Bra eller dåligt med adoption?

Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade. Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder. De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så. I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många. En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.

"Vem vet mest" ja det kan man ju undra.Du vet väl mest om dig själv och dina upplevelser, men, dom är inte allmängiltiga! Om det vore så att ALLA adopterade mådde som du skulle vi inte ha vågat skaffa våra barn. Vi har alltså redan tänkt noga igenom det och fattat beslutet efter att, bl a, ha pratat med vuxna adopterade. Upplevelserna varierade men dom flesta mår bra , vissa har sökt kontakt med sina bioföräldrar andra har inte varit intresserade. Du generaliserar rätt grovt i dina åsikter..."ni tror att ni gör en god gärning".. Nej du, det tror jag inte att nån av oss tror, vi skaffade barn av den vanliga anledningen till att man gör det, barnlängtan!Vi är väl medvetna om våra barns bagage och vad som kan komma pga det, men, jag är av den bestämda uppfattningen att man ska ta tag i det när ,som, och om det kommer. Inte förminska men heller inte förstora problemen. Vi svarar ärligt på barnens frågor(självklart på en nivå som dom kan förstå) vi pratar om deras födelseland och deras första föräldrar etc när barnen själva har lust. Vi har också förmånen att kunna åka till deras 1:a land ganska ofta. Det äldsta barnet går på modersmåls undervisning i skolan (a-barn har rätt att få det, dock inte helt lätt att ordna på alla orter kanske) och tycker att det är jätteroligt. Jag och min man går också kurs i barnens modersmål. Vi gör vårt bästa för att barnen ska växa upp till trygga, starka människor utifrån deras utgångspunkt och är, som sagt, väl medvetna om att den skiljer sig från biobarns!Jag märker att jag har trampat på många ömma tår med mina åsikter men diskussionen är viktig tycker jag. Jag vet vad statistiken säger och nej,jag avfärdar den inte men alla studier ska granskas kritiskt.Forskning är inte alltid synonymt med sanning och resultaten förändras över tid. Jag tror att förutsättningarna för adopterade har förändrats sen 60-70 talet när Sverige började med internationella adoptioner och att det faktiskt har blivit bättre. Utvecklingen går ju framåt, tack o lov.Förr hände det ju att man hemlighöll att ett barn var adopterat för det var skamligt att vara infertil, sen kom dom internationella adoptionerna, sen kom IVF, insemination, äggdonation surrogatmammor osv. Så, för att återknyta till ursprungsfrågan, adoption är ett bra sätt att få barn även om det kan vara förenat med problem av ett annat slag än om man får biobarn. En annan sak oxå, uppfattningen att det skulle vara bättre att bli adopterad inom födelselandet skulle jag vilja att nån utvecklade. Varför?

Håller med!!!! Jag vill också förtydliga att jag vet hur det är att vara JAG, hur det är att vara adopterad för MIG, jag vet hur det är att vara adoptivförälder åt min son men jag vet exakt hur han kommer att uppleva och känna inför sin adoption! Det jag kan ge honom är min förståelse för hur han KAN känna och uppleva det eftersom vi delar den erfarenheten men för det betyder det inte att han känner som jag gör! Man måste utgå ifrån att alla är olika!

Tja Cedrika, inte vet jag vem som missuppfattar vem.  Jag är självklart medveten om rasismen som finns överallt, inkl Sverige. Du har tidigare skrivit om att barn som adopteras nationellt "slipper se annorlunda ut" bl.a, och det är den typen av resonemang som jag skräms av i synnerhet när det kommer från adoptivföräldrar.Hur tänker ni , det låter så här:"Ja vi tycker ju inte att det spelar nån roll att  barn/ folk ser annorlunda ut men vi vet att det finns andra som gör det så egentligen är det bäst om alla stannar i det land där dom är födda" Jag får inte ihop det. Om jag tyckte att internationell adoption är ett "sistahands alternativ" hade jag inte valt det! Jag tror att det är själva övergivandet av bioföräldrarna som är grunden till dom problem som adopterade kan uppleva och den biten ändras inte av att man fått nya föräldrar med samma hårfärg s a s. Små barn påpekar sällan andras utseende, det kommer när dom blivit större och fått lära sig...... Men , tänk om ingen lärde ungarna att det finns utseenden som ska betraktas som avvikande och därmed inte accepterade. Vuxna måste sluta tänka/tala i sånana banor, för mig är  det snubblande nära smygrasism. Ska ni berätta för  era barn att ni egentligen tycker att dom kunnat få det bättre om dom fått stanna i "sina" länder? Jag är inte naiv, jag vet som sagt, vad undersökningarna visar, vi har gått kurser, varit på seminarier och läst Astrid Trotzig. Men, jag hoppas och tror att jag ska kunna möta mina barn och gör mitt bästa för att dom ska bli hela människor.   Jag tror, som jag också skrivit tidigare, att förutsättningarna har blivit bättre än dom var för dom adoptivbarn som är vuxna idag, mer föräldrautbildning, mångkultur,in och utvandring mm,mm. 

Det måste väl ändå finnas adoptivbarn som känner sig som ETT med sin adoptivfamilj? Majoriteten? Som känner detsamma föräldrarna känner.....att man är en enhet och att man hör ihop

Absolut ska man lyssna på båda sidor, men ibland ibland ibland (tror jag) en del adopterade som mår dåligt kan ha problem som inte är sammanlänkade med själva adoptionen, men liksom allt hänger på att man blev bortadopterad som liten (även om det är ett trauma i sig att bearbeta och jag förstår att mycket hänger ihop), de adopterade som mått väldigt BRA kanske också mår bättre som personer i grunden (svårt att förklara hur jag menar). Ibland tror jag inte självkänslan endast är ngt man får från sin uppväxt, jag har mött människor som växt upp i fruktansvärt ickefunktionella familjer, men ändå haft en stark självkänsla. Kan det inte ibland vara så att man får testa sin egen självkänsla på något vis om man växt upp under sämre former? På samma sätt finns det tjejer/killar som växt upp i underbara familjer som fått arbeta otroligt mycket med sin självkänsla. Självkänsla är ju något ALLA får arbeta med hela livet. Man kan ha haft en underbar uppväxt och ändå inte må bra. Där kommer väl även det genetiska in, visst kan väl vissa depressiva tillstånd bero på arv? Manodep? Nu blev det väldigt rörigt och om man ska utveckla blir det otroligt långt. Visst finns det adopterade som mår dåligt på grund av det faktum att man inte kommer i fas i livet, att man inte känner tillhärighet, inte vet varifrån man kommer osv. Men det finns ju också adopterade med liknande bakgrund som mår BRA. Det är jättesvårt att sätta allt i fack. Si eller så är det. Det är omöjligt.

Har hört om fall där tonåringar eller vuxna upptäckt att de är adopterade och hamnat i kris. Har själv adopterat ett spädbarn där det inte går att se på utsidan att hon är adopterad. Har placerat ett foto på biologiska mamman på byrån bland övriga familjebilderna. När dottern kommer till åldern där hon frågar om hur hon blev till finns detta kort att peka och och prata om. Om hon vet detta redan som liten kan hon fråga mer efterhand som hon växer och utvecklas. Tänker att vi tillsammans får lära oss vad det betyder att vara adoptivfamilj så länge vi lever.

.Själv skiter jag i varför mina biologiska föräldrar lämnade bort mig för jag har ett liv att leva efter bästa förmåga. Det livet tänker jag inte slösa bort genom att sitta och grubbla eller hitta mina rötter (vad fan som nu menas med det).