Bra eller dåligt med adoption?
Jag vill bara slänga ut några tankar om nationell adoption, baserat på vad min släkting som är adopterad inom Sverige upplevt:
-Man är inte lik sina föräldrar bara för att man adopteras nationellt. Nu menar jag inte att det kan finnas många etniska grupper inom landet för det vet alla redan. Jag talar om fall där man har samma etnicitet som sina adoptivföräldrar. Utifrån kanske man ser ut som en bio-familj och man slipper kommentarer om att man ser annorlunda ut, så på det sättet är det ju bra. Men faktum kvarstår att barnet inte känner sig likt sina adoptivföräldrar till utseendet, precis som min grannes barn inte känner att de är lika mig fast vi har samma hud- och hårfärg. Om man är lika till utseendet på det sättet som släktingar är lika så beror det antingen på en extrem slump eller att det har förekommit någon form av matchning vid adoptionen. Det tror jag faktiskt att det gjorde i Sverige på 50-talet men min släkting säger ändå att första gången hon kände sig lik en annan människa var då hon själv fick barn. Då fick hon se sina särdrag, som skiljer henne från alla andra med samma hud- hår och ögonfärg, i en annan människa. (Sedan hur stort problem olikhet i utseende behöver vara är en annan fråga och säkert helt individuellt.)
-Nationell adoption kan underlätta för barnet att hitta sina biologiska föräldrar, visst. Men det kan också kännas konstigt att veta att de biologiska föräldrarna finns i närheten utan att ge sig tillkänna. I min släktings fall har det i efterhand visat sig att den ena föräldern och halvsyskon fanns precis i närheten under uppväxten utan att någon inblandad visste om det. Det har inte funnits någon återresa att göra och rötter att söka efter för min släkting, det är inte som vid en internationell adoption där inte bara bio-föräldrarna som individer är ursprunget utan även landet och släkten. Om man är adopterad ganska nära där man fötts så blir sökandet efter sitt ursprung att ringa upp folk i grannkommunen typ, och om de individerna inte är intresserade av kontakt (så var det i min släktings fall) så står man där och det finns inget mer av ursprunget att upptäcka. (Just det fall jag beskriver färgas såklart av att det ofta var "oönskade" barn som adopterades bort i Sverige, om bio-mamman tvingats lämna bort ett älskat barn så hade det säkert blivit en annan återförening.)
Jag säger inte att internationell adoption är bätte än nationell, bara att det finns problem även med nationell adoption. Kanske det faktum att man är olik sina adoptivföräldrar och att man är övergiven av bio-föräldrarna blir ännu starkare när man inte har förklaringen att man kommer från ett land långt borta där folk ser annorlunda ut och är fattiga och det finns sjukdomar? Men till viss del vägs det säkert upp av att man utifrån ser ut som en bio-familj, och att man har samma utseende som majoritetsbefolkningen.