Bra eller dåligt med adoption?

Min adoption har präglat hela mitt liv. Alla barn som är adopterade, är skadade barn. Det finns inget undantag. Skalan på skador kan variera och vad för liv barnet får sedan. Livet är inte bra för många människor.Men om man jämför "många människor" coh adoptivbarn..så får man:  Om man jämför ett biologoisk barn och ett adoptivbarn... Det biologiska barnet kommer ur mamman som ett tomt blad kan man säga. Helt vitt och slätt, redo att börja skrivas på. När ett adoptivbarn kommer till sin adoptivmamma så har dess blad redan vikts upp och ihop flera gånger, det är nött i hörnen, rispor, smuts och skrynkligt.. Vi är redan skadade från starten. Som ett livsmarton...Från starten, ( startlinjen), där dom flesta får börja springa livets lopp, då har vi redan hunnit springa flera kilometer...

Ja, det är adoptionen och allt runt den som präglat mitt liv, inklusivet att jag blev övergiven. Om man jämför ett bio barn med ett adoptiv barn får man det jag redan har beskrivit, så var god läs det igen. Jag känne inte alla adopterade men jag ÄR adopterad. Jag hör att du inte är det så...Vem vet mest egentligen. Jag hade inga funderingar alls i mina tonår. Jag ser mig själv som en skada person och jag vet att det gör man inte förren man får hjälp att se det. Man måste se vart man är sårad för att kunna läka. Jag vet hur en adoption går till, jag har trots allt suttiit på första parkett. Ni tror att ni gör en god gärning och okej men det ligger så mycket mer i det. Min mamma resonerar som dig och jag kan säga att vi har ingen konstakt idag för hon vägarar se bortom sin "goda" gärning. Det spelar ingen roll hur eller varför en mamma ger bort sitt barn för hur du än vrider och vänder på det så i grund och botten är det en separation. Det kommer du aldrig komma ifrån hur du än försöker. Jag behöver inte söka hjälp, har redan hjälp. Älta gör alla, även du och det kallas med finare ord bearbetning. Psykologisk bearbetning. Människan måste göra det annars fasnar den. Och om du står inför att adoptera...jag menar absolut inget illa men jag tycker att du ska tänka igenom det noga...För som du ser på det nu..gjorde min mamma och det fungerade inte. JAg skyller inte på någon, detta hanslar inte om att lägga skuld på någon utan helt enkelt att jag vill läka och bli en hel människa.

Tja Cedrika, inte vet jag vem som missuppfattar vem.  Jag är självklart medveten om rasismen som finns överallt, inkl Sverige. Du har tidigare skrivit om att barn som adopteras nationellt "slipper se annorlunda ut" bl.a, och det är den typen av resonemang som jag skräms av i synnerhet när det kommer från adoptivföräldrar.Hur tänker ni , det låter så här:"Ja vi tycker ju inte att det spelar nån roll att  barn/ folk ser annorlunda ut men vi vet att det finns andra som gör det så egentligen är det bäst om alla stannar i det land där dom är födda" Jag får inte ihop det. Om jag tyckte att internationell adoption är ett "sistahands alternativ" hade jag inte valt det! Jag tror att det är själva övergivandet av bioföräldrarna som är grunden till dom problem som adopterade kan uppleva och den biten ändras inte av att man fått nya föräldrar med samma hårfärg s a s. Små barn påpekar sällan andras utseende, det kommer när dom blivit större och fått lära sig...... Men , tänk om ingen lärde ungarna att det finns utseenden som ska betraktas som avvikande och därmed inte accepterade. Vuxna måste sluta tänka/tala i sånana banor, för mig är  det snubblande nära smygrasism. Ska ni berätta för  era barn att ni egentligen tycker att dom kunnat få det bättre om dom fått stanna i "sina" länder?  Jag är inte naiv, jag vet som sagt, vad undersökningarna visar, vi har gått kurser, varit på seminarier och läst Astrid Trotzig. Men, jag hoppas och tror att jag ska kunna möta mina barn och gör mitt bästa för att dom ska bli hela människor.    Jag tror, som jag också skrivit tidigare, att förutsättningarna har blivit bättre än dom var för dom adoptivbarn som är vuxna idag, mer föräldrautbildning, mångkultur,in och utvandring mm,mm.  

Det finns gott om utrymme för personligt tyckande om - och kring - adoptioner: Somliga anser att internationella adoptioner bidrar till att konservera de förhållanden i ursprungsländerna som innebär att föräldrar överger eller lämnar bot sina barn. Vissa anser att inhemska adoptioner är att föredra framför internationella - då ofta utifrån inställningen att den strukturella lösningen på de förhållanden som ger upphov till övergivanden måste ligga inom landet. På något sätt tycks man då se inhemska adoptioner som en del av lösningen, ett synsätt som förmodligen bottnar i uppfattningen om adoption som den goda gärningen. Andra tar sig för att jämföra. Det finns en mycket stor metaanalys som jämför psykisk hälsa/ohälsam, dels mellan ickeadopterade relativt internationellt adopterade, dels mellan nationellt adopterade och internationellt adopterade. Av dessa tre grupper är det de nationellt adopterade som mest särskiljer sig från de övriga; de som adopterats nationellt mår generellt avsevärt sämre än de bägge andra grupperna. Vill man vara lite adoptionspolitiskt inkorrekt är det inte så svårt att hävda att barnperspektivet borde utgå från det enskilda barnet och att sannolikheten för att barnet ska må bra som vuxen ökar om det adopteras internationellt, minskar om det adopteras nationellt. Behavior Problems and Mental Health Referrals of International Adoptees A Meta-analysis Femmie Juffer, PhD; Marinus H. van IJzendoorn, PhD  

Vilka länders inhemska adoptioner förekommer i meta-analysen?

Några år sen jag läste ett analysen nu, VNmamma - men nog har jag för mig att "inhemsk adoption" avsåg länder det adopteras från - inte till. Men det blir än mer intressant om det istället är de länder du refererar till som utgör underlaget för gruppen inhemskt adopterade. Juffer är överhuvudtaget mycket intressant. Jag hittade nyss en redogörelse från Folåsa för hennes syn på anknytning. www.google.se/url?sa=t&source=web&ct=res&cd=3...

Oavsett hur man jämför går det nog inte att undvika relevansproblem. För ditt exempel angående indiska barn som adopterats nationellt relativt internationellt adopterade från Indien skulle relevansproblemen bli stora när man ska konstruera mätmetoder som ger ett jämförbart resultat angående det psykiska välbefinnandet mellan länder så olika att de egentligen inte låter sig jämföras. Vem mår bäst - en svensk akademiker som regelbundet ventilerar sina psykiska tillkortakommanden hos en psykolog eller en indisk daglönearbetare med helt andra fokus än navelpillande? Kan man jämföra värden i liv som levs under helt olika omständigheter? Kanske inte så lite kulturimperialistiskt skulle jag vilja göra detta. Jag tror också att det kan finnas inslag av helt andra önskemål än att vilja bli förälder vid nationella adoptioner - som t ex oavlönad arbetskraft inom familjen. Jag tror också att värderingar som att adopterade barn inte har samma värde som biologiska kan vara vanligare vid nationella adoptioner liksom inslag av osynliga och för barnet förtigna adoptioner. Det är inte svårt att förstå och sympatisera med nationell stolthet som inställningen "att vi måste själva ta hand om vårt lands barn",  inte desto mindre tror jag att det än så länge oftast är bättre för det enskilda barnet att adopteras internationell än nationellt. Jag tror heller inte på den mytiska ursprungskulturen, vi är, blir och förblir speglar av den kultur vi växer upp med.

FMGA & Vildrosen Tack, äntligen några kloka ord. FMAG du verkar väldigt insatt och påläst.  Sverige har väl redan en massa övergivna barn, tyvärr får dom sällan möjlighet att få föräldrar och ett ordnat hem då vi, i vårat präktiga land, tycker att fosterhem är ett bättre alternativ än adoption. Hur det fungerar kan ju många vittna om. Historiskt kan man ju se,även i Sverige, hur man värderat barn. Man har i många kulturer, velat och vill fortfarande ha söner. Flickor räknas aldrig riktigt in i familjebilden då dom iallafall ska giftas bort. Att det,  t ex i Kina, är mest flickor som överges är inte alltid föranlett av fattigdom eller sjukdom hos bioföräldrarna. inte heller kan enbarnspolitiken vara  enda skälet, Kina har haft flest selektiva aborter i världen och då är det flickorna som väljs bort.  Att förutsätta att  flickor  som lämnats på barnhemstrappor etc, skulle fått det bättre om dom adopterats nationellt i stället för internationellt är märkligt och en smula naivt i mina ögon.  Nationell adoption förespråkas ju karftfullt från alla möjliga håll. Läste idag AC´s medlemstidnings sista sida och häpnar över formuleringarna " det måste stå bortom allt rimligt tvivel att internationell adoption är det bästa för just det här barnet" hjälp det låter nästan som om vi begått ett brott, två gånger dessutom! Man slår sig för bröstet över sin egen förträfflighet visavi andra länder. Vi har två barn från Kina.Det ena bortvald pga sitt kön(?), det andra för sitt handikapp, Är det verkligen nån som tror att dom skulle haft det bättre om dom fått Kinesiska föräldrar?

Nej du har rätt det är inte mkt man säkert kan veta, ändå verkar det som rätt många "vet" att ursprungslandet är det bästa.  Är det verkligen så arrogant att tro att mina barn har det bättre här än i Kina, det är ett antagande baserat på synen på flickor,gentemot söner, och synen på handikapp. Kina,har som bekant (?) inte kommit lika långt som vi i människosyn och rättigheter,Haagkonventionen till trots. Vad svenska fosterbarnsproblematiken anbelangar så var det bara en reflektion. Såvitt jag kan förstå så finns väl redan behovet av föräldrar till övergivna barn här också men sverige har valt att använda fosterhemsplacering istället, det förekommer väldigt få  adoptioner. Något att jobba på för blivande föräldrar som tror att nationella adoptioner är att föredra kanske, gräv där du står,typ? Slutligen är det väl aldrigt problem fritt att: ha barn, vara människa, leva....... men om man ängnar sig på heltid åt navelskådning så lär det inte bli lättare. Själv tänker jag njuta av mina härliga ungar, tro att jag är den bästa mamma dom kunnat få  och lösa problemen när och om och som dom kommer.

Nej du har rätt det är inte mkt man säkert kan veta, ändå verkar det som rätt många "vet" att ursprungslandet är det bästa.  Är det verkligen så arrogant att tro att mina barn har det bättre här än i Kina, det är ett antagande baserat på synen på flickor,gentemot söner, och synen på handikapp. Kina,har som bekant (?) inte kommit lika långt som vi i människosyn och rättigheter,Haagkonventionen till trots. Vad svenska fosterbarnsproblematiken anbelangar så var det bara en reflektion. Såvitt jag kan förstå så finns väl redan behovet av föräldrar till övergivna barn här också men sverige har valt att använda fosterhemsplacering istället, det förekommer väldigt få  adoptioner. Något att jobba på för blivande föräldrar som tror att nationella adoptioner är att föredra kanske, gräv där du står,typ? Slutligen är det väl aldrigt problem fritt att: ha barn, vara människa, leva....... men om man ängnar sig på heltid åt navelskådning så lär det inte bli lättare. Själv tänker jag njuta av mina härliga ungar, tro att jag är den bästa mamma dom kunnat få  och lösa problemen när och om och som dom kommer.

För mig är det definitivt inte en helt annan diskussion, Cerdrika. Vad vi föräldrar tycker präglar i allra högsta grad den kontext våra barn växer upp i. I vårt fall är detta en  kontext som är mycket medveten om att det finns en kultur bland både adopterade och adoptivföräldrar som odlar och sentimentaliserar en mängd myter kring ursprung och övergivanden.. Jag har inte svårt att förstå varför en adopterad kan känna sig bestulen på sin kulturella identitet, vilja tro på en medfödd sådan, där adoptionen närmast är något ont, där den bär skulden till att hon aborterats från sitt riktiga sammanhang. Men jag tror inte att mytodlingar någonsin är en fruktsam metod att hantera mänskliga psykologiska sammanhang. Hos oss övriga - ickeadopterade - har jag inte mycket till övers för tron på att etnicitet också innebär medfödda gemensamma egenskaper. Som adoptivförälder kan jag skrämmas över att så många av oss tycks ha behov att definiera våra barns egenskaper utifrån deras etnicitet - nästan alltid skämtsamt, i och för sig - men särskilt roligt blir det inte när man redan har hört samma enfaldiga skämt till leda. Egentligen inte bara för oss som har adopterat barn med ett "osvenskt" utseende - men kanske ändå särskilt för oss - borde det vara viktigt att försöka förhålla sig till rasism och främlingsfientlighet i alla dess varianter - och att försöka förstå att en av rasismens starkaste drivkrafter just är tron på att mänskliga egenskaper kan beskrivas utifrån människors ursprung. Visst förstår jag att det inte är helt enkelt att växa upp med ett annat utseende än föräldrarnas. Men inte heller det behöver vara något som bara är - eller som förr ibland, inte ens får omnämnas. Själv tror jag inte på en värld där olika utseenden mår bäst av att skiljas av nationsgränser (tja, det gör väl ingen som adopterat internationellt) men jag tror på en kontext där barn kan få växa upp medvetna om att utseendet både är väsentligt och oväsentligt, beroende på sammanhang. Det sammanhang jag vill ge mitt barn är ett där en svensk kan vara en svensk i kinesisk förpackning och där människors egenskaper inte har ett skit med förpackningen att göra.

Jag vill bara slänga ut några tankar om nationell adoption, baserat på vad min släkting som är adopterad inom Sverige upplevt: -Man är inte lik sina föräldrar bara för att man adopteras nationellt. Nu menar jag inte att det kan finnas många etniska grupper inom landet för det vet alla redan. Jag talar om fall där man har samma etnicitet som sina adoptivföräldrar. Utifrån kanske man ser ut som en bio-familj och man slipper kommentarer om att man ser annorlunda ut, så på det sättet är det ju bra. Men faktum kvarstår att barnet inte känner sig likt sina adoptivföräldrar till utseendet, precis som min grannes barn inte känner att de är lika mig fast vi har samma hud- och hårfärg. Om man är lika till utseendet på det sättet som släktingar är lika så beror det antingen på en extrem slump eller att det har förekommit någon form av matchning vid adoptionen. Det tror jag faktiskt att det gjorde i Sverige på 50-talet men min släkting säger ändå att första gången hon kände sig lik en annan människa var då hon själv fick barn. Då fick hon se sina särdrag, som skiljer henne från alla andra med samma hud- hår och ögonfärg, i en annan människa. (Sedan hur stort problem olikhet i utseende behöver vara är en annan fråga och säkert helt individuellt.) -Nationell adoption kan underlätta för barnet att hitta sina biologiska föräldrar, visst. Men det kan också kännas konstigt att veta att de biologiska föräldrarna finns i närheten utan att ge sig tillkänna. I min släktings fall har det i efterhand visat sig att den ena föräldern och halvsyskon fanns precis i närheten under uppväxten utan att någon inblandad visste om det. Det har inte funnits någon återresa att göra och rötter att söka efter för min släkting, det är inte som vid en internationell adoption där inte bara bio-föräldrarna som individer är ursprunget utan även landet och släkten. Om man är adopterad ganska nära där man fötts så blir sökandet efter sitt ursprung att ringa upp folk i grannkommunen typ, och om de individerna inte är intresserade av kontakt (så var det i min släktings fall) så står man där och det finns inget mer av ursprunget att upptäcka. (Just det fall jag beskriver färgas såklart av att det ofta var "oönskade" barn som adopterades bort i Sverige, om bio-mamman tvingats lämna bort ett älskat barn så hade det säkert blivit en annan återförening.) Jag säger inte att internationell adoption är bätte än nationell, bara att det finns problem även med nationell adoption. Kanske det faktum att man är olik sina adoptivföräldrar och att man är övergiven av bio-föräldrarna blir ännu starkare när man inte har förklaringen att man kommer från ett land långt borta där folk ser annorlunda ut och är fattiga och det finns sjukdomar? Men till viss del vägs det säkert upp av att man utifrån ser ut som en bio-familj, och att man har samma utseende som majoritetsbefolkningen.

Tack för att du skrev o. kunde sätta ord på det jag skulle vilja ha sagt. För egen del är det en kombination av punkterna du ställer upp, tror att jag på ett sätt fick dubbla budskap hemma. Att jag adopterades från Ö-europa istf korea för att ta ett ex o. det just f ö r  att jag inte skulle se f ö r olika ut - men sedan poängterades detta faktum ändå för alla som ville höra på. Hade de varit konsekventa, med att dessutom inte nämna detta för precis a l l a kanske det kännts annorlunda.. vem vet.. Hade "alla andra" inte vetat, så hade nog "du hör inte hit" kommentarerna förmodligen inte uppstått eller nåt..  Gnagt mig, ja det har de iaf gjort o. antagligen bidragit till viljan att söka efter ett ställe där jag faktiskt hörde hemma, utan att bli ifrågasatt..

Nu verkar du ha missförstått mig, tror jag.. det poängterades att de valde Ö-europa just för att jag inte skulle "avvika" som tex barnen som adopterades ifrån Korea. Sanningen är att jag skulle kunna tas för att vara pappas biologiska dotter, om man bortser från hans ljusblå ögon.. Hade den tanken fullföljts helt, så hade inte varenda ny människa som tex. kommenterade denna likhet, fått svaret att vi adopterade henne osv. från mamma så hade det nog kännts annorlunda(men den kom sig av en enorm inrew sorg, det inser jag numera). Sanningen är att pappa är oändligt snäll o. det skulle aldrig fallit honom in att opponera sig mot ngt mamma sa, det var helt enkelt hon som bestämde.. I den bästa av världar hade de adopterat mig, inte ljugit om det för mig o. helt enkelt flyttat någon annanstans, men det var nog inte att tänka på med karriärer både yrkesmässigt o. på andra sätt - karriärer som gjorde att "alla" i staden jag växte upp i visste vilken vår familj var. Hoppas att jag var tydligare nu, annars får du fråga mer.

Och förresten var mitt inlägg nr 123 helt OT...*skäms*  Har inget med TS att göra alls, faktiskt. så glöm det .

Cedrika Talen till dig om hudfärg kommer sig av att du tagit upp det! VNmamma Ang punkt 2 i ditt inlägg Vi är ALLA "andra människor" utanför den egna familjen. Jag vidhåller, jag förringar ingens känslor men jag ifrågasätter begreppet "dom adopterade" Ska vi fortsätta att facka in människor? (Intressant  att längre fram få se vad som kommer att skrivas om dom barn som kommit till på andra sätt, "IVF-arna" "dom donerade" "surrogatisarna" eller vad dom nu kommer att hamna i för fack. Dessa barn, ivf ev undantaget, kan ju komma att uppleva samma problem som adoptivbarnen avseende separation, utseende och härkomst) Jag anser att vi alla bör rannsaka våran syn på annorlundaskap, det går inte att hela tiden säga att "jag/vi tycker inte att.... men andra gör det" .Man måste börja med sig själv och jag tror, som FMGA, att vi påverkar våra barn och att våra känslor och reaktioner är i högsta grad relevanta. Varför uppröras av människors frågor om dom är vänliga, man kommenterar väl biobarns utseende också utan att nån tar illa upp? Varför är det så känsligt när barnet är adopterat? ( jaja, jag har också tröttnat vid nåt tillfälle) vilka signaler får barnet  när föräldern förklarar sig? Inget illa menat mot dig Hanya utan bara nåt att fundera över. Själv blev jag rätt stött när jag skulle hämta första barnet på dagis (M hade nyss börjat där då) och vikarien för dagen ropade : M,nu har farmor kommit!! Jag tillhör alltså den äldre kategorin av föräldrar, som a-föräldrar ofta gör, men SÅ gammal är jag inte. Ännu ett problem att belasta a-barnen med,äldre föräldrar, eller?

Såg inte ditt senaste inlägg, VNmamma. Visst är min ingång individualistisk, men det är ju din också. Och det riktigt rejält, jag tycker att du begär tolkningsföreträde vad gäller adopterades upplevelser. Tack för kommentaren. Familjeliv är ofta en mycket intressant läsning, särskilt mellan raderna.

Nej, tyvärr tror jag att det mer handlar om skilda synsätt, mindre om missförstånd. I ett av mina första inlägg hänvisade jag till Juffers forskning. Jag gillar hennes inställning, då hon ofta utgår från oss föräldrar, hur vi kan försöka förstå och förändra vårt beteende i syfte att ge våra barn bättre förutsättningar. Jag gillar att man lägger ansvaret för mitt barns utveckling på mig som förälder, jag behöver inte köpa några "nu vill jag lägga ansvaret på någon annan"-försäkringar som helt eller delvis fritar mig från skuld om det skulle gå åt helvete. Jag har inget behov att exotisera adopterade, att läsa eller lyssna till deras berättelser, sucka tungt och säga: Tänk så märkligt, vi kommer aldrig att förstå hur det kan kännas att vara adopterad. Man kan alltid försöka förstå andra utifrån deras sammanhang. I nästan alla berättelser från adopterade som mår eller har mått dåligt, jag tagit del av, framstår deras föräldrar som oförstående, inskränkta eller direkt olämpliga. Väljer jag att tro på berättelserna, måste jag också tro att bilden av föräldrarna är sann. Jo, jag vet att det finns adoptivföräldrar som anser att hudfärgsskillnader inom en familj är mindre lämpliga. Den åsikten framträder ofta i berättelser från adopterade när de beskriver sina föräldrars människosyn. Själv tror jag att det finns mycket man kan göra som förälder för att få sitt barn att känna att hennes utseende har betydelse; det är ju hon - men att hon också är så oändligt mycket mer än bara ett utseende. Jag tror också att man som förälder har möjlighet att ge sitt barn verktyg att hantera människor, t ex personer som anser att hudfärgsskillnader inom en familj definierar ett utanförskap. För övrigt är dagens Sverige inte något enhetligt land. Det finns områden där ett "äktsvenskt" utseende blir det exotiska, likväl som områden med identiska radhus, bebodda av identiska vita utseenden med några adopterade barn som exotiska färgklickar - men också områden där skillnader i hudfärg tillhör vardagens trivialiteter. Vi väljer inte bara hur vi ska vara som föräldrar, vi väljer också hur och var våra barn ska bo, i viss mån väljer vi också vårt och deras umgänge. Jag tror att det finns många adopterade barn som endast undantagsvis möter människor som har behov att tala om för dem att de måste vara tacksamma - eller som tror att barnens föräldrar har behov att få höra hur duktiga de är som har adopterat ett stackars barn. Jag kan inte ens förstå hur man kan påstå att en enhetlig hudfärg inom en familj kommer att innebära att adopterade barn får större möjlighet att bli en del av ett samanhang som de ser som en helhet. Inte för adopterade som grupp iallafall, särskilt inte som det tycks som att den forskning som gjorts inte kan påvisa den effekten. Enligt mitt synsätt borde sådana påståenden åtminstone ha ett uns av undesstöd från adoptionsforskning. Hur vi tolkar enskilda berättelser fån adopterade blir lite väl subjektivt, tycker jag.