JellyBean skrev 2010-02-18 12:48:10 följande:
Ja, det är adoptionen och allt runt den som präglat mitt liv, inklusivet att jag blev övergiven. Om man jämför ett bio barn med ett adoptiv barn får man det jag redan har beskrivit, så var god läs det igen. Jag känne inte alla adopterade men jag ÄR adopterad. Jag hör att du inte är det så...Vem vet mest egentligen. Jag hade inga funderingar alls i mina tonår. Jag ser mig själv som en skada person och jag vet att det gör man inte förren man får hjälp att se det. Man måste se vart man är sårad för att kunna läka. Jag vet hur en adoption går till, jag har trots allt suttiit på första parkett. Ni tror att ni gör en god gärning och okej men det ligger så mycket mer i det. Min mamma resonerar som dig och jag kan säga att vi har ingen konstakt idag för hon vägarar se bortom sin "goda" gärning. Det spelar ingen roll hur eller varför en mamma ger bort sitt barn för hur du än vrider och vänder på det så i grund och botten är det en separation. Det kommer du aldrig komma ifrån hur du än försöker. Jag behöver inte söka hjälp, har redan hjälp. Älta gör alla, även du och det kallas med finare ord bearbetning. Psykologisk bearbetning. Människan måste göra det annars fasnar den. Och om du står inför att adoptera...jag menar absolut inget illa men jag tycker att du ska tänka igenom det noga...För som du ser på det nu..gjorde min mamma och det fungerade inte. JAg skyller inte på någon, detta hanslar inte om att lägga skuld på någon utan helt enkelt att jag vill läka och bli en hel människa.
"Vem vet mest" ja det kan man ju undra.Du vet väl mest om dig själv och dina upplevelser, men, dom är inte allmängiltiga! Om det vore så att ALLA adopterade mådde som du skulle vi inte ha vågat skaffa våra barn. Vi har alltså redan tänkt noga igenom det och fattat beslutet efter att, bl a, ha pratat med vuxna adopterade. 
Upplevelserna varierade men dom flesta mår bra , vissa har sökt kontakt med sina bioföräldrar andra har inte varit intresserade. Du generaliserar rätt grovt i dina åsikter..."ni tror att ni gör en god gärning".. Nej du, det tror jag inte att nån av oss tror, vi skaffade barn av den vanliga anledningen till att man gör det, barnlängtan!
Vi är väl medvetna om våra barns bagage och vad som kan komma pga det, men, jag är av den bestämda uppfattningen att man ska ta tag i det när ,som, och om det kommer. Inte förminska men heller inte förstora problemen. Vi svarar ärligt på barnens frågor(självklart på en nivå som dom kan förstå) vi pratar om deras födelseland och deras första föräldrar etc när barnen själva har lust. Vi har också förmånen att kunna åka till deras 1:a land ganska ofta. Det äldsta barnet går på modersmåls undervisning i skolan (a-barn har rätt att få det, dock inte helt lätt att ordna på alla orter kanske) och tycker att det är jätteroligt. Jag och min man går också kurs i barnens modersmål. Vi gör vårt bästa för att barnen ska växa upp till trygga, starka människor utifrån deras utgångspunkt och är, som sagt, väl medvetna om att den skiljer sig från biobarns!
Jag märker att jag har trampat på många ömma tår med mina åsikter men diskussionen är viktig tycker jag. Jag vet vad statistiken säger och nej,jag avfärdar den inte men alla studier ska granskas kritiskt.Forskning är inte alltid synonymt med sanning och resultaten förändras över tid. Jag tror att förutsättningarna för adopterade har förändrats sen 60-70 talet när Sverige började med internationella adoptioner och att det faktiskt har blivit bättre. Utvecklingen går ju framåt, tack o lov.Förr hände det ju att man hemlighöll att ett barn var adopterat för det var skamligt att vara infertil, sen kom dom internationella adoptionerna, sen kom IVF, insemination, äggdonation surrogatmammor osv. Så, för att återknyta till ursprungsfrågan, adoption är ett bra sätt att få barn även om det kan vara förenat med problem av ett annat slag än om man får biobarn. 
En annan sak oxå, uppfattningen att det skulle vara bättre att bli adopterad inom födelselandet skulle jag vilja att nån utvecklade. Varför?