer i från. Stolta över sitt hemland, och sitt födelseland. Vi kan inte veta till 100% hur det kommer att känna och reflektera (tyvärr), när vi själva inte gått igenom adoptionsprocessen från barnens sida. Men vi är mycket medvetna om att det kan bli perioder, då just frågor angående att inte "passa in enligt normen" dyker upp. Då hoppas vi kunna vara där för våra barn och stötta dem när det behövs.

Min adoption har präglat hela mitt liv. Alla barn som är adopterade, är skadade barn. Det finns inget undantag. Skalan på skador kan variera och vad för liv barnet får sedan. Livet är inte bra för många människor.Men om man jämför "många människor" coh adoptivbarn..så får man:  Om man jämför ett biologoisk barn och ett adoptivbarn... Det biologiska barnet kommer ur mamman som ett tomt blad kan man säga. Helt vitt och slätt, redo att börja skrivas på.När ett adoptivbarn kommer till sin adoptivmamma så har dess blad redan vikts upp och ihop flera gånger, det är nött i hörnen, rispor, smuts och skrynkligt.. Vi är redan skadade från starten. Som ett livsmarton...Från starten, ( startlinjen), där dom flesta får börja springa livets lopp, då har vi redan hunnit springa flera kilometer...

VIlka barn får välja föräldrar??????

Det har min med gjort, o. det inte i positiv mening. Det har jag varit obekväm o. diskuterat mycket på detta forum. Det som fått m i g  att må bättre är att jag sökte upp o. fann min biofamilj. Resultatet blev att jag kom i bättre balans o. fick en mycket större familj men i två länder då.  Mitt realistiska alternativ hade varit att jag fått stanna kvar på barnhemmet tills min mamma fick min syster (o. som jag nu då med facit i hand), vet att hon började försöka få tag på mig då. 

Jag blir så ledsen och rädd när jag läser vad några adopterade skrivit.Sen blir jag arg på hur folk vill nästan tysta ner det negativa som kan uppstå runt en adoption. Varför inte försöka förstå hur dessa personer känner sig och ta det till sig?Jag har läst många inlägg från Spomenka och trots att jag vet att vi aldrig skulle utsätta vår dotter för samma sak,så tar jag verkligen till mig detta.Jag vill inte att min lilla sessa ska känna sig så här,någonsin!  Kan bara hålla med vad du skriver Cedrika!!

Cerdrica - Tack!! Nej, tyvärr har jag inte träffat mina bioföräldrar(hade gått bort) men väl syskon, kusiner, morbror mfl. Jag har regelbunden kontakt på tfn med min syster, ibland är min bror hos henne så att jag får tala med båda .Rest dit har vi däremot bara gjort två ggr, men tfn, fb o. mail är bättre än inget. Du har ett meddelande i din inbox .