Bra eller dåligt med adoption?

Det finns gott om utrymme för personligt tyckande om - och kring - adoptioner:

Somliga anser att internationella adoptioner bidrar till att konservera de förhållanden i ursprungsländerna som innebär att föräldrar överger eller lämnar bot sina barn.

Vissa anser att inhemska adoptioner är att föredra framför internationella - då ofta utifrån inställningen att den strukturella lösningen på de förhållanden som ger upphov till övergivanden måste ligga inom landet. På något sätt tycks man då se inhemska adoptioner som en del av lösningen, ett synsätt som förmodligen bottnar i uppfattningen om adoption som den goda gärningen.

Andra tar sig för att jämföra. Det finns en mycket stor metaanalys som jämför psykisk hälsa/ohälsam, dels mellan ickeadopterade relativt internationellt adopterade, dels mellan nationellt adopterade och internationellt adopterade. Av dessa tre grupper är det de nationellt adopterade som mest särskiljer sig från de övriga; de som adopterats nationellt mår generellt avsevärt sämre än de bägge andra grupperna.

Vill man vara lite adoptionspolitiskt inkorrekt är det inte så svårt att hävda att barnperspektivet borde utgå från det enskilda barnet och att sannolikheten för att barnet ska må bra som vuxen ökar om det adopteras internationellt, minskar om det adopteras nationellt.

Behavior Problems and Mental Health Referrals of International Adoptees

A Meta-analysis

Femmie Juffer, PhD; Marinus H. van IJzendoorn, PhD

 

Några år sen jag läste ett analysen nu, VNmamma - men nog har jag för mig att "inhemsk adoption" avsåg länder det adopteras från - inte till. Men det blir än mer intressant om det istället är de länder du refererar till som utgör underlaget för gruppen inhemskt adopterade.

Juffer är överhuvudtaget mycket intressant. Jag hittade nyss en redogörelse från Folåsa för hennes syn på anknytning.

http://www.google.se/url?sa=t&source=web&ct=res&cd=3&ved=0CBYQFjAC&url=http%3A%2F%2Fwww.stat-inst.se%2Fdocument%2FAdoption%2520dokumentation.pdf&rct=j&q=juffer+adoption&ei=CbSBS-HrEJHX-Qb2nqiUBw&usg=AFQjCNFwKmUxiLtkkNTFu5dXaJ2OMjhqtQ

Oavsett hur man jämför går det nog inte att undvika relevansproblem.

För ditt exempel angående indiska barn som adopterats nationellt relativt internationellt adopterade från Indien skulle relevansproblemen bli stora när man ska konstruera mätmetoder som ger ett jämförbart resultat angående det psykiska välbefinnandet mellan länder så olika att de egentligen inte låter sig jämföras. Vem mår bäst - en svensk akademiker som regelbundet ventilerar sina psykiska tillkortakommanden hos en psykolog eller en indisk daglönearbetare med helt andra fokus än navelpillande? Kan man jämföra värden i liv som levs under helt olika omständigheter?

Kanske inte så lite kulturimperialistiskt skulle jag vilja göra detta. Jag tror också att det kan finnas inslag av helt andra önskemål än att vilja bli förälder vid nationella adoptioner - som t ex oavlönad arbetskraft inom familjen. Jag tror också att värderingar som att adopterade barn inte har samma värde som biologiska kan vara vanligare vid nationella adoptioner liksom inslag av osynliga och för barnet förtigna adoptioner.

Det är inte svårt att förstå och sympatisera med nationell stolthet som inställningen "att vi måste själva ta hand om vårt lands barn",  inte desto mindre tror jag att det än så länge oftast är bättre för det enskilda barnet att adopteras internationell än nationellt.

Jag tror heller inte på den mytiska ursprungskulturen, vi är, blir och förblir speglar av den kultur vi växer upp med.

Endast Sverige svenska krusbär har, menar du kanske, VNmamma.

Tycker inte jag när jag tänker tanken att Sverige skulle få en massa övergivna barn, åtminstone inte till priset att man, för att överhuvudtaget kunna hitta hågade inhemska adoptivföräldrar, valde att ta mycket lätt kraven på dessa - istället för att ge de övergivna barnen lämpligare föräldrar utanför sveriges gränser.

Men det är en riktigt intressant hypotetisk konstruktion, där jag känner mig rätt säker på vilket av våra politiska partier som skulle ha flest sympatisörer med inställningen att tanken är otänkbar - en ren skymf mot Sverige och våra svenska barn.

Vad gäller barnkonventionen så är den just en politisk konstruktion, den kan inte och bör inte ge uttryck för annat än att nationell adoption är att föredra framför internationell.

Inte desto mindre kanske det ur ett renodlat barnperspektiv är precis tvärtom.

För mig är det definitivt inte en helt annan diskussion, Cerdrika.

Vad vi föräldrar tycker präglar i allra högsta grad den kontext våra barn växer upp i.
I vårt fall är detta en  kontext som är mycket medveten om att det finns en kultur bland både adopterade och adoptivföräldrar som odlar och sentimentaliserar en mängd myter kring ursprung och övergivanden..

Jag har inte svårt att förstå varför en adopterad kan känna sig bestulen på sin kulturella identitet, vilja tro på en medfödd sådan, där adoptionen närmast är något ont, där den bär skulden till att hon aborterats från sitt riktiga sammanhang. Men jag tror inte att mytodlingar någonsin är en fruktsam metod att hantera mänskliga psykologiska sammanhang.

Hos oss övriga - ickeadopterade - har jag inte mycket till övers för tron på att etnicitet också innebär medfödda gemensamma egenskaper. Som adoptivförälder kan jag skrämmas över att så många av oss tycks ha behov att definiera våra barns egenskaper utifrån deras etnicitet - nästan alltid skämtsamt, i och för sig - men särskilt roligt blir det inte när man redan har hört samma enfaldiga skämt till leda.

Egentligen inte bara för oss som har adopterat barn med ett "osvenskt" utseende - men kanske ändå särskilt för oss - borde det vara viktigt att försöka förhålla sig till rasism och främlingsfientlighet i alla dess varianter - och att försöka förstå att en av rasismens starkaste drivkrafter just är tron på att mänskliga egenskaper kan beskrivas utifrån människors ursprung.

Visst förstår jag att det inte är helt enkelt att växa upp med ett annat utseende än föräldrarnas. Men inte heller det behöver vara något som bara är - eller som förr ibland, inte ens får omnämnas. Själv tror jag inte på en värld där olika utseenden mår bäst av att skiljas av nationsgränser (tja, det gör väl ingen som adopterat internationellt) men jag tror på en kontext där barn kan få växa upp medvetna om att utseendet både är väsentligt och oväsentligt, beroende på sammanhang.

Det sammanhang jag vill ge mitt barn är ett där en svensk kan vara en svensk i kinesisk förpackning och där människors egenskaper inte har ett skit med förpackningen att göra.

Nej, jag tror inte alls att det är bättre för barnen att hamna hos föräldrar som ser ut som dem, Cerdrica. Faktum är att jag är rätt säker på att just den jämförelsen har gjorts i en av Juffers metaanalyser, och att resultatet var att man inte kunde finna några påvisbara skillnader.

Personligen tror jag inte att lämpligheten hos föräldrar avgörs utifrån hur små nyansskillnaderna är mellan föräldrarnas och deras barns hudfärg - min tro är nog att det är helt andra egenskaper som avgör om vi blir bra föräldrar till våra barn eller inte. 

Jag tycker att adoptivföräldraskap är ett alldeles eget (och ett helt fantastiskt) sätt att få vara förälder. Jag kan inte jämföra med hur det är att vara biologisk förälder, av det enkla skälet att jag inte har den erfarenheten. Men min tro är att den kanske allra viktigaste psykologiska komponenten som konstituerar en potentiellt olämplig adoptivförälder är just behovet att jämföra med biologiska föräldraskap, att förvirrat söka utseendemässiga likheter mellan sig själv och det adopterade barnet, utan att reflektera över de bakomliggande orsakerna till beteendet eller i vilken mån det kan finnas psykologiska trauman hos oss föräldrar som signalerar "substitut" till våra barn.

Nej, jag tror att föräldrar påverkar barn. Anser vi att skillnader i hudfärg inom familjer är viktiga kommer våra barn att tillägna sig detta sätt att se på människor, låtsas vi att skillnader inte existerar kommer våra barn en gång att genomskåda oss - och söker vi likheter där inga sådana finns sänder vi också ut tydliga signaler till våra barn.

Om jag tänker den otänkbara tanken: Tänk om vi aldrig hade fått adoptera vårt barn - hur skulle jag då vilja att hennes liv istället hade gestaltat sig?

Att adoption är en utmärkt möjlighet för övergivna barn att få rätten till att växa upp till så hela människor som möjligt, ja, det är väl en självklarhet för oss som sett vad barnhem och övergivanden kan göra med barn (Jodå, VNmamma, jag förstår att det finns mycket som egentligen bottnar i själva sveket: att ha blivit övergiven - men att detta kan ta sig helt andra uttryck) - så nya föräldrar skulle hon ha behövt.

Nationell eller internationell adoption? Spelar egentligen ingen roll, det handlar egentligen bara om enskilda föräldrars lämplighet. Men utan möjlighet att kunna göra den bedömningen skulle jag föredra Sverige framför Kina av det enkla skälet att jag är övertygad om att det ställs hårdare krav på blivande adoptivföräldrar här.

Jag tror att möjligheten att hon skulle få komma till riktigt bra föräldrar är något större då, men framförallt att risken att hon skulle hamna i riktigt olämpliga omständigheter blir betydligt mindre vid en internationell adoption.

Och handen på hjärtat. Om man lättar bara lite på den adoptionspolitiska korrektheten så finns det nog många, många fler adoptivföräldrar än jag som tycker så.

Förresten slår det mig att vi i Kina möttes av en kompakt tacksamhetsmur: Vi var så goda människor som ville ta hand om ett övergivet barn.

Så vid närmare eftertanke väljer jag nog bort Kina. Jag skulle inte önska mitt barn att få växa upp i en miljö där åtminstone omgivningen utanför familjen ständigt skulle förklara för henne hur tacksam hon borde vara.

Cerdrica.

Jag skulle kunna göra det lätt för mig, spetsa till det med "säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är" och svara "Nej, mig veterligt har varken jag eller min dotter behövt höra detta". Vad jag framförallt har fått höra är vilken tur vi hade som fick just det barn vi fick, hon är ju en fantastisk person, inte alls knepig som adopterade brukar vara". Och hur kommenterar man egentligen sådana påståenden?

Jag tycker att det är beklagligt att din son tvingas höra att han ska vara tacksam för att han fick komma till Sverige. Det måste vara oerhört svårt att hantera sådana situationer på ett bra sätt, som förälder alltså. Jag vet inte varför skillnaden är så stor mellan vad du upplever att ditt barn tvingas höra och hur jag uppfattar mitt barns omgivning.

Du skriver om adopterades upplevelser av hudfärgsskillnader i ditt svar till marcopolo. Jag har också läst eller lyssnat till liknande berättelser, men jag brukar alltid komplettera berättelserna med att fråga mig "Hur framstår adoptivföräldrarna i denna skildring? Hur hanterar de det faktum att barnet har en annan hudfärg än dem?

Gör gärna det. Det brukar inte bara kunna ge insikter om hur föräldrar inte ska vara, utan också hur oerhört viktigt vårt sätt att vara är för våra barns möjligheter att finna en given plats i tillvaron - eller motsatsen: att bli och förbli rotlösa.

Visst kan mycket, som VNmamma skriver, egentligen hänföras till projicerad sorg över ett övergivande som aldrig kan göras ogjort, inte desto mindre finns det så mycket annat vi föräldrar kan ge våra barn.

Som sagt: Du skriver om adopterades upplevelser av hudfärgsskillnader. Min uppfattning är att vi föräldrar har möjlighet att förstå hur och varför dessa kan bygga murar inom en familj - och tvärtom: Hur man kan försöka vara som förälder för att ens barn inte ska bli en främling inom familjen. Det finns en återkommande variant i många berättelser från adopterade: Ett barn som tittar sig i spegeln, ser en främling, tänker: "Det är inte jag, jag är ju svensk".

Som förälder kan man faktiskt åtminstone försöka förstå. Enligt mig kan ovanstående mening vara en ingång, åtminstone till hur det kunde vara förr, men inte nödvändigtvis nu, då problemen till viss del kanske inte längre är brist på identifikation, utan kanske snarare för stark betoning på det unika i att vara adopterad.

Det finns också en intressant parallell till adopterades berättelser om hur de upplever hudfärgsskillnader. Jag vet inte om du var med på adoptera.nu-tiden. Minns du isåfall "Blanda inte!!!"-diskussionerna.

Tar man del av adopterades berättelser finns det något som än starkare än hudfärgsskillnader brukar upplevas som förödande för de adopterades möjligheter till förankring i familjen. Det är fenomenet familjer med både adopterade och biologiska barn.

För min del anser jag inte att detta är ett argument mot "blandade" familjer, på samma sätt som jag inte ser dina färgskillnader som ett argument för att man i första hand bör se till att adopterade kommer till föräldrar med samma hudfärg som dem. Det är bara argument för att vi måste försöka förstå, inte bara våra egna sammanhang, utan också våra barns, relativt oss själva, det omgivande samhället och mot bakgrund av ett övergivande som aldrig kan göras ogjort.

Det är i mångt och mycket vi föräldrar som har nyckeln till den värld som öppnar sig för våra barn. Just därför är det beklagligt att vi ibland tenderar att alltför mycket separera våra upplevelsevärldar till olika fack: Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de båda eller färgskillnade inom familjer bör om möjligt undvikas eller "blanda inte".

Tack själv, marcopolo. Det är alltid inspirerande med människor som föredrar att tänka själva framför att låta andra tänka åt dem.

Och jag förstår inte din fråga, Cerdrica.

"Jag förstår faktiskt inte varifrån dessa långa tal till mig om hudfärg kommer, eller varför? "

Varifrån de kommer? Ja om ditt "du" syftar på mig så kommer de från mig.

Varför?  Ja, förmodligen för att du har kommenterat det jag skrivit, utan att påtala att du inte vill ha din kommentar kommenterad på detta diskussionsforum

I inlägg 91 skriver du:

"Okej, nu har jag bara skummat svaren sen jag skrev sist men FMGA när du skriver att "vi är, blir och förblir speglar av den kultur vi växer upp med" och när Vildrosen skriver "Jag tycker det kan vara en fördel att inte se ut som sina föräldrar om man är adopterad" så är det ju som icke adopterade ni uttrycker detta. Faktum är att många (men långt ifrån alla) adopterade tycker det har varit jobbigt att ha ett annat utseende än sina adoptivföräldrars och att många adopterade (men långt ifrån alla) visst tycker de mist sin ursprungskultur, språk, land och allt. Vad vi som föräldrar tycker är en helt annan diskussion."

Jag har försökt förklara att vad vi som föräldrar tycker långt ifrån är en helt annan diskussion, det påverkar i allra högsta grad våra barns upplevelser av sig själva, sin familj och dess omvärld. Du behöver inte kommentera detta, men gör du det så får du nog finna dig i att återigen fundera över varifrån svaret kommer och kanske ännu hellre - varför.

Nej, tyvärr tror jag att det mer handlar om skilda synsätt, mindre om missförstånd.

I ett av mina första inlägg hänvisade jag till Juffers forskning. Jag gillar hennes inställning, då hon ofta utgår från oss föräldrar, hur vi kan försöka förstå och förändra vårt beteende i syfte att ge våra barn bättre förutsättningar. Jag gillar att man lägger ansvaret för mitt barns utveckling på mig som förälder, jag behöver inte köpa några "nu vill jag lägga ansvaret på någon annan"-försäkringar som helt eller delvis fritar mig från skuld om det skulle gå åt helvete.

Jag har inget behov att exotisera adopterade, att läsa eller lyssna till deras berättelser, sucka tungt och säga: Tänk så märkligt, vi kommer aldrig att förstå hur det kan kännas att vara adopterad. Man kan alltid försöka förstå andra utifrån deras sammanhang. I nästan alla berättelser från adopterade som mår eller har mått dåligt, jag tagit del av, framstår deras föräldrar som oförstående, inskränkta eller direkt olämpliga. Väljer jag att tro på berättelserna, måste jag också tro att bilden av föräldrarna är sann.

Jo, jag vet att det finns adoptivföräldrar som anser att hudfärgsskillnader inom en familj är mindre lämpliga. Den åsikten framträder ofta i berättelser från adopterade när de beskriver sina föräldrars människosyn.

Själv tror jag att det finns mycket man kan göra som förälder för att få sitt barn att känna att hennes utseende har betydelse; det är ju hon - men att hon också är så oändligt mycket mer än bara ett utseende.

Jag tror också att man som förälder har möjlighet att ge sitt barn verktyg att hantera människor, t ex personer som anser att hudfärgsskillnader inom en familj definierar ett utanförskap.

För övrigt är dagens Sverige inte något enhetligt land. Det finns områden där ett "äktsvenskt" utseende blir det exotiska, likväl som områden med identiska radhus, bebodda av identiska vita utseenden med några adopterade barn som exotiska färgklickar - men också områden där skillnader i hudfärg tillhör vardagens trivialiteter.

Vi väljer inte bara hur vi ska vara som föräldrar, vi väljer också hur och var våra barn ska bo, i viss mån väljer vi också vårt och deras umgänge. Jag tror att det finns många adopterade barn som endast undantagsvis möter människor som har behov att tala om för dem att de måste vara tacksamma - eller som tror att barnens föräldrar har behov att få höra hur duktiga de är som har adopterat ett stackars barn.

Jag kan inte ens förstå hur man kan påstå att en enhetlig hudfärg inom en familj kommer att innebära att adopterade barn får större möjlighet att bli en del av ett samanhang som de ser som en helhet. Inte för adopterade som grupp iallafall, särskilt inte som det tycks som att den forskning som gjorts inte kan påvisa den effekten.

Enligt mitt synsätt borde sådana påståenden åtminstone ha ett uns av undesstöd från adoptionsforskning. Hur vi tolkar enskilda berättelser fån adopterade blir lite väl subjektivt, tycker jag.

Såg inte ditt senaste inlägg, VNmamma.

Visst är min ingång individualistisk, men det är ju din också. Och det riktigt rejält, jag tycker att du begär tolkningsföreträde vad gäller adopterades upplevelser.

Tack för kommentaren. Familjeliv är ofta en mycket intressant läsning, särskilt mellan raderna.

Jag tror inte att det är någon i tråden som förnekar att adopterade kan uppleva ett utanförskap som de relaterar till att de utseendemässigt inte smälter in i samhället.

Frågan är varför somliga gör detta, andra inte. Om föräldrars sätt att vara föräldrar kan vara en bidragande orsak till våra barns upplevelser av utanförskap relativt det omgivande samhället

I en större grupp kommer det alltid kommer att finnas enskilda individer som mår mer eller mindre dåligt. Såvitt mig bekant har det gjorts undersökningar som visar att adoption över hudfärgsgränser inte innebär att de adopterade mår sämre än vid "hudfärgsmatchade" adoptioner.

Jag varken kan eller vill värdera lidande. Jag kan bara konstatera att barn som adopterats till föräldrar med samma hudfärg som barnen inte mår bättre som grupp betraktat, kanske t o m sämre. Detta innebär ju att det inom den gruppen finns lika mycket lidande även om lidandet har tagit sig andra uttryck.

Jag tycker alltså att bland andra du där gör en värdering: Ni anser av något skäl jag inte kan förstå att de som lider av upplevda hudfärgsskillnader lider mer än t ex de som upplever att de är främlingar bland personer som ser ut som dem

Jag tycker alltså att man inte bör säga att adoption till personer som ser ut som barnen är att föredra med mindre än att man kan visa på forskning som tyder på att detta också skulle innebära att gruppen som helhet gynnas av detta. Har du något exempel på forskning som ger stöd för detta?

Jag har noterat att du talar om vissa adopterade, VNmamma. Men jag tycker ändå att  det jah skriver har relevans. Jag har t o m noterat att du gärna skulle önska lite större nyansrikedom i diskussionen, men trådar brukar ofta till sin karaktär vara rätt smala, nästintill endimensionella.

Tyvärr blev det precis som jag förväntade mig. Tomt, tomt på svar efter min fråga om forskningsbelägg på att hudfärgsmatchade adoptioner innebär att den adopterade mår bättre.

Själv har jag sökt en hel del på "transracial adoptions" utan att finna annat än motsatsen, d v s att det färgen saknar betydelse. Jag klistrar in en länk till en lättläst artikel i slutet på detta korta inlägg.

Det händer någon enstaka gång att man förstår hur avgrundsdjupa tomrum det kan finnas mellan olika uppfattningar - som för mig,  i just den här tråden.

För mig handlar adoption om ett psykologiskt drama där olika former av trauman och övergivenheter möter varandra (ett barn som blivit övergivet av dem som gav henne livet, ett barn vars fundamentala instinkter bara möter frånvaro - och som en spegel. adoptivföräldrar som övergetts av livet, inte fått förmågan att ge liv till liv. och detta mot bakgrund av ett samhälle där livets innersta och yttersta mening cirklar kring vår förmåga att fortplanta oss)). 

Herregud. Adoption kan vara en psykologisk smältdegel för barn och föräldrar - fast kanske inte om man väljer att ställa sig vid sidan om istället fokuserar på vilken hudfärg de som agerar i dramat har.

http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=16572430

Så sant, VNmamma. Problemet är kanske att vi inte ens är överens om vad vi inte är överens om.

Jag tror t ex inte att det finns någon forskning som visar att internationellt adopterade som adopterats till familjer med ungefär samma hudfärg som barnen mår bättre än de som adopteradets internationellt av föräldrar med en annan hudfärg. Därav min fråga om du kunde ge exempel på undersökningar som visar att "hudfärgsöverskridande" adoptioner kan vara  en generell riskfaktor.

Så till din fråga "om jag hittar något mer". Nej, nätet är oftast en besvikelse för den som önskar lite mer än bara ytflyt, men det mesta går ju alltid att låna in via fjärrlån, men jag har inte läst undersökningen om "de mjuka värdena".