Bra eller dåligt med adoption?

Var är du nu då och på vilket sätt hör det samman med att du är adopterad. På vilket sätt är din situation applicerbar på alla andra adopterade så att du kan säga att adoption inte är bra. Livet är inte bra för alla människor, oavsett ursprung.

Är det verkligen adoptionen som präglat ditt liv, är det inte det faktum att dina biologiska föräldrar övergav dig, av en eller annan anledning, som är orsaken till ditt lidande?Om man jämför adoptivbarn med biobarn så får man .. ingenting. Om man jämför"många människor"med adopterade vuxna så får man några som mår sämre pga att dom har ett annat ursprung. Det är statistik och med sån kan man få dom resultat man önskar. Jag känner inte alla adopterade, det gör nog inte du heller, men jag har  vänner och arbetskamrater som blev adopterade som små och dom har berättat om sina upplevelser. Alla har haft funderingar, självklart, mest i tonåren ( hur gammal är du?) men ingen ser på sig själv som en skadad person. Det är lätt att söka en anledning, utanför det egna ansvaret, till sina svårigheter i livet, är man då adopterad så kan man ju tro att det är roten till det onda. Adoptivföräldrar rövar inte bort barn från kärleksfulla, trygga hem i andra länder, vi är längtande människor som får barn som bioföräldrar inte kunnat/velat ta hand om! Vi köper dom inte heller, vi betalar det som organisationer och ursprungsländer begär! Jag tycker även att man ska ha klart för sig att det inte alltid är yttre omständigheter som tvingar biomödrar att överge sina barn. Det är ett faktum att tex flickor eller  barn med handikapp inte är önskvärda i vissa kulturer och därför lämnas bort.Sök hjälp för att bearbeta ditt trauma, är du vuxen är di fri att göra vad du vill.Slösa inte bort liver på att älta det som inte kan göras om.

"Ni tror att ni gör en god gärning och okej men det ligger så mycket mer i det. Min mamma resonerar som dig och jag kan säga att vi har ingen konstakt idag för hon vägarar se bortom sin "goda" gärning. Det spelar ingen roll hur eller varför en mamma ger bort sitt barn för hur du än vrider och vänder på det så i grund och botten är det en separation."Nej, vi tror inte vi gör en god gärning - vi vill ha barn! Barn att älska, ta hand om och leva med, hela paketet vad barnet än har i sin "ryggsäck". För alla a-barn har (som du säger) mera eller mindre bakom sig redan, när de får en ny familj. Det måste vi a-föräldrar inse och förstå.Att en biologisk mamma bli tvungen att ge bort sitt barn är alltid tragiskt. Som någon skrivit ovan flera gånger redan. Självklart att det är en separation som påverkar barnet, mera eller mindre. Tror inte nån som adopterar nu inte skulle förstått detta. 

JellyBean. Jag håller med dig helt om att ett adopterat barn inte är ett oskrivet blad. Fast så tycker jag nog om biologiska barn också, vissa föräldrar försöker påverka sina barn alltför mycket.. de är egna inndivider med egna val. Detta med att adopterade barn har en bakgrund är verkligen något man  går igenom i adoptionskursen. Det poängteras att man ska vara medveten om detta och öppen för barnets frågor. Jag tror att kulturen är en helt annan idag än på 70-talet. Nu är det många föäldrar som adopterat som intresserar sig för landet och kanske snarare riskerar att uppmuntra barnen för mycket till kunskap om ursprungslandet, och uppsökande av rötter. På 70-talet ansåg man nog mer att man skulle  börja om på nytt. Dessutom betonas det idag att man ska välja adoption för att man av egoistiska skäl vill ha barn och att barnen aldrig ska känna att de står i tackssamhets skuld. Och det är verkligen så att det finns tragiska omständigheter till att barn tvingas adopteras bort, omständigheter som inte borde finnas, inte bara kvinnorna utan samhällena har ofta inskränkt syn (så var det till nyligen i Sverige också) på tex ensamstående mammor, det finns incest, våld, svält, sjukdom, you name it, massor av anledningar som inte borde finnas till att barn behöver nya föräldrar. Lyckligtvis finns det också föräldrar som vill ha barn!!! Det gäller att göra det bästa av situationen. Man kanske fick en skada av att bli lämnad, men det är inget man behöver identifiera sig med resten av livet. Man bör försöka vara realistisk och ta vara på sin andra chans. Inget kan göras ogjort. Det verkar hämskt om din mor tycker att du ska vara tacksam. Det är verkligen hon som ska vara tacksam som fick dig som dotter. Fast det är ju tråkigt för en mor när ens dotter mår dåligt och kanske inte ens vill ha kontakt. För jag hoppas verkligen inte att det är ömsesidigt. Hon har ju valt dig och inte tvärt om och om man adopterar har man ett ansvar hela livet-långt efter 18-års strecket!

Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade. Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder. De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så. I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många. En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.

bra skrivit.. :) Jag vill med leta upp mina föräldrar.. :)Har du träffat de många gånger.?

Usch, blir ledsen att höra det du skriver men förstår på mitt egna vis (då jag själv inte är adopterad) vad du menar.Jag kommer också från en mycket speciell familj och har också ägnat många år åt att läka och bli hel vilket fungerar väl men är jobbigt.Jag är själv bland dom som ska adoptera, jag kan inte få barn och har längtat efter barn så många år. Jag är vän med flera adoptivföräldrar och har sett både för och nackdelar med adoption.Ett av två syskon i en familj mår jättebra, det andra inte alls. Båda flickor och från Indien. Många svar och frågor och tankegångar som ligger till grund för funderingar och alltifrån oro/frustration och lycka. Det är en balansgång. Jag hoppad kunna möta mitt barn där, att finnas och se till att göra allt jag kan för att det barnet som föräras mig blir en så hel människa som möjligt. Att adoptera för att göra en god gärning....hela den innebörden och meningen gör mig skitförbannad. Om det ses som "en god gärning" i andras ögon ger jag blanka fan i. Jag vill ha barn, punkt. Om man har den inställningen och också hävdar det i en hemutredning kan man ju lika gärna hälsa hem.Jag är ledsen att du har en sådan relation idag till din a-mamma och att hon inte valde "hela dig" utan bara det hon ville se och kanske mäktade med. Den gången i livet jag får mitt barn vet jag att hon eller han alltid kommer att ha i bagaget att en gång ha blivit bortvald. Om man aldrig upplevt den känslan kan man aldrig förstå den fullt ut, det måste man respektera och försöka göra det bästa man kan av.Jag önskar dig all värme och lycka.Kram